Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Stämningar från krigsåren - Bålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
döda, och det skedde dem ingen orätt, när de blev gjorda
till fångar och sända till Sibirien.
Mot mig däremot, mot mig gjorde man en stor synd,
när man förde mig hit, därför att jag är en fredlig dansk.
Jag har aldrig lyft ett gevär till ögat, och mitt land är inte
med i världskriget. Jag vet ännu i dag inte varför det stora
Ryssland lade sin hand på mig i den lilla staden i
Västpreussen, där jag vistades hos mina anförvanter. Jag var
ingen spion, jag var ingen förrädare, jag vet inte varför
jag fördes bort i fångenskap.
Jag vet inte varför man nekar att ge mig fri. Varför får
jag inte resa hem till Danmark och arbeta för de mina?
Varför ska jag förstöra mina bästa år i grubbel och
sysslolöshet?
Det kan inte vara mer än en mening med allt detta. Jag
är hitförd, för att jag ska få smaka Krigets värsta elände.
Jag är hitförd, därför att Kriget ska få en fiende, som aldrig
vill sluta fred eller gå med på någon förlikning.
Jag skriver och skriver, jag vill lära mig den sköna
konsten att sätta tankar på rim. Jag vill, att mina dikter
ska bli hårda tänger, som fattar om människors krigslystnad
och rycker upp den med rötterna. Jag vill, att de ska bli
sjuttonåriga tärnor, som ingen man kan motstå. Jag vill,
att de ska bli surrande myggsvärmar, som stör alla sovandes
sömn. Men jag är en nybegynnare, och jag ser, att ännu
är mina sånger maktlösa. De faller till jorden som torra
löv. Det blir ett prassel, när de faller, men det är ingen,
som vänder sig om och ser efter vad det var, som föll.
Om någon visste, om någon visste vad det vill säga att
sitta och dikta i fångbaracken. Ibland kan jag inte skriva,
därför att jag måste laga min gamla rock. Vi har desamma
kläderna på oss som för tre år sedan, och de är så trasiga,
att de faller i bitar. Ibland är det så kallt här framme vid
fönstret, att fingrarna vill stelna, och ibland kan jag inte
tränga mig fram till lampan. Men jag skriver och skriver.
Jag söker efter det farliga ordet, som kan slingra sig
omkring Kriget som en mäktig orm och kväva det. Jag vill
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
