Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Till minnet - Albert Theodor Gellerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
TROLL OCH MÄNNISKOR
över detta, än gossen hade väntat. Julaftonen blev rikare,
varmare än någonsin förr. Och del var ju inte heller
underligt. Föräldrarna visste nog redan, att de hade en son, som
var ovanligt rikt begåvad, vaken och klok; men att den
vildbasaren också kunde visa barmhärtighet och hjälpsamhet
mot en olycklig, det hade de kanske inte vågat hoppas.
När Gellerstedt var elva år gammal, kom han i skola i
Arboga, men han ger sig inte något gott betyg varken för
flit eller uppförande. I skolgossarna hade han fått
jämnåriga kamrater att leka med, i lärgossarna jämnåriga fiender
att slåss med, det tycks vara den väsentliga behållningen
åtminstone under de första skolåren. Under det sista
Arbogaåret fick han lära något av högsta värde, fastän den
kunskapen inte heller inhämtades på skolbänken.
Sista höstterminen, han var säkert inte mer än femton
år då, mötte han en dag på gatan en ung flicka av
ungefär hans egen ålder, såg ett vackert ansikte, hörde en
välljudande röst säga ett par ord och kände med ens, att
en stor och mäktig förändring hade försiggått inom honom.
Han var inte alls i tvekan om vad det var, som hade
hänt, utan visste från första stund, att nu var han förälskad.
Men det föll honom inte in fördenskull att söka bli bekant
med den unga flickan. Under hela terminen drev han det
inte längre än till att ta reda på var hon bodde för att så
ofta som möjligt kunna gå förbi hennes fönster och stjäla
sig till att få se en skymt av henne. På vårterminen åter
kom han henne litet närmare. Då var han och hon ute och
samlade vitsippor och guldvivor i den lilla stadens
omgivningar, som ungt folk brukade göra på den tiden. Och
på hennes vink lade han då bort att slåss med lärpojkar,
att plundra fågelbon och att säga mustiga eller simpla ord.
Inte blev det något tal om kärlek mellan honom och "Rut",
men hon visste nog ändå hur han hade det, och vänner
och bekanta var inte heller i okunnighet om den saken.
Den sista kvällen, som han dröjde kvar i Arboga,
anordnade en barmhärtig vän en liten båtfärd neråt ån. Rut
och han och några andra ungdomar blev inbjudna. De gled
snart fram mellan de frodiga åstränderna under en härlig
340
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
