Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra samlingen - Till minnet - Gustaf Fröding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TROLL OCH MÄNNISKOR
Vår vän var en ganska skygg fågel.
Han var ömtålig som häggblomstret
och lätt att bryta som pilen på strandbrädden.
I Värmelands döttrar,
vaktaden I noga, att ingen fick störa vår vän, medan han
spelade?
Det kom en natt, då vår vän spelade lusteliga,
med mycken konst rörde han strängarna,
och böljor svingade, furor lutade lyssnande över forsdjupet,
stjärnor gingo sakteliga till dans i himmelens sal.
Då föll spelmansyrseln över vår allrakäraste,
såsom den brukar falla över forskarlar,
då blev hans spel mycket vilt och illfundigt.
Sägen mig, I Värmelands döttrar,
bleven I mycket skrämda över vår väns spel?
Måsten I rusa bort med händren för öronen?
Måsten I skyla ert ansiktes rodnad bak trädstammar?
Hörden I upp, I Värmelands döttrar, hörden I upp att vaka
över vår vän, medan han spelade?
Ty allt i den samma natten, under ljuset av samma
stjärnbilder,
nåddes vår väns öra av en grym människostämma:
"Varför låter du dina toner störa nattfriden, strömkonung?
Vet du ej, att ditt spel är synd och lockar andra att synda?
Vet du ej, att du själv är en fördömd och lockar andra in
i fördömelsen?"
Då tystnade guldharpan,
då sjönk spelmannen neder i forsdjupet,
då gick en rysning genom barrskogen,
då brusade forsen vredgat och vilt,
liksom ville den kasta sig över en fiende.
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
