Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Till minnet - Albert Theodor Gellerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ALBERT THEODOR GELLERSTEDT
den ett vidsträckt, grönt valv, som vilade på smärta
björkpelare, om våren en enda sammanhängande matta av
blåsippor. Samma år, som Gellerstedt lämnade hemmet för
att börja sina studier i Stockholm, hade han under
påsklovet gått i den där hagen och plockat stora mängder av
de små blommorna. Han såg till, att han skulle få sippor
av alla skiftningar, ljusblåa, gredelina och rödaktiga, han
visste ju så väl var han skulle finna både de ena och de
andra.
Mitt uppe i samlingsivern blev han helt förvånad stående
framför några vita blomtuvor, som han aldrig hade lagt
märke till. Var det möjligt, att här i hagen fanns en
blomsort, som han inte hade sett förut?
Det var heller ingen ny bekantskap, det var bara några
blåsippor, som av en eller annan anledning hade behagat
klä sig i vit dräkt. Kanske endast för att göra sig rara
för honom, som hade varit deras vän alltifrån barnaåren
och nu skulle dra bort på allvar. De visste väl hur
sorgetunga hans tankar hade gått till hemmet, till kanalen, till
Rut, till allt, som han nu skulle lämna, medan han hade
vandrat omkring i hagen.
Det var inte långt ifrån, att han trodde, att det förhöll
sig på det sättet, åtminstone hade han aldrig sedan kunnat
glömma de vita blåsipporna och den glädje och tröst, som
de hade givit honom.
Några andra vita blåsippor såg han inte heller till förrän
våren 1871, hela nitton år efteråt, också då under påsken.
Det mesta, som hade hänt honom under mellantiden, hade
ju varit lyckosamt, lyckosamt också i den meningen, att
han hade fått förbli barnsligt glad åt livet. Men i de
dagarna hade det kommit sorg till honom, och en morgon
hade han gått ut från sitt hem i Stockholm så förtvivlad,
att han inte en gång visste vart han ställde sina steg.
En gång under vandringen vaknade han emellertid upp
till medvetande om var han befann sig. Han gick över
Hötorget, och i torgets ena hörn hade en mängd fattigt
småfolk från landet slagit sig ner med sina foror av vår-
345
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
