- Project Runeberg -  Troll och människor I /
Tavaststjernas sista sommar

[MARC] Author: Selma Lagerlöf - Tema: Trolls
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   
Andra raden text (den som börjar med "Föredrag" och slutar med "1912." ska vara

TAVASTSTJERNAS SISTA SOMMAR

Föredrag vid Svenska litteratursällskapets i Finland årshögtid
den 5 februari 1912.

    Sommaren 1897 hade min vän Sophie Elkan
och jag rest över till Visby för att arbeta. Vi
ämnade inte ta del i några nöjen, vi ville inte
göra några bekantskaper, vi skulle arbeta, bara
arbeta.
    Vi satte till med full fart alltifrån första bör-
jan. Hela förmiddagarna satt vi och skrev i de
två små vindsrum, som vi hade hyrt i det sista
huset vid Tranhusgatan tätt under ringmuren. När
det led mot fyratiden på eftermiddagen, gick vi
för att spisa middag i paviljongen i Botaniskaträd-
gården, och därpå tog vi åter fatt på arbetet. Först
då klockan slog sex, lade vi undan papper och
penna för att vandra bort till någon vacker plats
utanför murarna, där den ena av oss slog sig ner
och läste högt, medan den andra satt och lät
blickarna sväva ut över den blomrika marken,
över de gamla tornen, som stack så ovarsamt upp
i luften, och över det vida, blå Visbyhavet.
    För att emellertid inte vara utan allt sam-
band med den värld, där vi levde, hade vi pre-
numererat på en Gottlandstidning, och där läste
vi en kväll en notis, att skalden Karl August
Tavaststjerna och hans hustru var komna till
Visby.
    Vi blev genast litet betänksamma, då vi läste
detta. Tavaststjerna var visserligen fullständigt
främmande för oss. Men eftersom han hörde till
skrået . . . Det kunde nog hända, att han skulle
söka upp oss.
    Ingen av oss visste något om hans person-
lighet. Jo, att han var den förnämste författaren
i Finland, den, som skulle ta arvet efter Rune-
berg och Topelius, det visste vi, men om han var
umgängsam eller tillbakadragen, det hade vi ingen
kunskap om. Vi hade inte en gång vetat av,
att han var gift, förrän vi läste här i tidningen,
att han hade sin hustru med sig.
    Vi vände blickarna mot de fåtaliga böcker,
som vi hade med oss, liksom för att fråga om de
inte hade något att säga oss. Men vi hade ju
knappt några andra böcker i förrådet än folklore
och gamla kronikor, som vi behövde för vårt ar-
bete. Mitt ibland detta låg dock en diger lunta
på tyska: Nordische Meisternovellen, en samling
översättningar av skandinaviska författare. Här
fanns verkligen inte bara en liten berättelse av
Tavaststjerna, utan också en förteckning över den
långa rad av böcker, som han redan hade skri-
vit, och hans porträtt. Det var en bild i profil,
ett skalligt huvud med ett ansikte, som var så
fint och skarpt utformat, som om det skulle ha
varit gjort med mejsel.
    När vi nästa middag kom in i paviljongen,
fick vi genast syn på Tavaststjerna. Det var nog
ett ungdomsporträtt, detta, som vi hade sett i
boken. Nu hade dragen blivit grova och tunga,
det fina och utmejslade var borta. Hela ansiktet
var förunderligt grått. Det var inte blekt eller
färglöst, utan verkligen grått, liksom täckt av en
slagskugga, som aldrig ville vika. Grå kläder hade
han också, vida och mjuka och av en utländsk
snitt.
    Våra bord stod helt nära varandra, men vi
såg snart, att vi inte behövde vara bekymrade.
Tavaststjernas gjorde inte något försök att närma
sig oss.
    På detta sätt gick ett par dagar, men så blev
det en söndag. Och då vi på söndagsmiddagen
kom fram till vårt bord, som blänkte med rent
duktyg och nyskurat silver, fann vi bredvid varje
kuvert en röd ros och vid sidan av rosorna herr
och fru Tavaststjernas visitkort.
    Nu måste vi hälsa och tacka, och så var be-
kantskapen inledd.
    Efter middagen, då vi satt och drack kaffe
på den övre verandan, kom de och slöt sig till oss.
    I hela Visby finns inte en vackrare plats än
den övre verandan på paviljongen. Den är så
hög, att man därifrån kan se bort över både ring-
mur och trädtoppar och har hela himlen klar och
öppen framför sig. När människor kommer upp
dit, dra de in andan, som om deras bröst hade
blivit lättade från en tyngd, och ögonen börjar
lysa av glädje över att kunna sända ut blickarna
så långt och så vitt utan minsta hinder.
    Däruppe satt vi alltså och språkade. Och när
jag tänker på det nu efteråt, tycker jag, att det var
märkvärdigt, att något samtal alls kom i gång,
för det första därför att Tavaststjerna var så döv,
att det var ansträngande att göra sig hörd av
honom, och för det andra därför att vi två ar-
betsmyror var litet reserverade, åtminstone i bör-
jan. Men som yrkeskamrater hade vi ju en massa
gemensamma intressen, och det dröjde nog ett
par timmar, innan vi gick var och en till sitt.
    Tavaststjerna hade kommit till Visby för att
sköta sin hälsa. Han skulle bada, vila och vara
ute i fria luften så mycket som möjligt. Vi hade
hellre sett, att han hade varit upptagen av för-
fattarskap, han som vi, men då detta inte var
händelsen, gjorde vi vårt bästa för att inskärpa
hos honom, att vi för vår del måste försaka allt
umgängesliv och leva alldeles för oss själva.
    När vi hade skilts från dem, sade vi till var-
andra, att nu hade vi gjort nog, nu hade vi varit
tillräckligt vänliga och tillmötesgående. Vi var
mycket nöjda med de nya bekantskaperna, men
inte ämnade vi låta dem förstöra vår arbetsro.
    Men till trots för detta kom vi återigen i säll-
skap med dem följande dag, och vi satt och
språkade så länge, att det var omöjligt att tänka
på något arbete mer för den dagen. Och likadant
gick det dagen därpå och nästa dag och hela
veckan ut.
    Det var alldeles emot våra föresatser. Vi,
som skulle undvika allt sällskapsliv! Och inte
var det heller med min goda vilja, som det blev
så, utan det var Sophie Elkan, som hade skulden.
    Eller, rättare sagt, det var detta, att Tavast-
stjerna hörde så illa, som var skuld till det hela.
Det borde ju ha varit ett hinder, men det blev
raka motsatsen, därför att Sophie Elkan bland
dem, som stod henne nära i livet, hade flera
döva och var van att tala med dem. Hon inte
bara visste hur hon skulle lägga rösten, för att
de skulle höra henne, utan hon hade en mycket
stor medkänsla med dem. Det var ingenting,
som kunde röra henne så mycket som tanken
på den allt djupare tystnadens natt, som år från
år sänkte sig över dem, och hon kunde föreställa
sig deras glädje över varje mänsklig röst, som
trängde sig fram till dem.
    Om vi nu en dag höll oss för oss själva och
Tavaststjerna sedan frågade var vi hade varit,
menade hon, att hon i hans ögon spårade en
undran om vi undvek honom, därför att vi tyckte,
att det var svårt att tala med honom.
    Han var så pass stolt och rädd för med-
ömkan, att jag knappast tror, att hon hade sett
rätt, men hon hade i alla fall fått den uppfatt-
ningen och kunde inte komma ifrån den.
    När det såg ut, som om dessa långa efter-
middagssamtal skulle övergå till en vana, bör-
jade jag bli orolig. Jag blev störd av att höra så
många ord och röster. Jag kom in i främmande
intressen, blev bortförd från boken, med ett ord.
    Men jag trodde mig kunna hoppas, att det
snart skulle bli ett avbrott. Det brukar inte gå i
längden att driva sällskapsliv bara av barmhärtig-
het. Och å andra sidan kunde man ju vara täm-
ligen viss om att Tavaststjerna skulle komma att
göra bekantskap med några herrar. Han skulle
väl snart få nog av att sitta i timtal och samspråka
med ett par damer.
    Men det visade sig snart, att det inte var
lönt att ha några förhoppningar i den vägen.
    Det finns ju till lycka för oss andra, som
helst går tysta genom världen, också en och
annan människa, som inte bara tycker om att tala,
utan också förstår att ge så spirituella, lustiga och
älskvärda vändningar åt sina yttranden, att man
nästan skulle vilja räkna det som ett slags konst-
närskap. Men det skall inte heller förnekas, att
dessa sällskapsmänniskor aldrig kan göra sig riktigt
gällande, om de inte har en åhörare av den rätta
sorten. Det skall vara en, som hör på med upp-
märksamhet, som är kvick och bildad nog att
kunna följa med vart det bär, och som till sist
också bör vara litet retsam och säga emot en
smula, så att samtalet inte stannar av.
    Och nu var dessa två, Sophie Elkan och
Tavaststjerna, just vad jag nyss har beskrivit:
den ena den födda sällskapsmänniskan, den andra
den ypperliga åhöraren. Det kan låta underligt
att säga detta om en, som hörde så pass illa,
men dövheten övervanns av den orimliga lätthet
och snabbhet, varmed hans hjärna arbetade. Det
var inte möjligt, att han kunde höra allt, som
yttrades, men om han bara hade uppfångat ett
ord, visste han genast vad det var fråga om. Och
hans svar kom kort och vasst, och minnsann träf-
fade det inte så riktigt, att den, som hade alla
sina sinnen i behåll, skulle ha varit glad, om han
hade rett sig så väl i ordleken.
    De tänkte olika om de flesta ting och dispu-
terade ofta, men det betydde ingenting. Allt som
allt hade de det så nöjsamt, att Sophie Elkan
glömde bort, att hon höll på med ett barmhärtig-
hetsverk, och Tavaststjerna kom inte att göra
några herrbekantskaper den sommaren.
    Allting hade varit utmärkt, om inte det där
umgängeslivet hade varit fördärvligt för vårt
arbete. Det stod rent stilla. Vi skrev och skrev,
men inspirationen var borta, och vi kunde inte
komma ur fläcken.
    En dag hade vi beslutat att göra slag i
saken och bryta oss lösa. Men just då kom fru
Tavaststjerna att säga helt tillfälligtvis, att hennes
man hade blivit mycket bättre, sedan han kom till
Visby. Och hon lät förstå, att det var den om-
ständigheten, att han hade fått förströelse och
umgänge, som gjorde honom bästa nyttan.
    När vi hörde detta, tordes vi ingenting säga
den gången. De där samtalen hade kanske en
större betydelse, än vi förstod.
    Det kom alltid något emellan. En dag hade
vi föresatt oss att bryta upp litet tidigare än
vanligt, men just den dagen började Tavaststjerna
skämta om vad hans vänner i Stockholm skulle
säga, ifall de såge honom sitta dag efter dag i
sällskap med några fruntimmer och dricka kaffe,
bara kaffe. »Och om de visste sen, att jag tyckte,
att det var roligt!» lade han till.
    Detta gjorde oss på nytt betänksamma.
    Det var alldeles ovedersägligt, att han blev
starkare, gladare, mer förhoppningsfull för varje
dag. Och detta var naturligtvis den goda Visby-
luftens och badkurens förtjänst liksom det stränga
och återhållsamma levnadssättets. Men antag nu,
att vi spelade den rollen härvidlag, att det genom
oss lyckades honom att finna förströelse utan att
överträda läkareföreskrifterna . . . Han var nog
ingen lydig patient i vanliga fall.
    Vi fick den tron, att det var rättast att låta
allt fortsätta, som det hade börjat. Vi finge väl
arbeta så mycket skarpare på hösten, då vi blev
ensamma. Vi var kanske inte komna till Visby
bara för att sköta vårt eget arbete den här
gången.
    Nu, så här långt efteråt, tycker jag, att jag
alltid ser oss på den övre verandan, men i verk-
ligheten ställde det sig nog inte så enformigt. De
var ivriga cyklister, både herr och fru Tavast-
stjerna, och många gånger spanade de upp oss,
när vi satt och läste utanför murarna, och kom
surrande fram till oss. Ibland promenerade vi
längs med strandvägen, och många kvällar följde
de oss hem på små stigar mellan Visbyträdgår-
darna, skjutande cyklarna framför sig och berät-
tande om milslånga utflykter, som de hade före-
tagit under dagen.
    Inte heller var det alltid Sophie Elkan, som
förde ordet. Tavaststjerna kunde också berätta,
men då var det oftast om segling, om äventyrliga
färder uppe i Ålands skärgård i storm, i dimma
och i begynnande isbildning. Vi kunde förstå, att
han satte särskilt värde på segelsporten, därför
att den erbjöd så ovanligt många tillfällen att
råka i livsfara. Han tyckte nog aldrig, att det var
lönt att gå ut till sjöss, om det inte var hissat
stormvarning.
    Denna sida av hans karaktär var oss en över-
raskning. Vi tyckte, att oförvägenheten inte ville
gå ihop med det, som vi hittills hade sett av
honom. Vi hade intrycket av en fin världsman,
som var lika hemmastadd i Paris och Berlin som
i Stockholm och Hälsingfors. Men här stack nu
finnen fram första gången, trotsig och envis och
liksom enkom skapad att bekämpa och kuva den
sträva natur, som han hade vuxit upp ur.
    En gång föll det honom in att visa ett brev,
som hans hustru hade fått från deras jungfru.
Det var så bra och kärvt skrivet, att han ville, att
vi skulle se det.
    Det var också ett präktigt brev, som gav gott
besked om allt därhemma. Och det slutade med
en frimodig önskan, att frun skulle komma med
hem till hösten och stanna hemma också. För
det var inte bra, att inte frun var hemma.
    Med anledning av brevet kom de att tala litet
om hur de hade sitt liv inrättat. Tavaststjerna
var redaktör för en tidning i Björneborg och var
bosatt där, men fru Tavaststjerna, som var skåde-
spelerska, låg i Berlin och studerade under vint-
rarna. Hon ville bli så skicklig i tyska språket,
att hon skulle kunna uppträda i Berlin. Hon hade
provspelat för flera direktörer, och de var vissa
om att hon skulle komma att göra lycka.
    Detta berättade han, som om det vore så bra
ställt alltihop. Inte ett ord om att det var pin-
samt för honom att sköta en liten landsortstidning,
eller att det var ensamt och långsamt för honom
i Björneborg, medan hustrun låg därute i Berlin.
    Och vi, som inte visste något om honom och
aldrig hörde honom klaga, vi trodde också, att
han var nöjd, att han hade det så, som han
önskade, att han törhända hade valt att bo i en
småstad för att i fred och ro få ägna sig åt arbetet.
    Det var hans särskilda gåva att kunna kasta
alla bekymmer åt sidan, så att man inte ens miss-
tänkte, att han hade några. Att han inte hade
gott om pengar, kunde vi nog förstå, men han
klagade lika litet över detta som över något annat.
En gång, då hans hustru kände sig orolig för
framtiden, hörde jag hur han tröstade henne.
»Du måtte väl veta, att bättre mans barn inte dör
av svält i Finland,» sa han.
    Vi undrade mycket hur han hade det ställt
med sin diktning då för tiden. Han skulle ju inte
få skriva i Visby, men vi misstänkte, att han gick
och funderade på något stort. För det trodde vi
honom om.
    Han var äldre författare än vi och ryktbarare
än någon av oss, men det var inte detta, som im-
ponerade på oss, utan den skarpa intelligens, som
uppenbarade sig i vart ord. Om han bara ville
ta itu med något på allvar! Vi trodde, att han
kunde nå upp till vad som helst.
    Han var inte mer fallen för att skryta än för
att klaga, men det enda han verkligen berömde
sig av det var, att han kunde arbeta fortare än
någon annan. Han hade en gång skrivit färdig
en lång tvådelars roman på en månad. Men detta
var nu det, som vi för vår del satte minst värde
på. Vi trodde inte, att det var på det sättet, som
de stora och oöverträffliga böckerna blev till.
    En och annan gång fällde han helt oför-
varandes några yttranden, som kom oss att tro,
att han gick och tänkte på en dikt, som han skulle
utföra, då han fick mycket gott om tid. Det skulle
bli ett verk som Faust eller Kung Fjalar och på
en gång lyfta honom upp bland världslitteraturens
stormän. Han kände inom sig krafter för detta,
men han hade aldrig dittills gett sig tid och ro
att fullfölja avsikten. Han hade haft så lätt för
att författa, och han hade kastat ut den ena
boken efter den andra i världen liksom på försök.
Han underskattade inte sina föregående arbeten,
men då han talade om dem, märktes det, att han
mätte dem efter måttet av det där mästerverket,
som han gick och drömde om. Det var inte de,
som skulle bära hans namn in i odödligheten.
Han hade inte gett sig mycken tid med dem,
bara skyndat på för att få tillfälle att göra detta
stora, beståndande.
    Vi trodde oss förstå, att han nu började bli
rädd för att han hade väntat för länge. Han
hade skämt bort hjärnan med ett flyktigt arbets-
sätt, och då han på sista tiden hade tänkt på den
stora boken, hade han funnit det svårt att utföra
den.
    En eftermiddag – vi kunde då ha varit be-
kanta en månad ungefär – hörde vi, att hans
hustru bad honom, att han inte skulle sitta kvar
så länge som vanligt, utan komma med hem. Sam-
tidigt talade hon om, att det skulle bli fest nere
vid badhuset på kvällen, och att de var inbjudna.
Men det var inte fördenskull han behövde gå hem
redan nu, utan därför att han hade lovat skriva
ett poem, som hon skulle läsa upp för bad-
societeten.
    Vi måste ge henne rätt. Skulle han författa
ett poem, som skulle läsas upp denna samma dag,
då var det på tiden, att han tog itu med arbetet.
    Han satt emellertid gott sin vanliga tid ut,
och vi kunde inte föreställa oss, att badgästerna
skulle få höra något poem. Men han hade hunnit
med det i alla fall. Vi läste det i tidningen nästa
dag.
    Jag kan omöjligt påminna mig om poemet
var gott eller svagt, men jag hörde, att det hade
gjort lycka, och jag minns, att det förvånade mig,
att han var så glad över att få beröm för en sådan
obetydlighet. Vad kunde nu detta spela för en
roll för en erkänd storhet som han?
    Det gick ett par dagar igen, och hur det nu
var, så kom vi en eftermiddag att följa Tavast-
stjernas till deras hem. De ville visa oss något,
den vackra utsikten från deras fönster, eller vad
det var. Vi måste också erkänna, att de bodde
präktigt. Tavaststjerna kunde från sitt skrivbord
se ut över samma stora vy som från paviljongens
veranda. Det var bara nästan för vackert.
    Men då vi gick fram till skrivbordet för att
se ut, kunde vi inte undgå att märka, att det var
betäckt med fullskrivna pappersark.
    Vad var nu detta för slag? Han hade ju sagt,
att han inte skulle arbeta denna sommar!
    Han förklarade, att han hade blivit ombedd
att skriva i författarföreningens julbok, och nu
hade han tänkt sig, att om han kunde öka till
poemet från badhusfesten med ett par avdel-
ningar, skulle det bli lämpligt att sända.
    Han var i ett strålande humör den där dagen.
Han till och med läste upp för oss vad han hade
skrivit.
    Vi blev förskräckta båda två över det vi fick
höra. Det var en glänsande form, en oändlig
rikedom med rim, men vi kunde inte finna ett
spår av reda eller sammanhang. Vi kritiserade
rätt obarmhärtigt, men han bara skrattade åt oss.
Klandret nedslog honom inte det minsta. Vi fann
honom mycket olik andra skriftställare, oss själva
inte undantagna.
    Det var inte förrän långt efteråt, som jag
förstod varför han hade varit så glad den där
dagen. Vi, som ingenting visste, vi hade heller
inte hört, att han på vintern och våren hade varit
nedstämd och sjuk, så sjuk, att ingen i hans om-
givning hade trott, att han skulle kunna skriva
mer. Då hade han av en vän blivit bjuden på en
resa till Norge. Han hade varit lycklig och glad
under färden, arbetat oerhört, bättre än någonsin
förr, men troligen hade han överansträngt sig. I
Visby hade han åter blivit förbjuden att arbeta,
och hittills hade han gått där och burit tyst på
den tanken, att han inte mer var någon författare.
Då han talade om sin stora bok, hade det väl
varit, för att vi skulle veta vad han hade ämnat
och velat, eller kanske hade han endast gjort ett
försök att föra drift med sig själv.
    Om man nu tänker sig, att en sångare har
varit utan röst en tid för sjukdoms skull och så
en morgon står upp och slår en drill helt oför-
varandes och märker, att rösten har kommit igen
eller åtminstone är på väg att komma igen, så är
det ju lätt att förstå, att detta betyder så oänd-
ligt mycket för honom, att han inte fäster sig vid
om han har legat av sig litet i själva sångkonsten.
Och så var det väl också med Tavaststjerna. Han
kunde inte fästa sig vid våra små, futtiga anmärk-
ningar inför detta stora, att han åter kunde forma
sitt språk, smida ut det till meter och rim, inför
detta, att han åter kände sig som diktare.
    Nästa dag talade han om för oss, att han hade
arbetat till fyra på morgonen, och att poemet var
färdigt. Han visade oss, att han hade försökt ändra
ett par ställen, som vi hade funnit otydliga. Vi
kunde omöjligt finna, att de hade blivit klarare.
Vi gjorde vad vi kunde, för att han skulle förstå
vår mening, men han kunde inte se vad som
fattades. Det var ingenting att göra vid saken. Vi
märkte, att han var ur stånd att avhjälpa felen.
Det var första gången vi upptäckte, att det fanns
något bristfälligt i begåvningen. Det hade upp-
stått en skada på maskineriet i hjärnan, det kunde
vi förstå, fast vi inte visste hur den hade upp-
kommit.
    Ett par dagar senare fick vi höra, att Tavast-
stjerna hade gripit sig an med Laureatus.
    Både han och hans hustru talade om Laure-
atus, som om denne skulle ha varit en gammal
bekant, och det var han väl också för dem. Det
var ett gammalt ämne helt säkert, som han hade
brottats med många gånger förut.
    Jag tänker nu, att Laureatus var den stora
dikt, som han hade gått och burit inom sig sedan
många år tillbaka, den stora tankedikt, som skulle
skänka hans namn odödlighetens lager. Den
skulle ge honom själv och hans samtid i stora
drag. Och en stor stridsskrift skulle det bli, ett
helt satiriskt epos. Mänskligheten skulle där se
sina lyten förstorade och skrämmande och med
ångest slå sig för sitt bröst och gripa sig an med
sin upprättelse.
    Han torde väl ha fruktat själv, att han ännu
inte var stark nog att föra ett så stort tänkt verk
till fullbordan, men det var säkert många om-
ständigheter, som sporrade honom att åtminstone
göra ett försök. Han var ängslig att inte använda
den så underbart återvunna skaparkraften. Han
hade kanske förut under sommaren sagt till sig
själv, att om han någonsin mer fick den tillbaka,
så skulle han inte slösa bort den, utan samla all
sin kraft till sitt epos. Han vågade kanske inte
hoppas, att döden och oförmågan, som den här
gången hade blivit tillbakaslagna, skulle ge honom
långt andrum.
    Han hade det dessutom bra på många sätt:
lugna, ordnade förhållanden, ett vackert skriv
rum. Livet var vänligt och glatt omkring honom.
Vardagsarbetet på redaktionen hindrade honom
inte. Bekymmer hade han naturligtvis, men nu,
då han hade fått tillbaka arbetsförmågan, tryckte
de inte mer och hindrade. De verkade nog
eggande, de också.
    Så grep han sig då an med att utarbeta sitt
livs stora, gömda skatt: sagan om Laureatus, den
trotsige diktaren, landsvägspoeten, bespottaren,
den aldrig lagerkrönte, han, som strider mot sitt
samhälle och sin tid kanske mest därför, att han
har gammalt krigarblod i ådrorna, är en finsk
soldatgosse och måste slåss, – denne Laureatus,
om vilken man så tydligt förstår, att om han hade
levat i en annan tid, i en farans och övervåldets
tid, skulle han ha försvarat sitt land i eld, i blod,
i frost, i svält.
    Han satte sig till arbetet med liv och lust,
men tyvärr var det redan nu långt litet med som-
maren. Visbysäsongen närmade sig sitt slut. Ång-
båtarna var fulla av passagerare, när de i de stilla
sommarkvällarna lämnade hamnen, och det sades,
att paviljongen, där vi åt middag, rätt snart skulle
stängas. Det allmänna uppbrottet oroade Tavast-
stjerna, påminde honom om att han måste skynda.
Brådskan kom och slöt förbund med hans gamla
fiende, omöjligheten att arbeta långsamt.
    Han skrev om nätterna, satt uppe till två och
tre utan att känna trötthet. Då vi råkades om
middagarna, skröt han med att han hade format
femton, tjugu strofer, sedan han sist såg oss. Han
var inte längre ivrig att visa vad han hade skrivit,
men första sången fick vi dock höra. Vi blev
glada åt den. Den var alldeles över vår förväntan,
klar och kraftig och full av sprittande liv.
    Den sista veckan av augusti var den vackraste
på hela sommaren. Vi kunde inte förstå varför
alla människor reste sin väg, vi kunde inte tro
annat, än att det goda vädret skulle vara länge
ännu, och vi beslöt oss för att stanna några
veckor in i september. Tavaststjerna var av samma
mening. Han ville inte lämna Visby, förrän Lau-
reatus var färdig. Hans hustru for till sitt arbete
i Berlin, men han stannade kvar.
    Det visade sig emellertid, att de hade haft
rätt, som hade gett sig av i augusti. I och med
att september hade ingått, började en tredagars
storm, som drev all värme så långt mot söder,
att den inte hittade tillbaka mer under den hösten.
Vinden trängde igenom alla väggar, det blev
ohyggligt kallt inomhus, och ute kunde man inte
vistas för blåstens skull. Om inte ringmuren hade
varit, som stängde ute det värsta blåsvädret, så
skulle vi knappast ha kunnat streta oss fram till
paviljongen.
    Men storm och regn, det var Tavaststjernas
väder, och i denna otrevnad var det han, som höll
modet uppe på oss alla tre.
    Han tog sig för att berätta om Björneborgs-
tidningen. Det var som ett levande väsen, det
där bladet. Det gick sina egna vägar, ingen kunde
styra det, allra minst redaktören. Ingen tidning
i Europa hade så många tryckfel. Detta fanns
det ingen hjälp för, utan man fick bära det. Och
ibland innehöll den smädedikter mot sin egen
redaktör. Vi kunde inte begripa hur sådant kunde
hända, förrän vi förstod, att det var han själv,
som hade låtit föra in dem. Jag är nästan böjd att
tro, att han också hade arrangerat tryckfelen.
    En annan dag sökte han intressera oss för
ett stort företag. Kung Oskars jubileum firades
det året, och han föreslog, att vi skulle sända om-
kring cirkulär till alla Sveriges tidningar och er-
bjuda dem hyllningsdikter. Han var övertygad
om att alla tidningar ämnade införa undersåtliga
och högstämda kväden, och om vi satte oss ner
och tillverkade jubileumspoesi under några veckor,
skulle vi kunna förtjäna en mängd pengar.
    Detta hände en av de sista dagarna, som vi
åt middag i paviljongen. Det var otrevligt och
ruskigt där, borden stod odukade, stolarna var
uppstaplade i högar, och alla gäster utom vi var
borta. Men om någon hade gått förbi, så hade
han nog fått höra ett sådant glam där inifrån, att
han kunde ha trott, att det hade blivit hög säsong
på nytt.
    Sedan, då paviljongen stängdes, fick vi lov
att söka oss ett annat matställe, och vi fruntimmer
beslöt att intaga våra måltider på hushållsskolan.
Det var mörkt och instängt där, men den låg nära
vår bostad, och där var billigt. Var Tavaststjerna
skulle äta, visste vi inte; vi tog för givet, att han
skulle flytta till stadshotellet. Men då vi kom till
hushållsskolan för att spisa, var han där före oss.
Vi blev nästan rörda. Det var ju bara för vår skull
han kom dit. Där fanns verkligen ingenting annat,
som kunde locka honom.
    Ingen stad i världen kan anta ett så ödsligt
utseende som Visby, sedan badgästerna har för-
svunnit. Vi kunde gå hela gator utan att möta
en människa. Stadsborna tycktes förstå konsten
att göra sig osynliga. De borde ju ändå ha varit
tvungna att gå ut någon gång, men man såg dem
aldrig. Vi gick så ensamma, vi tre försenade
sommargäster, mellan hus och gårdar, som om vi
hade vandrat på en öde ö.
    Det var just under dessa veckor, då vi var
så hänvisade till varandra, som vi riktigt kom att
hålla av Tavaststjerna. Vi arbetade alla tre nu,
vi var trötta, då vi råkades, och ingen av oss var
så särskilt briljant. Men Tavaststjerna var enkel
och vardagstrevlig och mån om att glädja och
hjälpa. Vi blev mer än en gång rörda över honom.
    En dag hade Sophie Elkan blivit sjuk, och
jag kom ensam till middagsmålet. Tavaststjerna
frågade genast efter henne, och då han fick höra,
att hon inte kunde komma, blev han nedstämd
och tyst, nästan mer än som var artigt mot mig,
tyckte jag. Men efter middagen kom förklaringen.
Han hade ämnat bjuda oss på kaffe hemma hos
sig den eftermiddagen. Hans värdinna hade kokat
kaffet åt honom, och det stod nu färdigt och
väntade på oss.
    Jag fick lov att följa med honom hem, för
att inte hans missräkning skulle bli alltför stor.
Han hade gjort sig otroligt besvär. Han hade
säkert valt ut brödet själv hos bagaren, det var
bullar så stora som till en fettisdagsmiddag, och
han hade låtit bära upp brickan i ett litet ut-
siktstorn, som hörde till hans bostad, för att vi
skulle få njuta synen av vid himmel och fritt hav
än en gång under kaffedrickningen.
    Han hade nog varit så glad som ett barn,
medan han gjorde sina tillrustningar. Det kan
göra mig ledsen än i dag, att det skulle lyckas
så illa för honom.
    På kvällen låg Sophie Elkan och yrade i stark
feber, då jag fick höra någon komma med tunga
steg uppför trappan och över vinden fram till
våra rum. Så knackade det, och då jag öppnade,
stod där en karl i slokhatt och vid slängkappa och
sträckte fram en butelj mot mig. Det var Tavast-
stjerna, som hade kastat kappan över sig för att
kunna bära till oss en butelj vin, äkta spanskt
vin, som han hade spanat upp i någon handel och
som var så förträffligt, att det skulle göra fru
Elkan frisk, om hon bara ville dricka ett par glas
av det.
    Hela tiden var han i en ljus och glad stäm-
ning. Han arbetade oerhört, lade sig ingen natt
före två och lyckliggjordes av en trogen, aldrig
svikande inspiration. Det var knappt mer än en
eller två gånger, som han lät oss få en aning om
att han gick och bar på tunga tankar och olycks-
drömmar.
    Vi kom gående alla tre framåt Tranhusgatan
en eftermiddag. Det var inte mörkt, men djup
skymning, och gatan låg tom som vanligt. Helt
tvärt kom en meteor ljungande förbi, klar och tyd-
lig, som om en fackla hade slungats över vår väg.
»Såg ni den?» sa Tavaststjerna. »Den betyder
lycka.» – Visst hade vi sett den. Det var en
vacker och underbar syn. Vi kände oss gripna
och högtidliga. Också vi hade en känsla av att
den kom som ett förebud. Tavaststjerna, som hade
blivit så glad åt den i första ögonblicket, slog nu
helt hastigt om och sade med låg röst: »Den kan
i alla fall inte vara menad för mig. Jag undrar
hur det skulle kunna vända sig så för mig här i
livet, att jag bleve lycklig.»
    En av de sista kvällarna, som vi var kvar i
Visby, hade vi varit ute och gått i skymningen.
Det var storm igen, och man fick vackert hålla
sig innanför ringmuren. Vi längtade emellertid
ut till havet, och vi gick fram till en av de västra
murportarna för att få se det. Utanför porten låg
en bastion, som var förvandlad till en plantering,
och där stod ett par bänkar. Här försökte vi sitta
ner, men det var för kallt. Vi reste oss alla tre,
men då vi fruntimmer hade nått in i muröpp-
ningen, märkte vi, att Tavaststjerna ännu stod kvar
därute i blåsten. Det var skymning, som sagt.
Havet låg och vred sig och plågades under vindens
skarpa tuktan. Himlen var full av moln och
mörker, och rätt västerifrån kom en tung, svart
molnbank drivande. Den rörde sig med en ovan-
lig hastighet rätt emot oss, kom hotfullt tung och
fast, inte lik ett vanligt moln, utan som en sky av
svart aska, som ville lägga sig över oss och kväva
oss.
    Detta annalkande moln stod Tavaststjerna
och såg in i, stod länge med korslagda armar,
medan vi dröjde i portöppningen och väntade på
honom.
    »Vad tror du att han ser?» viskade jag till
Sophie Elkan. – »Han ser ut, som om han såge
döden,» sa hon.
    Men jag är inte säker på att hon hade rätt.
Jag tror, att han såg in i allt det livets mörker,
som ville kasta sig över honom. Det var tyst-
nadens och glädjelöshetens mörker, som dövheten
skulle sänka över honom om några få år. Det
var fattigdomens och ensamhetens och glömskans
mörker, som skulle komma, ifall hans begåvning
sveke honom.
    Dock, han stod där ju stolt och rak ännu.
Han trotsade det alltsammans. Han var en dik-
tare ännu. Han bar ljuset inom sig. Mörkret
skulle inte kunna betvinga honom.
    Vi lämnade Visby ett par dagar därefter. Då
vi stod på ångbåten, färdiga att fara, syntes Ta-
vaststjerna inte till. »Nu har han glömt avgångs-
tiden,» sa vi, för vi trodde nog, att han hade velat
komma och säga farväl till oss. Men i sista ögon-
blicket kom han med en stor massa rosor. Det
var säkert dessa, som hade vållat dröjsmålet. Han
hade nog velat binda ihop dem till buketter,
men han hade misslyckats. »Ni får ta dem, som
de är,» sa han.
    Så kom det sig, att det första som det sista
vi fick av honom var rosor.
    Men härmed var också allt slut. Han för-
svann så helt och hållet ur vår synkrets, som om
det svarta molnet från strandpromenaden hade
kastat sig över honom och kvävt honom.
    Till julen kom Laureatus ut emellertid, men
han sände den inte till oss. Vi fick julkort från
hans hustru. Hon berättade, att han var ute i
Tyskland hos henne, men från honom själv hörde
vi ingenting.
    Jag vet inte om han var nöjd med det mot-
tagande, som Laureatus fick. Jag vill minnas, att
den vann stor anklang; man sade, att det var
hans förnämsta verk, men jag är rädd, att det inte
var honom nog. Ingen tänkte väl på att säga, att
nu hade han skapat sitt mästerverk, det, som skulle
bära hans namn till odödligheten. Och det var
på detta han väntade.
    Sedan hörde vi ingenting om honom förrän
efter några månader, då dödsnotisen stod i tid-
ningarna.
    Vi var inte tillsammans då, men vi genom-
fors av samma känslor av bedrövelse och sak-
nad. Det var något mycket rikt och lysande, som
var borta. En meteor hade flugit förbi oss i
ljus och prakt bara för att slockna.
    Vi tänkte sedan . . . ja, vi tänker och undrar
än i dag. Om vi inte hade varit så okunniga, om
vi hade vetat litet mer om hans förhållanden,
hur hade det då gått? Vi hade kanske kunnat
göra honom mer nytta. Eller kanske inte just
honom själv – ty vem har makt att länka ett
människoöde? – men hans dikt, hans Laureatus,
hans storverksdröm.
    Om vi hade haft förstånd och mod att tvinga
honom att arbeta omsorgsfullare, långsammare!
Om vi hade inpräntat hos honom, att hans dikt
verkligen kunde bli allt, som han ville ha den till,
kanske hade vi då kunnat förmå honom att skänka
den ett par år av sitt liv. Om vi hade vetat, att
detta var det sista tillfälle, som livet gav honom,
att vinna ett stort slag, då hade vi kanske kunnat
hindra honom att avsluta ett sådant verk på ett
par månader. Detta arbete, som han älskade,
skulle ha kunnat hjälpa honom igenom den långa
finska vintern. Han skulle ha tagit bättre vara
på sig själv, om han hade haft detta att tänka
på. Och om han på så sätt verkligen hade fram-
bragt något utomordentligt, kunde det ha blivit
hans räddning, gett honom nytt livsmod, nya
uppgifter.
    Om vi hade vågat gripa in, hade vi kanske
kunnat hindra honom från att sätta in i dikten all
denna klagan, som man ofrivilligt finner inte gå
ihop med hans själs mod och tålamod. Vi skulle
ha försökt att få honom att fullfölja det första,
raska uppslaget och inte tynga ner dikten med
sådant, som måste ha varit tillfälligt och oväsent-
ligt för en så stark och rik begåvning.
    Vi hade kanske förmått honom att fullfölja
arbetet ännu några sånger, så att det hade fått
en verklig avslutning och hade förlorat intrycket
av att vara något ofullbordat.
    Men alla våra frågor är gagnlösa. Vi vet
inte om vårt ingripande hade kunnat gagna. Han
hade andra vänner, bättre och klokare rådgivare
än vi, och de kunde intet göra. Hans hjärna var
redan försvagad. Han hade formgivningens gåva
kvar, men de finaste och ömtåligaste delarna av
intelligensen tycktes vara på ett besynnerligt sätt
skadade och tjänstgjorde inte, som de borde.
    För oss återstår det blott att bära vittne om
vad han ville och säga, att vi tror, att han var
ämnad att i detta sångens Finland bestiga skalde-
tronen. Ty hos Tavaststjerna fanns dock inte så
litet av det, som utmärkte honom, som i dag firas
som Finlands störste son. Också hos Tavast-
stjerna fanns den stora hänförelsen över foster-
landets natur, han också var tapper och uthållig,
tålig och arbetsam, känslig, fast döljande sig
bakom humor och tvärhet, ordknapp och kvick, ett
provstycke också han på vad den finska jorden
kan alstra av stark, rik mänsklighet, då den gör
sitt bästa.
    Men hur som helst, vårt minne av Tavast-
stjerna är inte bara vemodigt. Han var en sårad
och slagen man, redan då vi träffade honom,
men det var vackert att se honom resa sig till sin
sista strid. Det var inte att vänta, att han skulle
segra, men om det finns en lager också för modet,
som vågar storverket, för viljan, som driver framåt,
ännu då allt hopp är ute, då skulle vi vilja skänka
den åt vår stackars vän Tavaststjerna-Laureatus.



Project Runeberg, Thu Dec 13 15:25:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/troll1/tavast.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free