Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kom i strid med andra makters berättigade kraf, och ett af våra grannriken
hade fått en herskare, som oaktadt all sin råhet dock egde den hänsynslösa
energi, som förstår att okufligt gå fram emot målet. Ryssland ville och
måste för sin framtids skull ut till Östersjön, och det dref sin vilja fram
under tsar Peter. Karl XII var allt för hederlig för att förstå sin tids
baksluga statskonst, och han stälde sig isolerad i striden. Så måste han duka
under, och så blef hans fall en värdig afslutning till det skede af vår historia,
som vi med stolthet nämna vår storhetstid. Från detta ögonblick öppnar sig
en ny bana for vårt folk. Mera än förr hänvisadt till sig sjelft, måste det
hädanefter i främsta rummet rikta sin kraft på de inre frågornas lösning och
i stället för de krigiska bedrifterna sätta det fredliga arbetets nyttiga, men
mindre lysande mödor.
Huru skarp den gränslinie än är, som skiljer det nya tidhvarfvet från det,
som med Karl XII steg ned i grafven, så saknas dock ej heller dem emellan
(let historiska sammanhangets enande tråd. Från hedenhös går igenom vår
historia ett starkt drag af sjelfstyrelse. Under äldsta tider utöfvad på tingen,
erhöll denna folkets rätt att säga sitt ord i rikets angelägenheter genom de
stora folkrörelserna vid medeltidens slut ett ändamålsenligare organ i den
svenska riksdagen, och då rikets nationela enhet genom Gustaf I:s lifsgerning
var blifven en verklighet, utvecklade sig också riksdagen — det folkliga
uttrycket för denna enhet — allt mer, tills den efter midten af sextonhundratalet
framstår såsom en fullmyndig arftagare af landskapstingens politiska befogenhet
och såsom en sjelfständig makt vid sidan af rådet. Då afbrots emellertid
denna utveckling, i det riksdagen nödgades i konungens hand lägga den
samlade makt som var nödvändig, för att riket skulle kunna upprättas ur sitt
förfall och sjelfva grundvalen för svensk folkfrihet räddas från undergång.
Allt för djupa rötter hade dock sjelfstyrelsen slagit i våra samfundsförhållanden
för att helt och hållet kunna förqväfvas, och då enväldet fullgjort sitt värf,
måste med nödvändighet en återgång till ett fritt samhällsskick inträda. Att
reaktionen mot enväldet skarpast skulle framträda inom adeln, finner sin
förklaring i den större politiska bildning som utmärkte detta stånd, men äfven
i det missnöje som reduktionen här hade uppväckt. Redan vid Karl XI:s
död berättas planer hafva varit å bane, syftande på en omstörtning både af
enväldet och dess storverk, och 1716 finner man ett fårdigbildadt
aristokratiskt parti, som redan nu utarbetade grunddragen till en ny författning. Men
äfven ofrälse män deltogo i dessa planer, och i följd af det hänsynslösa sätt,
hvarpå enväldet under de sista olycksåren af Karl XII» regering satte sig
öfver alla rättsförhållanden, spred sig småningom till alla samhällsklasser
öfvertygelsen om, att en ändring af regeringssättet vore en oafvislig
nödvändighet. Att åstadkomma något sådant, så länge Karl XII innehade Sveriges
tron, var dock svårligen tänkbart, och huru trofast än den beundran och
hän-gifvenhet var, som det svenska folket egnade sin hjeltekonung, så utbildade
sig dock sålunda dem emellan en skiljaktighet i uppfattningen af sjelfva
grund-vilkoren för fäderneslandets välfärd, som ännu mer ökar det tragiska i Karl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
