Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ryssland på tröskeln till det 20:de seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att enhvar, som var beklädd med någon myndighet, hade rätt
att gripa en människa och förvisa honom utan urskillning; och
härvid fanns ingen rätt, ingen rannsakning. De administrativa
förvisningarnas antal tilltog i fruktansvärd grad. De användes
ej blott mot politiskt otillförlitliga personer, ett begrepp som
redan i sig själft öppnade möjlighet till den mest godtyckliga
tolkning, utan också i allmänhet mot enhvar, som af någon
anledning var myndigheterna obehaglig eller helt enkelt stött
sig med polisen. Under furst Dolgorukoffs regemente i Moskva
förekommo skriande exempel på dylika maktmissbruk för rent
personliga syften. Men äfven i landsorten praktiserades sådant
strafflöst.
Och allt detta åsåg den förnedrade ryska allmänheten
med ett slags slö likgiltighet. Ingen vågade öppna munnen
af fruktan för det oundvikliga straffet. För hvarje helst i
någon mån själfständigt ord drabbades man genast af onåd
och fann ingenstädes skydd. Reformtidehvarfvets ädla
sträfvanden tycktes ha sjunkit tillbaka i ett töcknigt fjärran.
Samhället vandes vid att i dessa dagligen, år efter år upprepade
företeelser se en naturlig och normal tingens ordning.
Pressen vågade naturligtvis icke knysta ett ord. Dess
mest framstående representanter, för hvilka den härskande
byråkratin ännu hyst någon fruktan, voro döda: Katkoff, som till
följd af sitt inflytande vid hofvet varit ministrarnes buse;
Aksakoff, som användt sin glänsande begåfning och sitt ädla
sinnelag till den tomma propagandan för slavofilismen, hvilken
endast kunnat åstadkomma ökad förvirring i de redan
därförinnan bortblandade sinnena. Efter deras bortgång funnos
endast medelmåttor kvar, för hvilka det icke tjänade till något
att krusa. Genom sekreta förständiganden förbjödos
redaktörerna att beröra de mest innehållsdigra frågor, och den som
vågade öfverskrida förbudet, blef omedelbart straffad. För alla
tidningar af en helst någorlunda liberal riktning hängde lifvet
på ett hår, medan åt den slafviska horden af reaktionens
tillbedjare lämnades fritt spelrum. De kunde på sin slafviska
rotvälska fritt prisa regeringen på alla sätt, berömma dess mest
skriande åtgärder och framhålla den som fäderneslandets
räddare. En mer eller mindre betydande yttrandefrihet åtnjöto
också socialisterna. Liberalismen tycktes regeringen farlig, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
