- Project Runeberg -  Troll och människor I /
Mathilda Wrede

[MARC] Author: Selma Lagerlöf - Tema: Trolls
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

           MATHILDA WREDE


                      1.

    Jag påminner mig mycket väl hurusom då jag
vintern 1912 för första gången i mitt liv besåg
Hälsingfors museum, min finske ledsagare helt
hastigt stannade framför en av målningarna.
    »Den här tavlan,» sa han, »tror jag, att vi
minst gärna ville mista av allt, som finns här på
museet.»
    Då han sade detta, kastade jag en blick på
tavlan. Det var ett porträtt av ett fruntimmer
med slätkammat hår och klädd i en enkel, mörk
klänning. Hon var inte ung längre, hon var inte
heller vacker, och hela målningen var så utförd,
att man märkte, att artisten hade velat undvika
att göra den på något sätt påfallande.
    »Vem föreställer den?» frågade jag, alltmedan
jag stod där och strävade att göra klart för mig
varför den hade fått ett så varmt beröm.
    »Det är Mathilda Wrede av Järnefelt,» sa
finnen, och det hördes på tonen, att han inte ansåg
sig behöva säga mer, för att jag skulle förstå.
    Jag hade emellertid aldrig förut hört talas
om Mathilda Wrede, så att namnet sade mig
ingenting. Men innan han hade talat ut, tyckte
jag, att en hinna drogs från mina ögon, så att jag
kunde se vem det var jag hade framför mig.
    Jag såg det på de magra, starka händerna
och på klänningen, som inte hade en knapp eller
ett veck eller en bandögla mer, än som var
strängt nödvändigt. Fast först och främst såg jag
det nog på den blanka glansen i de uppåtvända
ögonen, som icke kom sig av tårar eller av något
annat jordiskt. Jag hade framför mig en av dem,
som Gud hade befallt att strida mot världens
ondska och elände och som aldrig tänker på sig
själva.
    »Mathilda Wrede, hon är väl ett helgon?» sa
jag, under det att jag med all makt försökte göra
rösten stadig, ty det låg något obeskrivligt rörande
över bilden av den ensamma kvinnan, som bar
sin börda med hänförelse, fastän man förstod, att
den höll på att tynga henne till marken.
    »Ja, hon är väl något i den vägen,» sa finnen.
»Hon tillbringar sin tid med att bedriva räddnings-
arbete bland fångar. Hon är nog en fyrtio års
människa nu, och hon har hållit på med detta
alltifrån sin ungdom. Hon tillhör en gammal,
förnäm släkt, men ingenting annat finns till för
henne än de stackars brottslingarna. Dem ger hon
allt, vad hon har att ge: tid och pengar, omtanke
och vård.»
    Vi fortsatte en lång stund att tala om Mathilda
Wrede. Han berättade, att hon underhöll bekant-
skapen med sina skyddslingar, också sedan de
hade kommit ut ur fängelset, men för att kunna
med tillräckligt eftertryck förmana dem att leva
arbetsamt och ärligt hade hon själv beslutat sig
för att leva på samma summa, som en arbetare,
som har hustru och barn, kan ha att förfoga över
för sin enskilda del, det vill säga en trettiofem öre
om dagen. Hon sökte att på allt sätt hjälpa dessa
stackare till rätta också i rent praktiska ting. De
fick gå och komma hos henne, som de ville. Hon,
om ingen annan, tog emot dem som goda vänner.
Hon var också oerhört populär ibland dem. På
huvudgatorna i Hälsingfors kunde hon gå fram,
utan att någon människa såg efter henne, men om
hon kom att passera en bakgata, så hörde man
viskas från alla håll: »Där går Fröken. Där går
Fröken.» Man kunde ju inte alltid vara så viss, att
detta skulle gälla just henne, men snart hörde man
nog också ett: »Där går Mathilda,» och då var ju
inte mera något tvivel möjligt.
    På min fråga talade han också om hurudan
hon själv var. Tavlan här var i viss mån vilse-
ledande. Den angav bara hennes livs huvud-
riktning. När man i vanliga fall råkade henne
och såg den smärta gestalten och den stora, djärva
örnnäsan fick man ett annat intryck. Då tänkte
man snarast på att hon härstammade från en gam-
mal krigarsläkt. Hon var glad, hurtig, frispråkig
och gjorde sig inte bekymmer för något annat,
än att hon inte hade pengar tillräckligt för att
kunna lämna sina skyddslingar all den hjälp, som
behövdes. Det var liksom självfallet och ingen-
ting att berömma, att hon skulle offra sig för sina
stackars vänner, brottslingarna. Det var hennes
hantverk, och hon tyckte om det. Hon förstod
att locka fram deras bästa egenskaper, berättade
mycket gärna om dem och skildrade dem då med
lika mycken kärlek som humor.
    Till sist frågade jag om hon hade haft fram-
gång.
    »Ni ser själv,» sa finnen och pekade på por-
trättet. »Det är nog inte så lätt att i längden
stå emot henne.»
    Några dagar senare fick jag göra personlig
bekantskap med Mathilda Wrede, men det är inte
om detta vårt sammanträffande, som jag nu vill
tala. Här skall jag endast framställa några till-
dragelser ur hennes liv, som delvis har berättats
mig av henne själv, delvis av några bland hennes
vänner.


                      2.

    Då Mathilda Wrede ännu var en ung flicka på
en aderton eller nitton år, drömde hon flera nätter
å rad om en man, som anropade henne om hjälp.
Hon såg honom tydligt, hörde honom jämra sig
och klaga, rördes till medlidande och ville bi-
springa honom, men som det vanligen går i
drömmen, kunde hon inte utföra sin avsikt, utan
vaknade upprörd och ängslig, medan tårarna
strömmade över hennes ansikte.
    Denne man, som Mathilda Wrede hade sett
i drömmen, kom hon snart nog att råka i verk-
ligheten. Hennes far, som på den tiden var
styresman över Vasa län, hade en dag låtit hämta
upp till guvernörshuset en straffånge, som förr i
världen hade varit måleriarbetare, och uppdragit
åt honom att måla om några gamla möbler. Medan
fången var sysselsatt med detta arbete, kom hon,
den unga guvernörsdottern, att gå förbi, och i
detsamma lyfte han huvudet från arbetet. Hon
blev stående utan att kunna röra sig. Det var
mannen från hennes dröm. Hon kände igen hans
ansikte drag för drag. Hon blev förvånad över
att han, efter att ha kastat en likgiltig blick på
henne, böjde sig ner och återtog arbetet utan att
säga något. Hon hade i första ögonblickets häpnad
väntat sig, att han å sin sida skulle känna igen
henne och begagna tillfället att än en gång anropa
henne om hjälp.
    Fastän mannen ingenting sade, kunde hon i
själva verket inte komma lös från sin föreställning,
att han levde i stor ångest och att något måste
göras för honom. Han stod där helt lugn vid sitt
arbete, ingenting förrådde, att hans inre var i olag,
men hon var i alla fall övertygad, att det måste
förhålla sig så.
    Drömmen och drömstämningen kom tillbaka
med sådan kraft, att hon inte kunde göra klart
för sig, att de inte ägde full verklighet. Det enda
viktiga tycktes henne vara att göra något för den
fångne nu, då hon var i stånd därtill, för att inte
återigen nästa natt behöva våndas för hans skull
under sömnen.
    Nästan utan att hon visste hur det gick till,
började hon tala med honom om hans själstill-
stånd, om syndanöd och frälsning. Hon var
visserligen redan då varmt religiös, läsare eller
pietist, vad man nu skall kalla det, men hon var
också blyg och skygg, och hon skulle inte ha
kunnat företa sig något sådant en annan dag.
När hon återkom till fullt medvetande och märkte
vad hon hade inlåtit sig på, kände hon det, som
skulle hon ha vandrat ut på en farlig is utan att
tänka på att den när som helst kunde brista under
henne.
    Hon skyndade sig att avsluta det, som hon
hade att säga, med några korta meningar. Därefter
blev hon stående tyst och kände sig ovillkorligen
rätt illa till mods. Hon undrade vad hon kunde ha
sagt. Det kändes smärtsamt, att hon hade låtit
förleda sig att förråda denna kärlek till Kristus,
som utgjorde hennes unga hjärtas ljuvaste hem-
lighet. Karlen därborta gjorde kanske narr av
henne, eller kände han sig kanske harmsen över
att ett barn som hon hade försökt sig på att bringa
tröst till honom, som var en erfaren och mogen
man?
    Hon hade helst velat skynda bort från allt-
sammans, men så tänkte hon, att det skulle vara
fegt. Vad hon nu än hade sagt, så ville hon
stå för det.
    Straffången, som hon hade talat med, förhöll
sig alldeles stilla. Han arbetade vidare långsamt
och omsorgsfullt liksom för att dra ut på tiden.
I alla fall dröjde det bara en kort stund, innan
han var färdig. Därpå sysslade han ett par minuter
med att stryka av penslarna. Först då detta var
gjort, vände han sig mot henne.
    Då såg hon, att han var rörd. Han hade
visst inte skrattat åt henne. Han hade gråtit,
medan han hade stått lutad över arbetet.
    Det såg ut, som skulle han ha genomlevat
stora ting, men han berättade henne ingenting
om detta. Till henne sade han bara ett par ord.
    »Det är skada,» sa han med stark tonvikt,
»att inte fröken kan komma ner till fängelset och
tala med de andra också.»
    Därmed gick han, men hans ord verkade på
den unga flickan som en uppenbarelse.
    Allt, som hade hänt henne denna dag, tycktes
henne vara ett kungörande av den Högstes vilja
med henne. I sitt hjärta kände hon närvaron av
sin Gud, som hon älskade, och full av hängivenhet
och lydnad knäppte hon sina händer.
    »Om du vill, att jag ska gå till alla dem,
som försmäktar i bojor och fängelser, och tala
med dem om dig, varför skulle jag inte göra det?»


                      3.

    Det var en gammal man, som hette Lauri.
Han satt på cellfängelset i Åbo, och en förmiddag
hade Mathilda Wrede varit inne hos honom i
cellen en hel timme. Hon hjälpte honom att
skriva brev till hemmet, och det var så mycket,
som hon skulle säga, och så mycket, som hon
inte skulle säga. Gubben talade fram och tillbaka
och blev aldrig färdig. Hon försökte vara tålig,
men han var mer än vanligt omständlig och lång-
sam, och hon var alldeles uttråkad, innan han
äntligen hade fått tala ut.
    Denna samma dag blev hon inkallad till
fängelsedirektören, och hos honom blev hon uppe-
hållen ända bortemot halv tre. Hon brukade
annars gå in till staden och äta middag mellan
två och tre, men nu tyckte hon, att det var bäst
att uppskjuta middagsätningen, därför att hon
måste vara tillbaka i fängelset redan klockan tre.
Hon hade då, vad man skulle kunna kalla, allmän
mottagning. Direktören hade nämligen upplåtit
ett rum för henne, där hon vid denna tid fick ta
emot de fångar, som önskade hennes hjälp.
    Hon kände sig rätt trött efter att ha varit
upptagen hela dagen, och hon blev missnöjd, när
hon kom in i mottagningsrummet och fick se, att
gubben Lauri stod där och väntade på henne.
    »Nej, Lauri,» sa hon, för hon tyckte sig inte
kunna stå ut med att höra på hans långtrådiga
historier än en gång, »jag har ju talat med Lauri en
hel timme förut i dag. Nu får inte Lauri ta
opp tiden för de andra.»
    Men Lauri frågade inte efter tillrättavisningen.
    »Fröken ska inte vara rädd» sa han. »Jag
ska inte vara så långsam av mig denna gången.
Men ser fröken, det har fallit sig så, att jag har
haft arbete nere på gårdsplan i dag för att snickra
lite på en vagn, och jag har inte sett fröken gå
hem, så jag kan förstå, att fröken ingen middag
har fått.»
    »Nej, det är nog sant, Lauri, men just förden-
skull . . .»
    Gubben lyste till av belåtenhet, då han hörde,
att han hade gissat rätt.
    »Jag tänkte på fröken, när jag fick min mid-
dag,» sa han. »Och det bar så väl till, att vi fick
köttsoppa med potatis. Se, om det hade varit
ärter, då hade det varit omöjligt att gömma någe.
Men nu kunde jag komma åt att spara både potatis
och bröd åt fröken.»
    Därmed dök gubben Lauri ner i fickan och
fick upp två små potatis och ett stycke solkigt
bröd, som han räckte henne i sin våta, smutsiga
hand.
    »Se, vad solsken och blommor är för dem,
som lever fria ute i världen, det är fröken för oss,
som sitter inne,» sa gubben, »och därför så . . .»
    Hon visste inte själv, när hon tog emot gåvan,
om hon var mest rörd eller mest rädd för att
han också skulle vilja ha den njutningen att se
hur hon stillade sin hunger. Men till all lycka
gick han sin väg strax utan att begära tack en
gång.
    Men då rusade hon efter honom. »Lauri!»
ropade hon. »Ni ska få tala hur länge ni vill
nästa gång. Ni har gett mig mer än bröd. Ni
har gett mig något, som jag kan tänka på med
glädje i hela mitt liv.»


                       4.

    Juho Jokinen och hans kamrat Eino Ilonen
sitter en lördagskväll i Brunnsparken i Hälsing-
fors. Det är intet behagligt väder, det blåser
och småregnar, men Jokinen och Ilonen, som
inte har för vana att fästa mycket avseende vid
väder och vind, är i det bästa humör. Det skulle
ju också vara obilligt annars. Sitter de inte med
fickorna fulla av ölbuteljer i ett avsides hörn av
parken, färdiga att göra sig en riktigt glad kväll?
    Jokinen är gammal Hälsingforsbo, medan
Ilonen är tämligen nykommen till huvudstaden
och inte fullt inne i alla dess förhållanden. Han
har kommit in från landet för att bli droskkusk,
och han håller sig egentligen för god att umgås
med Jokinen, som är en för detta tukthusfånge,
men han har inte kunnat motstå lockelsen av
flaskhalsarna, som tränger upp ur Jokinens ficka.
    Medan Jokinen drar upp korkskruven och
börjar tvinga ner den i korken på den första
flaskan, prisar han ivrigt platsen, där de befinner
sig. »Säg, min gosse lilla, har du sett en bättre
belägenhet? Det är inget fel på den. Fin utsikt
över havet, du! Och ingen polis har gått här
förbi under de sista tio årena.»
    Jokinen slår ut med handen, medan han
säger detta, och tar sig en rundblick över om-
givningen. Hela parken ligger så gott som öde.
Ett enda fruntimmer bara skymtar fram långt
borta mellan träden.
    Ilonen kan inte tänka sig någon mindre farlig,
men Jokinen börjar svära långa rader över att
just hon ska hitta på att gå i Brunnsparken, dä en
stackare hade hoppats att få sig en förnöjlig
stund efter allt veckans slit och släp.
    »Vem är det, som du blir så rädd för?»
säger Ilonen.
    »Känner du inte henne?» utropar Jokinen.
»Nåja, det är sant, du har ännu inte haft någe
med henne att göra. Det är en fröken, som
bruka’ gå till oss i fängelset.»
    Ilonen skrattar föraktfullt. »Jaså, en så’n där,
som går och talar Guds ord med er, medan ni
sitter inburade. Men du ska väl inte vara nå’n
stolle, karl? Du är ju en fri människa nu.»
    Jokinen ser sig omkring helt rådvill och
sticker buteljen bakom ryggen. »Ser du om hon
kommer hitåt?»
    »Ja, det tror jag att hon gör. Men ta nu
mod till dig!» säger Ilonen och storskrattar. »Låt
du henne komma hit och predika bara! Jag ska
ge henne svar på tal.»
    Han får Jokinen till besinning. Den förre
tukthusfången sätter sig till rätta igen och börjar
skruva ner korkskruven.
    »Ja, ser du,» säger han urskuldande, »hon
predikar inte. Hon är inte som de andra. På
tukthuset satt vi och räkna’ dagarna, tills hon
skulle komma. Hon gick till min hustru och
hörde efter hur hon hade det, medan jag var borta.
Jag tyckte, att jag inte hade nå’n annan vän än
hon i hela världen. Det är som förbannat, att hon
just ska gå förbi här i kväll.»
    »Äsch,» säger Ilonen, »bry dig inte om henne!
Allt det där är bara knep, som de hittar på för
att göra er mjuka. Så’nt där folk vill omvända
er, för att de själva ska kunna bo lugnt och
tryggt i sina fina hus.»
    »Det kan vara så med en del av dem,» säger
Jokinen. »Men inte med den här. Hon är dotter
till en guvernör, men hon bor i ett enda rum, och
hon har det inte finare, än att både du och jag
kan gå till henne och hälsa på.»
    »Nå, om du är så rädd av dig,» föreslår Ilonen,
»så låt oss kasta buteljerna i sjön och gå hem!»
    »Har jag sagt annat, än att det var en satans
otur, att hon skulle komma just nu? Men inte
är jag rädd inte. Här ska du se!»
    Proppen far ur buteljen med en utmanande
knall, just som det ensamma fruntimret går förbi
dem. Hon har gått med nedböjt huvud och inte
förut gett akt på dryckesbröderna vid vägkanten.
Nu vänder hon mot dem en lång blick, stannar
till och med en sekund, men fortsätter strax backen
uppför.
    Då hon har gått förbi, knuffar Jokinen till
Ilonen med armbågen. »Såg du ögona?» frågar
han med ett nästan förskrämt tonfall i sin sträva
brännvinsröst.
    Han har talat så högt, att den förbigående
mycket väl har hört honom, men hon fortsätter
sin vandring.
    Jokinen håller handen hårt om buteljhalsen.
Han vill lyfta den och dricka, men han sätter ner
den igen.
    »Äsch då, Jokinen!» säger Ilonen och vill
lägga handen på buteljen, men kamraten stöter
undan honom.
    »Fröken!» ropar han.
    Den tilltalade vänder sig mot honom och
blir tveksam stående.
    »Se nu hit!» ropar han och höjer buteljen.
    »Mathilda Wredes skål!» vrålar han till med
ett obeskrivligt tonfall, och i detsamma vänder
han buteljen och låter allt dess innehåll rinna ut
på marken.
    Och Ilonen, som mot sin vilja har blivit
gripen av detta skådespel, ser allt ölet flyta bort
utan att göra en rörelse.
    Ögonblicket därefter är Mathilda Wrede
framme hos dem.
    »Ack, Jokinen,» säger hon, »vad ni har gjort
mig glad! Vet ni, att just i kväll var jag så
ledsen. Jag tyckte, att allt, vad jag strävade,
tjänade till rakt ingenting. Till sist gick jag ut,
för jag tänkte, att jag skulle få lite bättre mod ute
i friska luften. Men när jag såg er sitta här,
blev jag ännu mer ledsen. Och jag var så trött, att
jag inte orkade säga något till er. Det var ju så
lönlöst i alla fall, tänkte jag. Men nu har ni
gjort mig frisk och munter, nu är jag inte alls
ledsen mer. Och nu ska ni gå med mig båda
två in till stan och dricka kaffe.»
    »Å, inte kan fröken gå med oss.»
    »Jo, vad jag det kan.»
    Och Mathilda Wrede vandrar in till staden
i sällskap med Jokinen och Ilonen, de två stol-
taste karlarna i Hälsingfors.


                         5.

    Det är en cell i fängelset i Hälsingfors. En
lång, mager dam, mycket enkelt klädd i en åt-
sittande grå klänning, har just nyss blivit in-
släppt, och dörren har stängts efter henne. Fram-
för henne på golvet ligger utsträckt en man i
fångkläder. Han har inte gjort den minsta
rörelse, då dörren öppnades, och förblir alltjämt
orörlig med högra armen lagd över ögonen.
    Den besökande damen företar sig ingenting
på en stund, utan nöjer sig med att betrakta
den liggande. Det är en karl, som hon har hört
mycket omtalas, ingen vanlig liten tjuv eller för-
falskare, utan en stor brottsling, en skogsrövare,
som har mördat ett halvt dussin människor,
plundrat resande och gjort flera härader osäkra
därborta vid ryska gränsen. Då han nu äntligen
har blivit infångad och ådömd livstids straff-
arbete, har han visat sig så stark och vild, att
bevakningsmanskapet nästan är rådlöst och anser
det vara livsfarligt att gå in i hans cell. Hon, som
nu står därinne alldeles ensam och värnlös, har
måst utkämpa en hel liten strid med fängelse-
direktören, innan hon har fått tillåtelse att besöka
denna fånge.
    »Halonen!» säger hon till sist med en låg,
men ganska myndig röst. »Jag kommer till er
med en hälsning från era släktingar borta i Vasa-
trakten.»
    Den liggande mannen svarar ingenting på
detta tilltal. Han sover eller låtsar sova. Hon
vet inte rätt vilketdera.
    Hon väntar en stund, därpå börjar hon som
nyss förut.
    »Jag har hälsningar till er, Halonen, från era
släktingar.»
    Mannen envisas fortfarande att inte svara
henne. Då böjer hon sig ner och rycker till ett
litet tag i hans rockärm.
    I samma ögonblick, som hon vidrör honom,
studsar mannen, som ligger där med bojor om
både händer och fötter, upp från golvet och står
upprätt liksom genom ett under. Hon häpnar
över hans utomordentliga vighet och snabbhet,
och hon häpnar än mer över honom själv, sådan
han nu står inför henne. Han är den största karl,
som hon någonsin har sett, en riktig jätte, men så
välvuxen, att hon tycker honom vara själva ur-
bilden för en människa. Hans ansikte är lika
skönt som allt annat på honom, och hans håll-
ning är som en furstes.
    Den besökande hade ovillkorligen dragit sig
ett steg tillbaka, då han så plötsligt for upp från
golvet. I själva verket har hon fullt skäl att
bli rädd, för rövarns ansiktsuttryck är mer än
hotande. Han ser ut som en man, vars tålamod
blivit prövat till det yttersta och som nu vid minsta
anledning är färdig att lyfta sina fängslade händer
till ett slag, som skulle falla tillräckligt tungt för
att döda vem helst som drabbades av det.
    Han har genast uppfattat, att han har skrämt
henne, och han ler ett föraktfullt leende.
    »Vad är ni för en?» säger han med en min,
som om han talade till en krypande myra på
skogsstigen.
    Hon nämner sitt namn, och hon upprepar, att
hon kommer till honom med hälsningar. Hon
är ond på sig själv, därför att hon märker, att
hon talar i en betryckt ton. Hon har dock redan
övervunnit det första, ögonblickliga intrycket av
rädsla. Det hon nu känner är en nedslående
hopplöshet. Hon tycker, att hon har kommit in
i buren till ett skönt skogens djur, som hon inte
känner sig i stånd att tämja och behärska.
    Rövarn bryr sig allt fortfarande inte om hennes
hälsningar, men han fäster sig vid hennes namn.
    »Mathilda Wrede,» säger han. »Då är ni kanske
släkt med generaln i Vasa?»
    »Min far var general och guvernör i Vasa.
Kände Halonen honom? Han är död nu.»
    Den store, ståtlige fången mäter henne med
ett ringaktande ögonkast.
    »Generaln var en grann karl. Det är skada,
att ni inte är lik honom.»
    Då han har sagt detta, drar sig hans kropp
samman till språng, och hans ögon glittrar elakt.
Man skulle kunna tro, att han försöker reta sin
gäst till att ge honom ett ovänligt eller bestraffande
svar för att få anledning att angripa henne. Medan
Mathilda Wrede ännu tvekar om hon skall svara
något på den sista anmärkningen, möter hennes
ögon hans, och hon uppfattar snabbt den mordiska
glimt, som lurar i ögonvrån. Hon ser, att hennes
liv är i fara, men detta väcker helt plötsligt
hennes särskilda begåvning, den intuition, som
lär henne hur hon skall behandla brottsliga och
förtappade människor. Därmed återvänder hela
hennes säkerhet, och hon känner sig till och med
road av den otämjde skogsmannens påtagliga
övertygelse om sin överlägsenhet till trots för
det elände, vari han råkat.
    »Alla kan inte vara så vackra som Halonen
och min far,» svarar hon käckt, »men vi måste
ju försöka leva i alla fall.»
    Spänningen i rövarns hållning slappas, och
han rätar ut sig. Detta är inte rätta tillfället
att slå till. Hennes svar har avväpnat honom.
    »Ni är ju en förståndig människa,» säger han
och skrattar till. »Jag trodde, att ni bara kom
hit för att predika.»
    Åter är den elaka glimten framme i ögat.
I allt han säger ligger en fälla. Han vill reta henne
att ge honom detta skarpa svar, som skall ge
honom anledning att kasta sig över henne.
    Hennes svar kommer värdigt och med osvik-
lig säkerhet.
    »Om Gud en dag tillåter Halonen att närma
sig honom, så ska jag bli glad att få visa er
vägen fram till hans tron. Till dess är det bättre,
att vi talar om annat.»
    Rövarn tycks inte vilja förstå henne.
    »Varför kommer ni hit, om ni inte vill
predika?» frågar han strängt.
    »Jag kommer till Halonen liksom till de andra
här i fängelset för att ge er all den hjälp, som står
i min makt. Jag kan skriva brev åt er. Jag kan
skaffa er underrättelser från era närmaste, och om
det finns någon kvinna eller något barn därborta i
skogen, som lider nöd nu, då Halonen har blivit
tillfångatagen, så kan jag sända hjälp till dem.»
    »Det är bara undanflykter,» utropar rövarn.
»Det går ändå inte ut på annat än bot och om-
vändelse. Ni har kommit hit för att få mig att
ångra mig. Men jag vill inte. Jag har gjort
alldeles för mycke ont för att kunna ångra.»
    Han hetsar upp sig själv, medan han säger
detta. Han rodnar av vrede, och han hasar sig
tätt intill henne och skakar sina knutna nävar
framför hennes ansikte.
    Hon förstår, att han söker sak med henne,
men mitt under det att hon känner sitt liv i allt
större fara för varje ögonblick, som går, före-
ställer hon sig i vilket upphetsningstillstånd denna
vildmarksmänniska måste befinna sig. Hon förstår
hur denne man, som har yvts över sin kraft
och skönhet, som har känt sig som en stormakt
på sin ort, måtte plågas av att vara en föraktad
fånge. Hon känner det instinktmässiga medlidan-
det med den fångna kungsörnen.
    Det är detta, som gör, att hon inte låter sig
varken retas eller skrämmas. Hon svarar med
samma saktmod som förut:
    »Jag är inte här för att skada er, Halonen.»
    Törhända beröres han angenämt av en skälv-
ning av medkänsla i rösten. Något dylikt har
inte mött honom, sedan hans elände började. Han
sänker åter sina händer, hasar sig ett par slag
fram och tillbaka över golvet och sätter sig sedan
på en smal bänk, den enda sittplatsen i cellen.
    »Törs ni komma hit och sätta er bredvid mig?»
    Det är naturligtvis en ny snara. Han spanar
girigt efter något tecken till tvekan hos henne.
Med flit har han satt sig så, att han kommer
mellan henne och dörren.
    Hon förstår ögonblickligen vad som är minst
farligt att göra, och hon går och sätter sig bredvid
honom.
    »Jag skulle vilja tala om något för er,» säger
han, »men ni berättar väl alltsammans för dem
därute.»
    Hon gör en harmsen rörelse. »Tror ni, att jag
talar om något, som en fånge har sagt mig i
förtroende?»
    Han tiger nu ett ögonblick, därpå börjar han
helt oförmodat tala med henne om skogen och
ödemarken. Han beskriver för henne solupp-
gångar och stormnätter, stora, sköna träd, som
han älskar, hemlighetsfulla insjöar, starka, listiga
djur, vilkas levnadssätt han tycks vilja efterhärma.
Han talar om allt detta vackrare än någonsin en
skald och därtill med den mest ingående kunskap.
Hon hör på honom med sådant intresse, att hon
nästan glömmer vem det är, som hon lyssnar till.
    Plötsligt springer han upp så häftigt, att
bojorna skramlar, och han säger med lidelsefull
längtan: »Kan ni förstå, att den, som har levat
därborta, inte kan stå ut här i ett sådant hål?
Man måste göra sig fri på något sätt.»
    »Jag förstår nog, att Halonen längtar,» säger
hon.
    Han står nu borta vid väggen och stöder
sig mot den. Hans ansikte har blivit kallt och
obevekligt, och med ett olycksbådande lugn för-
klarar han:
    »Jag vill tala om för er vad det var jag
låg och tänkte på nyss, då ni kom in. Jo, jag
svor en dyr ed till mig själv, att den första män-
niska, som kom in i min cell, skulle jag slå ihjäl.»
    Han håller sig tyst ett ögonblick, men då hon
sitter helt stilla och ingenting svarar, fortsätter
han.
    »Jag måste göra mig fri på ett eller annat
sätt, det kan ni väl förstå. Jag trodde, att jag redan
hade mördat så pass många, att det skulle ha räckt
till för ett dödsstraff, men det gjorde det inte.
Därför är jag tvungen att slå ihjäl en eller två
eller tre till, så många, som behövs för att få
ett slut. Jag försökte i går, men det lyckades inte.»
    »Det är således Halonens mening,» säger hon,
alltjämt utan att stiga upp från bänken eller ge
något tecken åt fångvaktarn, som otvivelaktigt
stod utanför dörren och gav akt på den farlige
fångens uppförande, »att tala om för mig, att
Halonen ämnar slå ihjäl mig?»
    »Det har varit min mening hela tiden,» säger
han, »men jag tänker nu på att det egentligen
var en karl, som jag menade, då jag gjorde det
där löftet. Därför kan ni få lov att gå er väg
oskadad, men då måste ni göra det strax.»
    »Och om jag inte vill gå, Halonen?»
    »Det är inte tid till något gyckel nu, fröken.
Jag har sagt mitt sista ord. Om ni vill gå strax,
ska ni slippa undan.»
    Han väntar, att hon skall avlägsna sig, men
hon gör inte en rörelse.
    »Ni ska ge er i väg kvickt, annars så . . .»
    Hon riktar blicken lugnt frågande på honom.
    »Halonen ämnar alltså slå ihjäl den förste,
som kommer in, sedan jag har gått min väg?»
    »Det har jag ju sagt.»
    »Då förstår väl Halonen, att jag måste bli
kvar.»
    »Måste fröken bli kvar?»
    »Jag kan inte rädda mig på en annans bekost-
nad, Halonen. Om någon måste dö, varför skulle
det inte bli jag?»
    Hon vänder sig litet från honom, knäpper sina
händer till bön och fördjupar sig i denna utan
att mer se åt hans håll. I detsamma antar hennes
ansikte ett uttryck av längtan och av strålande,
förhoppning. Det är frigörelsens ögonblick, som
har kommit. Det är slut äntligen med denna
vandring bland ondska och elände, slut med all
trötthet, med allt misslyckande, slut med en kamp,
som aldrig kan föras till någon avgörande seger.
Nu väntar henne endast frid, frihet, frälsning från
ondo.
    Hon hör mannen borta vid väggen skramla till
med bojorna ett par gånger. Hon hör honom
dra tungt efter andan. Äntligen kommer han
henne närmare. Hon hör ett rått, vilt skrik ur
en ångestfullt sammanpressad strupe.
    Men därpå följer inte något dråpslag över
hjässan, som hon har väntat, utan rövarn störtar
med ens ner på golvet och ligger framför hennes
fötter gråtande, hejdlöst, smärtsamt, utan kraft
att behärska sin rörelse.
    Hon böjer sig ner över honom med en suck.
Räddad alltså! Räddad för att vandra vidare på
tröttsamma stigar bland stickande törnen och
giftormar.



Project Runeberg, Thu Dec 13 16:25:16 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/troll1/wrede.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free