EN HISTORIA FRÅN HALLAND
För omkring hundra år sedan fanns i södra
Halland en gammal gård, som låg på en enslig
plats nära kusten. Den var bebyggd med små
låga och ålderdomliga hus med gråsvarta halmtak,
och själva storstugan var så urgammal, att den
hade takfönster.
Gården hette Bredane. Den hade stora ägor,
men det var endast trakten närmast omkring
husen, som kunde odlas. Det övriga bestod av
ofruktbara flygsandsfält.
Gammalt folk visste att berätta, att runt om-
kring den ensamma gården skulle det förr i
världen ha legat en hel by. Det hade varit på
den tiden, då det fanns gott om träd i Halland,
då det växte väldiga skogar av ek och bok ifrån
havskusten ända upp till Smålandsgränsen. Då
hade byn med sina ägor legat som på en ut-
huggning, och träden hade stått runt om och
skyddat den. Men så hade skogen blivit bort-
huggen, inte bara den skogen, som stod närmast,
utan all skog i hela trakten, ja, all skog i hela
Halland.
Det sades, att bönderna i Bredane först skulle
ha varit glada över att de hade lyckats göra sig
av med skogen. De kunde nu lägga ut sina
åkrar allt vidare, och de fick släppa ut boskapen
på öppna vidder, där den lätt kunde vaktas.
Det var en och annan, som klagade över att det
aldrig var lugnväder, sedan träden inte längre
tog emot blåsten, och andra jämrade sig över
att de måste fara ända till Småland för att hämta
ved. Men det fanns ingen, som var missnöjd på
allvar. Ingen trodde, att det kunde ligga en
fara i detta, att skogen var borta.
Men byn Bredane låg, som sagt, alldeles vid
havet, och de stora åkrarna sträckte sig ända
ner till vattnet. Och nu sägs det, att några år
efter att skogen var borthuggen, hände det en
höst, att stormen rev upp ett par vissnade gräs-
tuvor nere i strandbrädden. Under grästuvorna
låg fin, lätt sjösand. Den bestod nästan inte
av annat än skal av musslor och snäckor, som
hade blivit malda till finaste mjöl på havets stora
kvarn, och den lyftes upp med vinden och började
yra omkring. Sedan var det, som om vinden inte
kunde lämna stranden i ro. Gräset var snustorrt,
sedan skogen inte mer höll kvar fuktigheten, och
det rycktes bort av blåsten utan minsta svårig-
het. På så sätt kom allt mer och mer sand upp
i dagsljuset. Den for upp i luften, dansade om-
kring en stund och föll ner igen i hårda, vita
drivor, ungefär som yrsnö.
Då bönderna i Bredane såg den där leken
första gången, tänkte de intet ont om den. Men
nästa vår märkte de, att åkrarna, som låg när-
mast havet, var nersandade.
Det var bara ett tunt sandlager, och det
tycktes inte vara till stort men för växtligheten.
Men hela den sommarn blev ofantligt torr och
blåsig. Säden kunde inte växa, den vissnade bort,
krympte ihop till ingenting. Under den låg mat-
jorden torr som fnöske, och varje dag rev blåsten
upp hela skyar av den och förde bort dem. Men
under det tunna jordlagret återigen låg den lätta
sjösanden, finmalen som mjöl och redo att dansa
om med vinden. Det gick så, att då sommarn var
slut, hade stormen hela stora fält att leka med.
Uppe i byn Bredane satt bönderna och såg hur
den lyfte upp sandmassorna, vräkte dem mot
skyn, valsade runt med dem och kastade ner dem
i drivor och småkullar, som den nästa dag flyttade
och omformade.
År efter år sandade vinden ner allt flera fält,
och bönderna fick allt mindre jord att odla. De
förde nog kamp mot sanden, reste stängsel och
grävde diken, men ingenting tycktes hjälpa. Om
de plöjde och harvade, var det, som om de hjälpte
vinden att riva upp sanden, och om de lät jorden
ligga i fred, blev den snart så översandad, att
inte ett grönt strå kunde sticka upp.
Det var inte nog med att flygsanden för-
störde åkrarna: det var ingen ände på den otrev-
nad den medförde. Den låg i drivor på dörr-
tröskeln, då man om mornarna öppnade stug-
dörren, den piskade en i ansiktet, då man gick
ute, den rusade ner genom skorstenen och blan-
dade sig i maten, och på vägar och stigar lade
den sig i så djupa lager, att allt gående och
åkande blev oändligt mödosamt.
Snart kunde invånarna i byn inte härda ut
längre. Om några år rev ett par av dem ner sina
hus och satte upp dem längre inåt landet. Varje
vår flyttade någon, och till sist fanns det bara en
enda gård kvar av hela byn.
Nu väntade man ju, att inte heller den gården
skulle bli länge stående mitt ibland flygsands-
fälten. Men det blev den likafullt. Bonden, som
ägde den, var av sådant slags folk, som inte vill
låta sig drivas bort. Det var inte därför, att
han var så kär i trakten, att han inte kunde trivas
någon annanstans, som han inte ville byta om
boplats. Men han kunde inte tåla att bli tvingad
att flytta mot sin vilja. Han ville hellre stanna,
där han var, och kämpa med sanden.
Sedan föll det sig så, att hans son och alla
de, som efter honom kom till gården, var av
samma sinnelag. De ville inte höra talas om
att sanden skulle tvinga dem att flytta gården,
så länge som de kunde lyfta en spade för att
mota bort den. Och det var ingen lätt kamp,
som de hade att föra, framför allt av den orsaken,
att ingen lärde dem hur den borde föras. Ingen
sade dem hur de skulle binda sanden för att
förmå den att hålla sig stilla. De nöjde sig
med att resa upp täta stängsel kring de åkrar,
som låg närmast boningshuset, för att åtminstone
kunna bevara dessa.
De där människorna frågade inte efter, att
de måste leva i fattigdom för sin envishets skull.
De satte detta, att inte låta sig drivas bort, högre
än allt annat. I stället för de stora boskapshjordar,
som de förut hade ägt, hade de nu bara några få
kor och en enda häst. Men så länge som de
kunde föda dessa, var de ändå i stånd att hålla
sig kvar.
Något, som styrkte dem, var nog det, att det
följde anseende med att föra en sådan strid. Folk
tyckte om att se, att de inte lät sig fördrivas,
och när bonden från Bredane gick fram i en
folksamling, var det alltid någon, som vände sig
om för att se efter den, som hade kraft att hålla
ut bland flygsanden.
Men för hundra år sedan, då kampen mellan
människan och sanden pågick som ivrigast, såg
det på en gång ut, som om sanden skulle få
övertaget. Bonden i Bredane dog plötsligt i sina
bästa år, och sonen, som han lämnade efter sig,
var inte mera än femton år gammal, så att han
kom under sin mors förmynderskap. Det var
således hon, som nu skulle föra striden mot
sanden, och fastän hon dittills hade skött sig väl,
var det ingen, som trodde, att hon hade nog
uthållighet för att övervinna en sådan fiende.
Sonen hette Sigurd. Till utseendet bråddes han på
modern, som var ljus och vacker. Han tycktes ha
ett lätt lynne av naturen, men så länge som fadern
levde, hade denne givit honom del av alla sina
bekymmer, så att han hade blivit väl mycket ned-
tryckt och var alltför allvarlig för sin ålder. Han
och modern var goda vänner. De var ense
om att de skulle försöka att hålla sig kvar på
Bredane och inte visa sig sämre än de förra
ägarna.
Då bonden på Bredane hade varit död ett
år, kom en ny dräng till gården. Sigurd hade
inte sett drängen, förrän han kom vid höstflytt-
ningen. Matmodern hade råkat honom på ett
bröllop sommarn förut och hade genast statt
honom utan att fråga sonen till råds. Drängen
hette Jan. Han var lång och smärt, hade hår,
som var starkt rött, blek hy och svarta ögon.
Modern tog synnerligen väl emot honom. När
han kom in, var stort flyttkalas anordnat: gryn-
kaka, färskt bröd, nykärnat smör, ost, korv och
brännvin. Det låg duk på bordet som på en
helgdagskväll. Drängen åt ohyggligt mycket, och
Sigurd fann det underligt, att han ville visa, att
han kom svulten till gårds. Både under måltiden
och efteråt språkade han oupphörligt, munnen
stod inte ett ögonblick stilla på honom. Han var
mycket skämtsam, och både modern och tjänste-
folket hade så roligt, att de ibland var som
upplösta av skratt. Sigurd lämnade honom inte
med ögonen på hela kvällen, men han skrattade
inte.
Drängen gick ut i stallet ett ögonblick för
att sköta om hästen, och då passade modern på
att fråga Sigurd vad han tyckte om den ny-
komne. Sigurd visste, att modern skulle ha blivit
mycket glad, om han hade svarat, att han var
nöjd med honom, men det kunde han inte förmå
sig till. »Är han inte en tattare?» frågade han i
stället. – »Han!» sa modern. »Varför skulle han
vara en tattare? Vet du inte, att alla tattare
är mörklagda? Och den här har ju rött hår.»
– »Ja, men han har silverknappar i västen.» –
»Det måtte han väl kunna få ha utan att vara en
tattare,» sa modern och lät harmsen.
Under de följande dagarna gjorde Sigurd
jämt sällskap med den nya drängen, och vad han
än tänkte om hans ätt, så kunde han inte neka
till att han var duktig att arbeta. Han var så flink,
att han hann med mer på en dag än den förra
drängen på fyra. Han var därtill så villig, att
han företog sig mer arbete, än man väntade av
honom. Det var inte nog med att han högg
sönder veden i vedskjulet, han bar också in den
i stugan. Det fanns en lucka på lagården, som
i mångfaldiga år hade hängt snett på ett gång-
järn, utan att någon hade lagt märke till det,
men nu blev detta äntligen lagat. Han smorde
gamla rostiga lås, satte gjordar på bryggkaren och
stoppade noga igen hålen i gärdesgårdarna. Och
allt arbete gick under skämt och glam. Det kunde
inte nekas, att det hade blivit en mycket större
trevnad i hemmet, sedan han hade kommit.
Det stod en gammal kaffekittel på en hylla
i storstugan på Bredane, som inte på många år
hade kunnat begagnas. En dag vände sig Sigurd
till Jan och frågade om han inte kunde sätta
den i stånd. »Det kan jag nog, om jag bara får
se på den,» sa Jan. Husmodern tog då ner den
från hyllan och räckte den till Jan, men med
detsamma gjorde hon ett litet tecken till honom.
Jan tog av locket och tittade ner i kitteln, men
satte den genast ifrån sig. »Den här ska vi passa
på att få lagad, när det kommer några tattare
dragande förbi,» sa han. »Det är inget fel med
den, bara den blir förtennad.» Sigurd kände en
stor lättnad vid dessa Jans ord. Han visste, att
alla tattare kunde förtenna, och om Jan inte för-
stod sig på den konsten, så hörde han väl inte
till deras stam. Det var nog så, att gossen inte
hade kunnat undgå att fästa sig vid drängen,
och han var glad, att Jan inte var någon tattare,
så att han kunde få stanna kvar på gården.
Men om ett par dagar blev Sigurd återigen
orolig. Matmodern hade talat om hur mycket
präktigt fiolspel hon hade hört i sin ungdom,
och då hade Jan tagit fram en fiol och börjat
spela. Först hade han spelat trögt och osäkert,
som om han inte skulle vara mycket hemma i
konsten, men med ens kastade han huvudet till-
baka, ögonen började glänsa, och stråken for
med fart och kraft över strängarna. Det visade
sig, att han var en mästerspelman. När han kom
rätt i tagen, kunde inte kvinnfolken hålla sig stilla,
utan började dansa. Sigurd däremot satt orörlig
och bara lyssnade. Han hade knappt hört någon
god spelman förut, och han blev så glad åt mu-
siken, att han bara ville hålla sig stilla och suga in
tonerna i öronen. Men medan han satt och lyddes
som bäst, hände honom något besynnerligt. Det
var ett svårt minne, som dök upp i hans tankar
och störde honom i njutningen. Han såg för sig
ett sådant där tattarfölje, som brukade draga fram
genom landet. Det kom inkörande på deras
gård: ett par stora vagnar, som bara tycktes vara
lastade med trasbylten, och som drogs av elän-
diga, utsvultna hästar. Med vagnarna följde
långa, magra karlar med ansikten fulla av skråmor
och ärr, fula, gulhyade kvinnor och en oändlighet
av svartögda ungar, som sprang omkring över-
allt och tiggde allt, vad de såg. Fadern hade
inte varit hemma, då de kom, och modern hade
de skrämt och tvungit att ge dem allt, vad de
begärde. Hon hade måst ge dem mat, bränn-
vin, hö, ull och kläder, så att när de äntligen
drog sin väg, hade huset varit som utplundrat.
Och allt detta kom han ihåg nu, då Jan spelade.
Han sökte komma ifrån det, men det var något
i spelet, som påminde honom om de gälla, skri-
kiga skojarrösterna.
Några dagar efteråt kom Sigurd hastigt in i
storstugan, där modern satt och spann. »Nu ska
jag säga dig, att Jan ändå är en tattare,» sa han.
– Modern lutade sig litet framåt, men hon upp-
hörde inte att spinna. »Nej, vad du säger!» sva-
rade hon. »Det var en märklig nyhet.» Det var
något i hennes ton, som om hon gjorde narr av
honom. – »Det kom en vagn, full av tattare,
körande förbi just nu, då Jan och jag stod på
gården. De ropade till Jan, och han svarade
dem.» – »Det är då väl inte förbjudet att tala
med tattare,» sa modern och lät ganska ointres-
serad. – »Nej, men de ropade till honom på
tattarspråket, och han svarade. Jag kunde inte
förstå ett ord.» – »Och nu menar du väl, att
eftersom Jan förstår tattarspråket, så är han själv
en tattare,» sa modern med den sorglösaste ton
i världen och utan att upphöra med arbetet. –
»Tror du inte det också?» sa gossen.
Han blev förundrad över att modern tog
detta så lugnt. »Blir du inte tvungen att skicka
honom bort från gården?» frågade han, för han
hade alltid hört, att det var omöjligt att ha en
tattare i sin tjänst. Han kom ihåg faderns för-
tvivlan den där gången, då tattarna hade varit där
och han fann huset utplundrat vid hemkomsten.
»Jag trodde, att den här gården var nog hem-
sökt redan förut,» hade han sagt. »Jag trodde,
att det var nog med sanden, ska nu tattarna
också komma över oss?»
Längre fram på kvällen hade fadern ropat
Sigurd till sig. Han hade ställt honom mellan
sina knän och börjat tala med honom om tattarna.
»Kom ihåg vad jag säger dig,» hade han sagt,
»och glöm det aldrig! Du ska akta dig för
att ha något att göra med tattare, för de är
inte som vi andra, och de blir aldrig som vi.
De har något vilt i sig, så att de inte kan förmå
sig att bli boende under tak, utan jämt ska de
stryka omkring på landsvägen. De kan inte
bli så pass tama, att de kan göra ordentligt
arbete, utan de vill leva av hästbyte och kort-
spel, när de inte tigger eller småstjäl. Och kom-
mer en tattare så långt, att han arbetar, så ska
du aldrig se, att han gör något nytt, utan han
vill bara flicka och lappa på det, som är gam-
malt.»
Sigurd såg fadern tydligt för sig, såsom han
var, då han sade detta. Han hade varit högtidlig,
och orden hade fallit tunga och hotfulla. »Kom
ihåg detta, att du ska aldrig lita på en tattare,
för de är inte av vår stam, och de vill alltid
svika oss. De är mer i släkt med troll och
strömkarlar än med oss. Det är därför, som de
är bättre spåmän och spelmän än vi andra,
men det är också därför, som de aldrig kan
bli ärliga, kristna människor. De är lika trollena
också i det, att de gärna smyger ner till bygden
och smiskar och ställer sig in, så att de får tjänst
hos oss bönder och blir gifta med våra döttrar och
kommer åt våra gårdar. Men olycklig den, som
får en sådan i huset, för alltid tar trollet hos
dem ut sin rätt. De må sträva emot aldrig så
mycket, så slutar de med att förstöra och för-
skingra och bringa elände över alla, som har trott
på dem.»
Sigurd stod stilla bredvid modern och tänkte
på detta. Hon var också tyst och dröjde med
att svara honom. »Det är väl bäst, att ni låter
Jan flytta, så snart som det går an,» påminde han
en gång till. – Nu upphörde modern med arbetet,
lyfte huvudet och såg Sigurd in i ögonen. »Det
gör detsamma, vad Jan är av för ätt,» sa hon.
»Jag ska gifta mig med honom. Nästa fredag
far vi till prästen och tar ut lysning.» – Sigurd
blev som is, men vad som nu närmast sårade
honom, var, att han hade blivit hållen utanför,
att modern hade bestämt allt utan att fråga
honom om hans tycke. »Om ni redan har allt
klart er emellan, så är det inte värt, att jag säger
något mer,» utbrast han och vände sig för att
gå ut.
Men då han slog upp dörren, stod han ansikte
mot ansikte med drängen. Jan kom in i rum-
met med något förfärligt mörkt och dystert över
sig. Den hopplösaste smärta låg utbredd över
hans ansikte.
»Jag hör, att Sigurd vill, att jag ska bort
härifrån, därför att jag är en tattare,» sa han
och gick fram till matmodern med utsträckt hand
liksom för att bjuda farväl. »Det blir väl inte
annat för mig än att ta till landsvägen igen.» –
»Du behöver inte bry dig om Sigurd,» sa mat-
modern. »Jag har sagt honom, att vi ämnar oss
till prästen för att ta ut lysning.»
»Det är inte att tänka på,» sa drängen. Han
sjönk ner på en bänk, som om han inte hade
kraft att hålla sig uppe, fäste ögonen envist på
golvet och satt och slog luvan mot handen. »Det
tjänar ingenting till att söka komma lös ur det,»
sa han. »En må göra det bästa en förmår, en
må arbeta till blods, så blir en ändå alltid stött
tillbaka. Den, som är av bondeätt kommen, han
kan aldrig förstå vad det vill säga att inte ha
något annat arv än skojarvagnen. Det finns ingen
räddning för mig, utan jag får omigen börja leva
av att byta hästar och förtenna.»
Nu gick matmodern fram till drängen. »Jag
har sett hur du har bjudit till,» sa hon. »Jag tror,
att Sigurd också har sett det. Jag tänker, att han
är så storsinnad, att han litar på dig.» – »Nej,
det är inte att begära,» sa drängen. – »Men i
alla fall är det jag, som har att befalla här än
så länge,» fortfor matmodern. – »Det kan aldrig
hända, att jag stannar här en dag mot Sigurds
vilja,» svarade Jan. »Gården är ändå hans, och
det skulle bara bli söndring mellan er och honom,
om jag bleve kvar.»
Det uppstod en rätt lång tystnad, sedan Jan
hade sagt detta. Sigurd förstod, att modern nu
väntade av honom, att han skulle be Jan stanna,
och han var själv så rörd över hans ord, att han
var mycket benägen för att göra detta. Men så
kom han ihåg faderns tal om tattarna, och det
uppstod sådan strid och oro inom honom, att
han ingenting förmådde säga. Han skulle vilja
veta om det inte kunde finnas en ärlig och duglig
karl också bland tattarna, och om inte Jan var
en helt annan man än alla de andra.
Jan höll sig alldeles stilla. Han hade upp-
hört att slå med mössan och satt och stirrade
framför sig med dystra blickar, som om han
såge ut över ändlösa vidder av olycka.
Det blev modern, som bröt tystnaden. »Jag
vet vad det skulle ha blivit för en man av
dig, om du hade fått stanna här hos oss,» sa
hon. »Och jag vill inte, att du ska ner i eländet
igen. Därför vill jag följa dig, om du går.» –
»Det får ni aldrig!» ropade drängen raskt. »Skulle
ni dra omkring som skojarkäring, ni, som har
varit bondhustru!» – »Det får jag finna mig i,
om du inte tycker, att du kan stanna här.» –
»Nej, detta går jag aldrig in på!» utbrast drängen.
»Tack för att ni vill det! Men inte ska jag dra
er med mig i olyckan.»
Sigurd teg alltjämt. Men nu var det inte
utan, att han började blygas över sig själv. De
andra två var färdiga till allt, vad som vackert
och ädelt var, medan han stod och var hård och
misstrogen!
Äntligen steg tattarn upp, gick fram till Si-
gurd och bjöd honom handen. »Farväl, Sigurd!»
sa han. »Du ska inte tro, att jag är ond på dig.
Du har nog hört så mycke dåligt om oss tattare,
att jag förstår, att du inte kan tro gott om någon
av oss.»
Sigurd räckte honom inte handen, inte heller
sade han något. Han var nu så överväldigad av
de andras ädelmod och så skamsen över sin hård-
het, att han kände, att han i nästa ögonblick
skulle brista i gråt. Men det ville han inte att
någon skulle se, utan han sprang på dörren.
Redan ute i förstun kom gråten över honom, så
att han stortjöt.
Nästa dag var Sigurd mycket stilla och tyst.
Han satt på ekbrädan framför förstudörren utan
att ta sig något före. Jan gick och sysslade på
gården, och gossen följde honom med ögonen,
men gick inte fram till honom. Jan ropade honom
till sig och talade vänligt och skämtsamt till
honom, som han brukade. Sigurd blev glad, och
sedan följde han med honom hela dagen. Modern
var också god mot Sigurd, men han tycktes inte
sätta så mycket pris på det. Han var en av dem,
som inte kan älska mer än en i sänder, och all
kärlek, som han förut hade hyst för modern, hade
han överflyttat på Jan.
Det var givet, att Sigurd inte mer satte sig
emot giftermålet, utan lysning blev uttagen och
bröllop hållet, som bestämt var. Det blev ett
stillsamt bröllop. Endast de närboende var in-
bjudna och ingen enda av Jans släkt. Jan själv
var mycket allvarlig, var inte tillsammans med
ungdomen, utan satt och talade förstånd med de
äldre karlarna. Folk började tro gott om honom,
och på vägen från bröllopsgården sade några, att
det kanske ändå vore möjligt, att en tattare kunde
bli en ordentlig och skötsam man.
När Jan hade varit gift ett par veckor, började
han och Sigurd en dag att gräva en ny brunn.
Då de arbetade sig ner i marken, träffade de på
flera olika jordlager. Överst låg en tunn skorpa
av matjord, därunder låg ett lager sjösand och
under detta grovt grus och lera. Ibland stötte
de på gamla knivblad och nycklar, som hade blivit
nerbäddade i jorden för många år sedan. Alltsom
arbetet fortgick, blev de allt gladare åt det. De
grävde ivrigt för att få se vad de härnäst skulle
finna och skämtade med varandra om att de nog
torde kunna råka på både guld och silver. När
de hade kommit ett par alnar djupt, stötte de om-
igen på sjösanden, och under denna fann de en
ny sorts lera. Så fort Jan såg den, gav han till
ett utrop, böjde sig ner och tog upp litet, som
han klämde mellan fingrarna. Till sist smakade
han också på den. »Var det inte det jag sa, att
vi skulle finna guld!» utbrast han. – »Vad är
det då, som du har funnit?» frågade Sigurd. –
»Jag ska ingenting säga, förrän jag har blivit
säker på min sak,» svarade tattaren.
I detsamma kom hustrun och ropade på Jan.
»Du får komma opp och hjälpa mig, Jan!» sa hon.
Jan och Sigurd tittade på samma gång upp över
brunnskanten och såg, att ett par skojarvagnar
av det vanliga slaget hade kört in på gården. De
mörklagda karlarna med ansiktena märkta av
många ärr och skråmor, de fula kvinnorna och
de skrikande, påflugna barnen var också med.
Sigurd blev ängslig vid synen, och han tyckte,
att också Jans ansikte förmörkades.
»Kan du inte köra bort dem, Jan ?» frågade
hustrun med bekymrad röst. – »Det kan jag väl
inte,» sa Jan och skrattade. »Det är ju far och
mor och syskona mina, som är komna för att se
hur jag har det.»
Han hoppade upp ur gropen och gick fram till
de nykomna. Det var ännu en viss tveksamhet
över hans hållning, men ju närmare han kom de
sina, desto fortare gick han, och när han stod
mitt ibland dem, slog han ut med armarna och
ropade högt som en, som har kommit ut ur ett
fängelse. Han blev så yr av glädje, att han företog
sig alla möjliga galenskaper. Han sprang med
ett hopp upp på den ena hästen, stod och balan-
serade på hästryggen en sekund och for så ner
igen. Han började brottas med den äldsta av
sina bröder, och ögonblicket därefter var han
inne i barnflocken, kastade sig på marken och
tumlade om med alla de vilda ungarna.
Sedan blev det kalas hela dagen. Jan gjorde
nästan ingenting annat än spelade fiol. Det var
stort dryckeslag, men Jan drack inte mycket själv,
utan han spelade. På kvällen blev det dans, och
Jan dansade med, men spelade likafullt.
Sigurd satt med i stugan. Han tyckte lika illa
om de andra tattarna som förr, men han kunde inte
stå emot lusten att se på Jan och höra honom
spela. Och ju längre han lyssnade, desto lättare
och bekymmerslösare kände han sig. För allra
första gången i sitt liv började han förstå, att
det kunde vara roligt att leva. Alltid hade det
legat och tyngt ner honom, det där, att han
skulle kämpa med flygsanden, han liksom för-
fäderna, att han skulle hålla gården vid makt, han
som de. Men det var ju inte att glömma gården,
att man någon gång kände sig glad.
Det föll sig sedan så besynnerligt, att Tattar-
Jan aldrig kom att fortsätta med grävningen av
brunnen. Nästa dag, sedan släktingarna var
resta, lade han sig att sova, och då han vaknade
fram på eftermiddagen, stod ett bud där från
den rikaste bonden i socknen med en bön till Jan,
att han skulle komma och hjälpa honom. Han
höll på att fira bröllop åt sin dotter, men den
spelmannen, som han hade bådat, hade blivit
sjuk, och nu hade han huset fullt med folk, som
bara längtade att få dansa, men ingen spelman.
Jan följde med och Sigurd också. De var borta i
tre dagar. Då de kom hem igen, var de trötta och
håglösa och hade inte lust att börja något arbete.
Sigurd hade dansat och druckit, lekt och skämtat.
Han gick omkring alldeles yrvaken och kunde inte
komma ifrån sin förvåning över att livet hade
sådana härligheter att bjuda på.
Det såg ut att vara förutbestämt, att var gång,
som de talade om att börja gräva brunnen, skulle
det komma främmande. Som oftast var det någon
av Jans anhöriga. Han tycktes vara släkt med alla
tattare, som fanns i Halland, och alla gav han
ett så gott mottagande, som det var honom möjligt.
Det tog hårt på förråden i visthus och kornbod,
och då Jan var ensam med Sigurd och hustrun,
klagade han över att hans eget folk bragte honom
till tiggarstaven. Men då de kom, tvekade han
aldrig att på bästa sätt undfägna dem. Ibland
lockade de honom att spela kort, och en gång
lyckades det en tattare att spela av honom en
ko. Till hustrun och Sigurd sade han, att han
hade sålt kon, men de fick veta av andra hur
saken förhöll sig.
Kon var ju Sigurds, liksom hela egendomen,
och när han fick veta, att Jan hade spelat bort
den, blev han mycket uppretad. Denna händelse
tycktes med ens ha öppnat hans ögon, så att han
såg hur det stod till på gården.
Bredane var ju redan förut så fattigt, att det
fordrades den största sparsamhet för att kunna
leva där. Men än fattigare hade det blivit under
Tattar-Jans regemente. Sigurd tyckte, att han hela
sista året hade gått i en dröm. Nu såg han hur
nersandade fälten hade blivit. Det fanns knappt
en åker kvar, som dugde att odlas. På våren hade
Jan sått i nakna sanden, och bara några enstaka
strån var uppkomna. Hela Sigurds fädernearv
höll på att gå till spillo.
Sigurd gick in i storstugan för att tala med
Jan, men Jan stod och spelade, och Sigurd kom
sig inte för att avbryta honom, utan satt med
tungt hjärta och lyssnade. Som alltid blev han
så småningom lugnare till sinnet, då han hörde Jan
spela. Han tänkte på det stränga, tunga liv,
som de hade fört, innan tattarn kom i huset, och
han undrade om han nu själv ville börja om det
på nytt.
Helt hastigt avbröt sig Jan mitt i spelet. »Säg
mig nu en sak, Sigurd!» sa han med ovanligt mild
röst. »Vill du, att jag ska gå min väg och lämna
dig och det, som ditt är, i fred?» Sigurd blev
alldeles häpen, för han hade just nyss tänkt på hur
han skulle bära sig åt för att få bort honom. Han
kunde ingenting svara. »Säg bara ett ord, om du
vill bli av med mig!» sa Jan. – Då kände Sigurd,
att hjärtat drog sig samman vid tanken på att
Jan och han skulle skiljas. »Nej, jag vill nog, att
du ska bli kvar,» sa han. – »Ställ då inte mig
till svars för hur det kommer att gå med din
arvedel,» sa Jan, »för detta, som jag nu erbjöd mig
att göra, var ärligt menat.»
Det dröjde inte heller så länge, innan den
dagen kom, då Sigurd måste draga ut med tattar-
vagnen. Det fanns inte en matbit kvar i visthuset,
intet tjänstefolk i stugan, ingen ko i lagården.
Det fanns ingenting mer än en arbetsvagn och en
häst, för dem hade Jan inte velat göra sig av med.
Den dagen, då de inte hade något mer att leva av,
spände Jan hästen för vagnen och lastade den med
grytor och pannor, gamla täcken och kuddar och
med sina förtennarverktyg. Till sist ropade han
på hustrun. Hon kom ut med ett litet barn på
armen och satte sig på lasset.
Sigurd hade inte tagit någon del i alla för-
beredelserna. Han satt och såg på, hur de andra
gjorde sig i ordning att fara, utan att röra sig ur
stället. »Hur det blir, ska jag inte vika från
gården,» tänkte han. »Om jag än ska svälta ihjäl
här, så nog ska jag bli kvar till det sista.»
Jan och modern tycktes också taga för avgjort,
att han skulle stanna. Ingen av dem sade ett ord
om att han skulle följa med. Men alltsom stunden
för deras avresa nalkades, blev hjärtat sjukare på
Sigurd. Han lät dem ändå säga farväl och fara
från gården, utan att han rörde sig. När vagnen
körde ut genom gårdsledet, kom ensamhetens fasa
med all styrka över Sigurd, och han grep med
händerna om bänken för att hålla sig kvar och inte
skynda efter. I detsamma vände sig Jan om
än en gång och såg på Sigurd. Sigurd reste sig
upp, och då Jan märkte detta, började han vinka
åt honom. Och med ett par långa språng var
Sigurd framme vid vagnen och uppe i den.
Efter detta följde Sigurd Jan under ett par år
på hans resor genom landet. De färdades vanligen
så, att Jan och Sigurd vandrade bredvid lasset,
men hustrun och barnet åkte. Då de kom
i närheten av en gård, höll de stilla vid väg-
kanten. Sigurds mor gick då fram till gården
för att tigga mat och säd och för att fråga om det
fanns några kopparkittlar, som behövde för-
tennas, men karlarna stannade kvar vid lasset.
Svårast var det för dem att få tak över huvudet till
natten. Ofta blev de tvungna att sova under
bar himmel, men snart nog vande de sig också
vid detta. Varhelst det hölls en marknad, om det
så var djupt inne i Småland eller längst nere i
Skåne, passade de på att vara med om den. Där
träffade de samman med hela skaror av det övriga
vandringsfolket, och i deras sällskap levde de om
i sus och dus flera dagar. Jan drack mycket
under sådana marknadsdagar, och Sigurd kom
också i vana att dricka. Vid jultiden, då det
blev kallt på allvar, brukade de upphöra med
kringströvandet och vände om till Bredane. Där
stannade de, så länge som det fanns något kvar
av de matvaror, som de hade tiggt samman under
resorna. Sedan drog de ut igen.
Detta levnadssätt hade tattarfolket fört, allt-
sedan det hade kommit in i Sverige, och Jan
begärde inte bättre än att få fortsätta därmed.
Han sade nu gång på gång, att det hade varit en
dårskap av honom att försöka bli bofast. Han
måste vara fri, han måste när som helst kunna
draga vart han behagade.
Det kunde se ut, som om också Sigurd skulle
ha varit nöjd, och som om vänskapen mellan
honom och Jan alltjämt vore lika stor. Det fanns
dock tecken, som tydde på att Sigurd tärdes av en
inre oro. Han drack mycket, men inte som den,
som är glad åt att dricka, utan likt en, som bara
dricker för att döva en sorg. Han hade också blivit
retlig, och den minsta anledning kunde försätta
honom i häftig vrede.
Medan de drog fram och tillbaka genom Hal-
land, träffade de ofta på stora flygsandsfält, och då
kom Sigurd alltid i tungt lynne. En dag, då de
färdades över ett sådant där ofantligt sandfält,
sade Jan: »Här fanns det skog förr i världen. Det
har jag hört min far berätta. Det är märkvärdigt,
att allt har kunnat bli så ödelagt.» – »De har val
gått sin väg och lämnat allt vind för våg, de, som
borde ha kämpat mot sanden,» svarade Sigurd
bittert. – »Menar du det?» sa Jan raskt. »Då
vill jag säga dig, att du kan gå hem och ösa bort
sanden från dina åkrar, när du vill. Det är ingen,
som håller dig kvar här.» – »Du vet nog, att jag
inte kan gå hem och arbeta,» genmälde då Sigurd.
»Jag är snart lika god tattare, jag, som du. Jag
tycker om brännvin och kortspel, och jag vill
ingenting göra. Jag är alldeles sådan, som du
har velat ha mig.»
En annan dag hade de kommit att följa en
väg, som löpte fram i randen av ett stort sandfält.
Här hade man gjort försök att binda sanden, och
en mängd tallplantor hade blivit utsatta. En av
dessa växte tätt vid vägkanten, och då Jan gick
förbi den, sparkade han upp den med foten.
»Vad är det du gör?» sa Sigurd med skarp röst.
Han rynkade pannan och såg ut, som om han hade
lust att kasta sig över tattarn. – »Jag sparkar
omkull den här plantan, och jag skulle ha lust
att sparka omkull alla de andra också,» svarade
Jan. – »Vad kan det göra dig för en glädje?»
frågade Sigurd. – »Jag kan inte säga dig vad
det beror på,» sa Jan, »men i de länder, där det
finns stora, nakna fält och stora, öppna hedar,
där trivs tattarna. Men där bonden går fram och
sår och sätter, där kan vi inte härda ut i längden.»
– »Det kan så vara,» sa Sigurd, »men nu ska du
ändå sätta ner den där tallplantan i jorden igen.»
Jan tycktes knappt förstå hans mening. Han stod
bara och stirrade. »Sätt ner den! Eljest ska det
bli en annan dans för dig den dag, då jag blir
myndig,» skrek Sigurd. Jan böjde sig och satte
ner plantan. Då han reste sig, såg han på Sigurd
med en lömsk blick, men han sade ingenting.
Det var mycken undran bland Sigurds gran-
nar över att han, som var av så god ätt, kunde
hålla ut bland tattarna, och många väntade, att
han skulle skilja sig från dem, då han äntligen
bleve myndig. Men om detta hade varit
meningen, kom det aldrig till utförande, för på
själva myndighetsdagen blev han häktad för stöld.
Han och Jan och modern var ute på de vanliga
strövtågen, och på morgonen hade Jan väckt
Sigurd och bett honom, att han skulle köra vagnen
den dagen, därför att Jan skulle spela till dans
på ett gille. »Om du inte kör alltför fort, ska
jag nog hinna opp er i morgon bittida,» hade
han sagt.
Sigurd gick och tänkte på mångahanda den
dagen, medan han drog framåt vägen. Forut
hade han sökt inbilla sig, att han skulle vända
om hem och ta upp sin fars gärning, bara han
bleve myndig, men nu kände han, att han inte
hade kraft till det. Hela egendomen var nu
nersandad, inte en fotsbredd jord var bar, och
omkring boningshuset låg sanddrivorna långt
uppåt väggarna. Han förstod knappt vad han
skulle uträtta därhemma. Vad tjänade det till
att kasta bort arbete på det, som var lönlöst?
Knappt hade Sigurd beslutat att lämna gården
åt sitt öde, förrän han blev anropad av ett par
främmande karlar. Han höll stilla, och de gick
fram och betraktade hans häst. Det var en ny
häst. Jan hade kommit med den förra kvällen
och sagt till Sigurd, att han hade köpt den av
en bonde i Frillesås. Nu visade det sig, att
hästen var stulen, och Sigurd, som gick och körde
den, blev häktad som hästtjuv.
Sigurd blev inte synnerligen orolig för an-
klagelsen. Han kunde kalla fram en hel mängd
folk till vittne på att han inte hade varit i Frillesås
dagen förut. Han följde med i häktet utan mot-
stånd och var viss, om att han skulle bli frikänd,
så snart målet kom före på tinget.
Den förste Sigurd såg, då han trädde in i
tingssalen, var Jan, som satt där mitt ibland en
hel skara tattare. »Jan har kommit hit med dem
för att hjälpa mig,» tänkte han, för han visste,
att alla dessa karlar hade reda på var han hade
varit hela den dagen, då stölden hade skett.
Men då sedermera vittnena ropades upp och bör-
jade avlägga vittnesmål, visade det sig, att den
ene efter den andre hade sett honom på vägen
till Frillesås, ja, till och med framme vid byn.
En del hade mött honom mitt i natten, då han
hade kommit farande med den stulna hästen.
Jan själv fick inte vittna, men Sigurd väntade
hela tiden, att han på ett eller annat sätt skulle
gripa in och göra slut på osanningarna. Men
Jan gjorde ingenting för att bistå honom, och
alltsom saken ställde sig sämre för Sigurd, fick
Jans ansikte ett uttryck av den djupaste grämelse.
En gång möttes deras ögon, och då såg Jan på
Sigurd så, som en god far ser på en vanartig
son, som har kommit på villovägar.
Då Sigurd mötte den blicken, blev han först
som förstenad, men snart började ett småleende
leka på hans läppar. Han hade sett, att allt,
som stod att läsa i Jans ansikte, var lögn. Han
hade sett, att Jan var glad, att det var Jan, som
hade satt in honom, och att det var Jan, som
styrde om, att han blev dömd.
Men det märkvärdiga var, att när Sigurd fick
allt detta klart för sig, spred sig en glädjekänsla
genom hela hans varelse. Han förvånade sig över
sig själv, som kunde känna det så. Han förstod,
att han skulle bli dömd till flera års straffarbete,
men han kände sig som en, som återfår friheten.
Då Sigurd fördes tillbaka till häktet och blev
ensam där, visste han, att han helt plötsligt hade
blivit en annan människa. I det ögonblicket,
då han hade sett Tattar-Jan in i själen och upp-
dagat, att han innerst inne var falsk och hård,
blev han löst från många års förtrollning. Han
hade varit under en annans välde, och det var
glädje i hans själ över att den nu fick bli fri
igen. Men på samma gång, som han på detta
sätt vaknade upp, såg han också sig själv sådan,
som han hade blivit, och en stor förfäran grep
honom därvid.
Då Sigurd nästa gång fördes inför rätta, sökte
han knappast att försvara sig. Sak samma, om
han var oskyldig till häststölden! Han kände
sig ändå som en stor brottsling. Han var i den
sinnesstämningen, att han tyckte om att lida. Och
han var också nöjd med att han på detta sätt
blev skild från allt det gamla, från allt, som
hade lockat och frestat.
När domen föll, tänkte han knappt på vad
den innebar. Han stod i samma ögonblick och
dömde sig själv till livstids straffarbete. Det var
förfädernas kamp, som han ville ta upp, så hopp-
löst det än kunde synas.
Det kom också verkligen en dag, då Sigurd
vände om till hemmet och började arbetet. Han
inrättade sig så, att han på vintrarna drog ner
till Skåne som tröskare, och på våren vände han
om hem med så mycket livsmedel, att han kunde
stanna på Bredane till nästa höst.
Han sökte att plantera strandråg och tall för
att binda sanden, hade ingen stor framgång, men
arbetade oförtrutet, såsom han hade ådömt sig
att göra.
En dag kom han att tänka på att det skulle
vara gott att ha en brunn i närheten, och han
började gräva en sådan ungefär på samma ställe,
där han och Jan en gång hade arbetat. Då han
hade kommit ett par alnar djupt, träffade han
på ett märgellager. Han hade lärt sig nere i
Skåne vad märgel duger till, och fastän han
numera var en mycket stillsam man, blev han yr
av glädje.
Nu visste han inte bara hur han skulle få
makt med sanden, utan också hur han skulle
göra den fruktbärande. Nu var det slut med
straffarbetet, nu vidtog ett arbete i hopp och
glädje. Han såg sig redan i tankarna som ägare
till en stor, rik gård.
Med ens mindes han nu hur han och Jan
hade arbetat för att gräva en brunn, och att Jan
då hade tagit upp en klimp lera och sagt, att han
hade funnit guld.
»Han visste detta med märgeln, han visste
det hela tiden!» tänkte Sigurd. »Och han valde
att dra omkring som en tiggare framför att stanna
hemma och arbeta och göra oss alla rika!»
Men denna tanke väckte inte hat eller bitter-
het hos honom, utan bara ett stort medlidande.
Han förstod, att tattarn inte hade kunnat tänka
eller handla, som han borde ha handlat. Han
var av en annan art, och han måste leva så, som
hans art bjöd honom. Om det lände till lycka
eller olycka för honom själv och för andra, så
måste han dock vara sådan, som naturen hade
danat honom.
Project Runeberg, Thu Dec 13 16:25:14 2012
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/troll1/halland.html
