Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Dimman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
DIMMAN
Våra hjärtan har inte blivit hopplösa genom att höra talet
om olyckor, som vi inte äger makt att hjälpa. Vi ska
återvända till världen i den tron, att människor är milda till
sinnelaget och älska det fredliga uppbyggandet. Vi ska vara
som de fromma sju sovare, som räddades undan våldets tid
för att se, att lycka och fred kan vända åter, att nöd och
elände inte är det enda, som jorden bjuder sina arma barn.
När Den fridsamme hade uttalat dessa ord, hörde han
två olika ljud. En vindpust for fram genom dimman,
ormlikt väsande. Det var det ena. Det andra var ett svagt eko
ur den arma vandrerskans bön.
— Hjälp de krigförande till fred, Herre Gud! ljöd det
från långt avstånd. Det lät nästan som en varning, men
han lät inte hejda sig.
— Låt mig gå här i min trädgård, dimma, utbrast han,
och upptäcka nya små skönheter! Lär mig att fästa blicken
vid det närliggande! Låt mig verka på det sätt, som är
mitt eget, syssla med ting, som jag kan sköta! Låt mig
slippa att som en sinnesrubbad löpa kring landet för att
söka ställa till rätta det, som jag inte är man till att
behärska !
När detta var sagt, hördes på nytt ett sus i dimman. Han
tyckte sig uppfatta något, som liknade ett "Ske dig, som du
vill".
Men detta var naturligtvis endast ett självbedrägeri.
Nästan i samma ögonblick kom en frisk vind farande. Den
rev dimman i bitar, som den slungade åt alla håll. Allting
återtog sin vanliga gestalt, och han smålog åt de tankar,
som dimman hade väckt inom honom och som aldrig skulle
gå i verkställighet. Men sådana önskningar som hans är
farliga att framställa. Naturmakterna gör sig stundom ett
elakt nöje av att tillmötesgå våra dåraktigaste infall.
Alltifrån denna dag märkte Den fridsamme, att budskapen
från kriget, trots att de tilltog i ohygglighet, inte mera
plågade hans känslor som förut. Allt, som skedde, föreföll
honom främmande och avlägset och tycktes inte vidkomma
honom. Han skötte sitt vanliga arbete utan att störas av
ångest över att världen höll på att förintas.
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
