- Project Runeberg -  Troll och människor I /
Vägen mellan himmel och jord

[MARC] Author: Selma Lagerlöf - Tema: Trolls
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

           VÄGEN MELLAN HIMMEL OCH JORD

    Det var en gammal överste Beerencreutz, som
under många år hade hållit till på Ekeby hos
majorskan och bott i kavaljersflygeln.
    Sedan majorskan var död och det hade blivit
slut med det glada kavaljerslivet, hyrde översten
in sig i en bondgård i Stora Kils socken, som
ligger vid södra änden av den långa sjön Löven.
Han förfogade över två rum i övervåningen, ett
stort, som man först kom in i, och ett mindre.
Bondfolket bodde på nedre botten, och ingen
mer än Beerencreutz höll till en trappa upp.
    Här levde han i lång tid, ända tills han hann
sitt sjuttiofemte år. Han var alldeles ensam, utan
att ens ha en tjänare, som passade upp honom.
Han städade själv sina rum, lagade sin mat, så gott
sig göra lät, och ryktade och fodrade sin häst.
Han sade, att han ville ställa med allt detta själv,
därför att han bättre skulle kunna bli av med all
sin lediga tid, men det kan nog hända, att den
verkliga bevekelsegrunden var den, att han var
för fattig för att skaffa sig någon hjälp. Något
att syssla med tycktes aldrig felas honom. Han
hade tvärtom svårt att komma till slutet med alla
de mångfaldiga arbeten, som han hade för händer.
    I det stora rummet hade översten satt upp
den märkvärdiga mattväven, som man talade om
och förundrade sig över i hela Stora Kils socken.
Den vävdes inte i vävstol, utan trådarna var
utspända från vägg till vägg, så att den, som kom
in i rummet, kunde inte annat tro, än att han
hade råkat in i ett jättestort spindelnät. I den
väven kröp översten fram och tillbaka under en
god del av dagen, satte in en garnände här och
en där, prövade och valde för att få de rätta
färgerna. Om översten hade fått den mattan
färdig, skulle den nog ha kunnat tävla i skönhet
med mattor både från Kandahar och Buchara, men
tillverkningssättet var för långsamt, och han lär
aldrig ha fått mer än ett par rutor sådana, som
de borde vara.
    I det inre rummet hade översten sin säng
stående. Han låg jämt i en liten tältsäng, som
han hade nyttjat, då han var ute i kriget i Tysk-
land och kämpade mot Napoleon. Men annars
hade han stora, prydliga möbler i det där rum-
met. Där fanns bland annat en stor mahogny-
soffa, ett gammalt klaffbord på svarta ebenholts-
ben, en sekretär med mässingsbeslag och en stor
spegel i kupig glasram, prydd med sirlig för-
gyllning. Alla dessa möblerna var komna från
överstens hem, och de bar vittne om att fastän
han nu var fattig, så hade han ändå vuxit upp
på ett förmöget och förnämt ställe.
    Här i detta rummet låg översten och sov en
sommarnatt, då han vaknade vid det, att någon
med tunga steg kom gående uppför trappan till
övervåningen. Den nattliga vandrarn stampade
så, att det dånade genom hela huset, stadigt
och säkert, som om han skulle ha varit en gammal
soldat.
    Då översten slog upp ögonen, var det så
pass skumt omkring honom, att han förstod, att
det ännu måtte vara mitt i natten. Men riktigt
mörkt var det visst inte i rummet, för det var
ju årets ljusa tid, och som översten bodde en
trappa upp och inga grannar hade, höll han sig
varken med luckor eller rullgardiner.
    »Det är besynnerligt med de här bönderna,
att de aldrig kan lära sig att låsa till förstu-
dörrn,» tänkte översten. Han var en ordningens
man, och han låg jämt i strid med husfolket,
därför att de allt som oftast lade sig att sova
utan att bomma igen om sig. Så hade de väl
gjort i kväll också, och nu hade mycket riktigt
en obehörig kommit och trängt in i huset.
    Någon tjuv kunde det väl knappast vara, som
gick fram med så tunga steg, och knappast heller
någon drucken, som sökte en plats att sova av
sig ruset på. Men någon, som inte hade där att
göra, var det i alla fall, för översten visste, att
ingen av husets folk kunde gå på det där takt-
fasta sättet.
    Översten låg och väntade, att nattvandrarn
skulle fortsätta upp på vinden, men i detta räk-
nade han miste. Så snart de tunga stegen hade
kommit uppför trappan, marscherade de fram
till hans egen dörr, och han tyckte sig till och
med höra, att nyckeln vreds om i låset.
    »Ja, det där kan du roa dig med, så mycke
du vill,» tänkte översten, »det har du ändå inte
mycke för.» Han visste förstås, att han förra
kvällen hade stängt sin dörr med både krok och
hasp. Just därför att förstudörren i nedre vå-
ningen nästan aldrig var reglad, var översten
noga med att det skulle vara ordentligt stängt
uppe hos honom.
    Men nu hörde han till sin stora häpnad, att
den främmande kastade upp dörren så lätt, som
skulle den ha varit fäst med en ullgarnsände,
och klev in i arbetsrummet.
    Det var där, som den stora mattväven var
utspänd, och det var ingalunda lätt att vandra
igenom det, framför allt nu, då rummet låg i
halvmörker.
    »Nu kommer den där rackarn att trassla in
sig i mattväven och ställa till en förfärlig oreda,»
tänkte översten och var just färdig att springa
ur bädden och köra ut karlen. Men då hörde
han hur den främmande gick genom rummet ända
fram till sängkammardörren, med steg så jämna,
som om han skulle ha gått i takt efter en militär-
marsch på Trossnäs fält, och inte lät sig på
minsta sätt hindras varken av ränning eller inslag.
    Överstens blickar flög mot dörren. Det var
inte mörkare, än att han med stor säkerhet kunde
se, att regeln var tillskjuten.
    »Ja, nu ska du väl ändå inte komma längre,
din . . .»
    Han hejdade sig mitt i svordomen, därför att
dörren for upp och slängde mot väggen precis
så, som om den skulle ha stått olåst och en stark
vindpust från ett öppet fönster hade kastat upp
den.
    Då satte sig översten upp i sängen, tog till
sin gamla, dånande kommandostämma och ropade
»Wer da?», så att det sjöng i väggarna.
    Än en gång var han färdig att rusa ur sängen
för att visa ut den främmande, men han blev
så slagen av förvåning, att han blev sittande
stilla. Han såg nämligen inte alls till den, som
hade kommit in i rummet. Dörren stod upp-
kastad på vid gavel, översten kunde se in i nästa
rum ända till de motliggande fönstren, och ljust
tillräckligt var det, men han såg inte ens så
mycket som skymten av en människa.
    Men att någon var inne i hans rum, det var
i alla fall tydligt. Han hade hört stegen, ända
tills de stannade innanför tröskeln. Nu hörde
han hur den främmande slog klackarna samman,
skyldrade så, att det klirrade i värjan och rasslade
i gehänget, och besvarade hans werda-rop med ett:
    »Det är döden, överste.»
    Det var en förunderlig stämma, som hade
talat. Inte alls mänsklig, men ändå varken hemsk
eller skrämmande. Det tycktes översten, att orden
kunde ha kommit från en orgel eller något annat
stort instrument. De klingade allvarliga och
stränga, men med ett så stort välljud, att en
längtan tändes i hans själ att snart föras över
till det land, varifrån dessa toner stammade.
    »Gör då slut på en gång!» utropade översten
och slet upp skjortan, som om han väntade sig
ett värjstyng rätt igenom hjärtat.
    Men den främmande hörsammade inte upp-
maningen.
    »Kommer igen före nästa midnatt, överste,»
hördes rösten.
    Därpå slogs klackarna samman, värjan skyld-
rade med ett starkt klirrande, och så gjordes helt
om. De tunga stegen avlägsnade sig, dörren slog
igen, regeln smällde till av sig själv, och allt var
sig likt som förut.
    Översten hade i sin bestörtning sjunkit ner
på örngottskudden. Han låg stilla och lyssnade
efter de tunga stegen, följde dem nerför trappan,
över den nedre förstun och ut genom förstu-
dörren.
    I det ögonblick, då den främmande måste
lämna huset och träda ut på gårdsplanen, där
det var så mycket ljusare än inne i rummen,
rusade översten ur sängen och skyndade fram
till ett fönster. Nu skulle han kunna se den främ-
mande, om han alls var möjlig att urskilja. Han
tryckte ansiktet tätt mot rutan och spejade. Allt
på gården, gångstigarna mellan husen, brunnen
och brunnsämbaret, kärror och vedstaplar, kunde
han se, men ingen, som rörde sig mellan dem.
Den nattliga vandrarns fot trampade marken
med sådan kraft, att översten tyckte sig kunna
peka på det ställe, där han befann sig, men han
kunde inte få syn på honom.
    Översten ryckte på axlarna. Han hade hela
tiden vetat, att det skulle vara så. Han hade
gjort ett försök att inbilla sig, att alltsammans
bara var ett upptåg av någon okynnig ungdom,
som ville roa sig med att skrämma honom, men
han visste i själva verket hur det förhöll sig.
Det hade ju inte funnits något mänskligt alls i
den rösten, som han nyss hade hört.
    Han var alltså fullt på det klara med vad
nästa dag skulle medföra, och fastän han tog
detta med stort lugn, såsom det anstår en gam-
mal krigare, tyckte han sig nu inte ha lust att
sova mer under den här natten. Han klädde sig
därför – och lade ner lika stor omsorg på detta,
som om han skulle ha blivit kallad till mönstring,
– i stärkskjorta, spännhalsduk och sina bästa,
svarta kläder. Det vita håret kammade han, tills
det glänste som silver, och rakade bort skägg-
stubben från kinder och haka. Han tänkte på
att rätt snart skulle inte mer han själv, utan någon
annan ta vård om hans kroppshydda, och då ville
han att den skulle befinna sig i gott skick.
    Sedan flyttade översten fram en länstol till
ett fönster, letade reda på sin mors gamla bibel
och satte sig ner med den i knäet för att vänta
på att det skulle bli så pass ljust, att han kunde
se att läsa. Det dröjde inte heller rätt länge,
innan det kom fram ett par små röda skyar österut,
och snart var mörkret förjagat, fastän det ännu
skulle dröja en god stund, innan man fick se
själva solen.
    Översten satte då glasögonen på näsan och
läste ett par sidor. Därpå såg han upp från
boken och började fundera. Det fanns ju ingen
präst till hands, som kunde hjälpa honom till
rätta, utan han satt där alldeles ensam och för-
sökte att komma till något slags uppgörelse med
Vår Herre.
    Under sitt långa liv hade nog översten varit
med om en hel hop saker, som inte var så
roliga att minnas en sådan här stund. Då han
läste i boken, mötte honom starka och hotande
ord från den Gud, som hatar synden, och härvid
steg det ena besvärande minnet efter det andra
upp inom honom.
    Det var stora ting och det var små. En del
kunde han utan vidare ta fasta på och säga vad
de gick för, men det var också en del, som det
var mer kvistigt med. I vilken kolumn av räken-
skapsboken skulle han sätta upp sådant, som
hade utfallit illa, utan att han hade menat något
ont från början, eller sådant, som han hade utfört
på befallning, eller sådant, som han själv aldrig
hade räknat som någon synd, men som såg ut att
böra kallas så efter den här boken?
    Han hade nog också en hel del att anteckna
på inkomstsidan, men det gick på samma sätt
med detta. Ju längre han tänkte på saken, dess
mindre säker blev han på vad han skulle få
skriva sig till godo. Han såg sig ingen möjlighet
att kunna träda fram med fullt klara och rediga
räkenskaper. Och som översten var en stolt och
ärlig man, så våndades han över skammen att
nödgas visa sig inför sin Skapare som en otrogen
gårdsfogde och inte kunna göra rätt för sig.
    Han blev alltmera dyster och missmodig, ju
längre han fortsatte med sin självrannsakning.
Det kom en becksvart och iskall flod av synd
och ömklighet och sköljde över honom. Han
höll alldeles på att förlora humöret, och det var
det sista, som han ville bli av med på en sådan
dag.
    Under detta hade emellertid himlen ljusnat
allt mer och mer, och rätt som det var kom då
första solstrålarna ilande och förgyllde de svarta
bokstäverna i överstens bibel.
    Då höjde gubben huvudet och blickade mot
öster, där det stora solklotet rullade upp på him-
len, glänsande och majestätiskt, och tog världen
i besittning.
    Och inför det skådespelet måtte han på ett
eller annat sätt ha kommit till insikt om att han
snart skulle möta ett väsen av så underbar här-
lighet, att det inte var honom möjligt att mästra
det eller begripa det. Han, som vältrade fram
solen på dess bana, han var en, som inte räk-
nade, såsom vi räknade, och inte mätte, såsom
vi mätte. Det var inte lönt att sitta här och
ängslas och förfäras. Allt skulle komma till korta
inför honom, som var kraft och ljus och rike-
dom och behag och glädje och under.
    Översten slog ihop boken, reste sig upp och
lade knytnäven på den. »Dig kan jag inte komma
till rätta med,» sa han. »Men det går kanske lät-
tare att göra opp saken, när jag kommer till
kungs, än då jag försöker i underrätten.»
    Därmed flyttade sig översten med återvunnet
själslugn fram till skrivbordet, tog fram papper
och penna samt tecknade upp hur han ville att
det skulle ordnas med hans begravning. Likaså
ställde han om, att hans gamla häst skulle bli
skjuten, och att den, som lossade av skottet,
skulle få en liten silverbägare för besväret.
    Han gjorde också upp sina räkenskaper: an-
tecknade vad han ägde och vad han var skyldig
samt bestämde vem hans möbler och husgeråd
skulle tillfalla. Det mesta skänkte han till en
liten flicka, yngsta barnet i gården, där han bodde.
Det barnet hade alltid visat översten stor kärlek
och velat sitta inne i rummet hos honom, då
han arbetade. Det var detta, som han nu ville
gälda, så gott han förmådde.
    Innan allt var nerskrivet och förordnat, gick
klockan redan på åtta, och därpå hade översten
sina vanliga morgonsysslor att sköta. Han stä-
dade rummen, skötte om hästen och lagade sin
frukost. Men då det led mot tio, var han färdig
med alltsammans, och sedan var han ledig att
göra vilket bruk han behagade av denna sin sista
dag.
    Han sade till sig själv, att han måste använda
dagen på något särskilt högtidligt sätt. Han kunde
inte låta den gå som alla andra.
    Han satt länge på ett gungbräde framför
bondgården och grubblade. »Nej, inte har jag
lust att sätta mig att fläta in trådar i min väv i
dag,» tänkte han. »Mattan blir i alla fall inte
färdig. Jag måste spänna för karriolen och fara
någonstans. Min sista dag! Det passar sig inte
för den, som har fört ett sådant liv som jag, att
tillbringa den i en bondgård, bland folk, som
inte en gång vet vad jag har varit för en man.»
    Livslusten flammade upp inom översten med
hela sin forna kraft. Han tyckte, att han ville
göra denna dag rik och glänsande.
    Han ville fara ut i världen, njuta de forna
fröjderna än en gång. Alla kunde han ju inte
hinna smaka, men någon eller några, de bästa,
de ljuvaste.
    Översten reste sig brådskande, gick och
spände för hästen, hämtade sin gamla uniforms-
kappa, som ännu inte var utsliten trots en livs-
lång tjänstgöring, lade den bakom sig i karriolen
och åkte från gården. Sedan for han rätt fram
tills han kom till en plats, där inte mindre än fem
vägar möttes.
    Här höll översten in hästen, därför att just
här måste det avgöras vilken art av förströelse
han ville njuta under sin sista dag. Dessa fem
vägarna kunde föra honom till allt det, som ännu
hade något slags lockelse för honom.
    Mitt framför honom låg den stora landsvägen,
som gick till Karlstad. Han kunde följa den
och vara där om ett par timmar. Några goda
vänner från de gamla tiderna ägde han ännu i
staden. Han kunde samla dem på gästgivar-
gården och ställa till fest. De skulle skämta och
berätta galna historier, de skulle dricka ädelt vin
och sjunga Bellman. Och till sist skulle de också
ta sig ett parti kort. Darrade inte översten av
längtan att en gång till i livet känna de blanka
korten mellan sina fingrar? Han hade ju en gång
varit den vilde Beerencreutz, den oförbätterlige
spelaren, som hade kunnat sätta ut på ett kort en
hel förmögenhet. Längtade han inte efter spelets
retelse mer än efter något annat av allt det, som
han under sin fattigdoms år hade måst försaka?
    Men översten satt stilla i karriolen utan att
mana hästen att vika in på vägen mot staden.
Det fanns en sådan underlig önskan inom honom
den här dagen. Han hade velat vika in på en väg,
som inte stannade vid något mål, som han redan
kände till. Han skulle vilja komma till något
obekant. Han skulle vilja följa en väg, som förde
honom bort i det oändliga. Det var en orimlig
önskan av översten, men den gjorde ändå så
mycket, att han vände sig från vägen mot Karl-
stad till en av de andra.
    Till höger om Karlstadsvägen löpte en annan,
som skulle föra honom till Trossnäs, till det stora
exercisfältet, där Värmlands Jägare i de här da-
garna var församlade till vapenövningar. Översten
visste, att om han, den gamle chefen, kom dit,
skulle regementet ta emot honom, uppställt till
parad. De gröna jägargossarnas ansikten skulle
stråla mot honom, för de kände nog till det rykte
om tapperhet, som omsvävade honom. Regements-
musiken skulle spela, trummorna dundra och den
kära fanan svaja i luften över hans huvud. Han
skulle råka på gamla officerare, som hade kom-
mit in i tjänsten redan på hans tid, och med dem
skulle han leva om sin äras dagar och höra sina
gamla bragder dragas fram och prisas. Skulle inte
översten på sin sista dag vilja påminnas om de
tider, då han brann av lust att offra sig för
fosterlandet? Skulle han inte än en gång vilja
stå inom dessa leder, som han en gång förde till
blodig kamp och ärofull seger? Fanns det något
ståtligare sätt för honom att möta döden än där-
borta, där det fanns människor, som kunde vittna
om hans storhets och äras tid?
    Det såg ut för ett ögonblick, som om översten
ämnade styra hästen åt Trossnäshållet, men mer
blev det inte. Den där besynnerliga längtan, som
hade gripit honom, efter en väg, som intet slut
hade, som förde till något oändligt avlägset, tvang
honom att vända sig åt annat håll.
    Det fanns till vänster om Karlstadsvägen en
allé med vackra träd, som skulle på en kort stund
föra Beerencreutz till traktens största herrgård,
om han bara så ville. Och på den herrgården
regerade ännu i dag den sköna, den farliga, den
oemotståndliga höga dam, som Beerencreutz en
gång hade älskat. Hon var gammal nu, hon
också, men hon var ändå många år yngre än han,
och dessutom kunde en kvinna som hon aldrig
upphöra att vara intagande.
    Beerencreutz visste, att om han efter de långa
åren av frivillig skilsmässa sökte upp henne på
denna sitt livs sista dag, skulle hon göra den till
en dag i paradiset för honom. Såsom i ung-
domen skulle han gå med henne på bonade golv,
i höga salar. Rikedom och överflöd skulle omge
honom, såsom de omgåvo henne. Han skulle
för en gångs skull komma bort från sin fattiga
ålderdoms elände och ensamhet. Skulle han inte
än en gång vilja se människor med fina åthävor,
med mjukt klingande röster, med sköna dräkter,
med förbindliga talesätt? Skulle han inte än en
gång vilja leva bland sina likar? Skulle han
inte vilja drömma om sitt livs enda, korta kärleks-
dröm?
    Beerencreutz vände hästen åt detta hållet, men
drog åter till sig tömmarna. Också denna vägen
ledde till ett bestämt mål. Han kunde se var
den slutade. Den förde inte långt bort till det
obekanta, till det, varav han kände en ljuv försmak
på sina läppar, fastän han inte visste vad det var
eller hur han skulle finna det.
    Det var en annan av vägarna, som gick
mot nordväst, och om Beerencreutz följde den,
skulle han komma till gården, som han hade
älskat, till det största järnbruket i Värmland, till
majorskans och kavaljerernas Ekeby. Där bodde i
de dagarna ingen, som han kände, men han visste,
att dörrarna skulle slås upp på vid gavel för den
ryktbare kavaljeren, en av de sista i den skaran,
som hade gjort gården till ett hem för glädjen
och sången, för dansen och äventyren. Kavaljers-
flygeln skulle ta emot honom med en hel värld av
minnen. Den stolta forsen dånade ännu hotande
förbi en smedja, som Beerencreutz hade varit med
om att uppföra. Skulle inte översten en gång till
vilja skåda Ekebys skönhet och naturens härlighet
vid Lövens långa sjö? Skulle han inte vilja känna
sina ögon fuktas vid minnet av de människor, som
hade gjort hans liv rikt och hans dagar korta?
Skulle han inte vilja se dem på nytt träda fram för
hans själs ögon: den stolta majorskan, den sköna
Marianne, den onde Sintram, den store bedåraren
Gösta Berling?
    Beerencreutz skakade återigen på huvudet.
»Jag borde ha rest dit en gång,» tänkte han,
»men inte i dag. Nu måste jag fara till ett ställe,
där jag kan få stilla den där törsten, som jag
känner, efter något, som det är omöjligt att nå
fram till.»
    Han vände ögonen mot den sista vägen. Om
han valde den, så skulle han mot slutet av dagen
komma till en liten gård, som hette Lövdala och
som ägdes av Liljecrona, den store fiolspelarn.
Det var en liten och obemärkt gård. Det enda,
som han där kunde få njuta av, var en smula
musik.
  Men då översten såg den vägen, kände han
på sig, att åt detta hållet måste han fara. Den
där längtan, som hela dagen hade bott inom
honom, drog honom ditåt.
    Översten nästan undrade över att han valde
på detta sättet, men fortsatte vägen framåt i alla
fall. Han kom till Lövdala rätt sent på dagen, men
blev mycket väl mottagen och undfägnad. Lilje-
crona gladde sig åt att få råka en man från de
märkvärdiga Ekebydagarna, och som alltid, då
han kände sig på något sätt upplivad, tog han fram
fiolen och började spela.
    Men Liljecrona var nu gammal, han också, och
han spelade inte mer som förr i världen. Det
lät numera, som om hans spel skulle vara sökande
och tveksamt. Man skulle ha velat säga, att han
ville leta sig fram till något nytt, att han ville
spela sig fram till klarhet i något, som han
grubblade över och som ord inte räckte till att
tolka.
    Det fanns de, som sade, att Liljecronas musik
inte var så mycket värd att lyssna till nu som förr,
och översten hade också hört ryktet om att han
skulle ha gått tillbaka. Men då han nu satt
och lyssnade på honom, kände han med ens på
sina läppar en försmak av något obeskrivligt ljuvt
och lockande. Han förstod, han, som skulle dö
om några timmar, att Liljecrona höll på att staka
ut en väg, som inte någonsin kunde komma fram
till ett mål, en väg, som han ville bygga ända
bort mot det oändliga.
    Och medan han lyssnade till hur musiken
banade sig fram genom tvivel och hinder för
att nå längre bort än både tanke och aning, blev
han så pass vek, att han gav sig till att berätta
för sin värd vilket besök han hade haft under
natten och att han säkert visste, att denna dagen
var hans sista.
    Det var inte utan, att Liljecrona blev rörd.
    »Och det var därför, att bror visste detta, som
bror kom till mig i dag?» sa han.
    »Jag for inte hit för brors skull,» sa Beeren-
creutz, och hans ögon stirrade framför sig med
en besynnerligt tom blick. »Jag kom visst att
fara hit till Lövdala, därför att jag skulle få höra
bror spela. Nu, medan jag har suttit och hört på
bror, har jag tänkt på att det var detta och
ingenting annat, som jag ville höra en sådan här
dag. Det är något eget med musiken, ser bror.»
    »Ja visst,» sa Liljecrona. »Det har bror rätt i.
Det är något eget med musiken.»
    »Ja,» sa översten. »Det är kanske så, att den
inte hör riktigt hemma här på jorden. Herre
Gud, bror, när man tänker efter, så är den ju
rakt ingenting. Man kan inte ta på den, och den
kan inte säga en något, som man förstår och
begriper. Tror inte bror, att musiken är det
språket, som talas där långt borta,» fortfor han
och visade uppåt med handen, »fast det bara är
ett svagt genljud, som kommer ner till oss?»
    »Bror menar . . .» sa Liljecrona, som inte hade
lätt att finna ord, då det rörde sig om frågor,
som helst borde spelas fram.
    »Jag menar, att den hör till både jord och
himmel,» sa Beerencreutz. »Den är nog menad
som en väg åt oss över till det där andra. Och
nu ska bror bygga vidare på den vägen, så att
jag får vandra på den ännu en stund bort mot
det där, som inget slut har.»
    Det gjorde Liljecrona. Han spelade sitt eget
sökande och sin egen bävande undran, och den
gamle översten satt i den stilla sommarkvällen och
lyssnade. Plötsligen sjönk han ihop och föll till
golvet.
    Liljecrona skyndade fram till honom. Han
blev upplyftad och lagd på en säng.
    »Det är bra med mig,» sa han. »Jag går
på vägen mellan himmel och jord. Tack och
heder ska bror ha!»
    Något mer sade han inte. Och ett par timmar
senare var han död.



Project Runeberg, Thu Dec 13 16:25:15 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/troll1/vagen.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free