Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den 14 december 1747 slutade riksdagen, hittills den långvarigaste i
Sverige. Hattarne stodo qvar såsom segrare på det parlamentariska stridsfältetT
starkare än de någonsin varit. De hade manligt häfdat Sveriges
sjelfetan-dighet gent emot Rysslands oförsynta anspråk, och de hade gifvit landet en fast
regering. I viss m&n kunna deras förhållande vid denna tid jemföras med
Horns tjugu år förut. Men ingen med denne jemförlig statsman fans nu att
sätta i spetsen för den segrande flocken, och partiet hade äfven genom sin
ofördragsamhet mot olika tänkande, som ej blott framträdde i de ofvan
omtalade politiska rättegångarna, utan äfven i den hänsynslöshet, hvarmed det
begagnade sin makt till pressfrihetens undertryckande, bidragit till att ytterligare
föra regeringssättet på afvägar samt aflägsna det samma från en verklig frihet.
Mössorna voro fullständigt slagna och skingrade. Men ur hattarnes
ekonomiska hushållning, till hvars betraktande vi nu vilja öfvergå, utvecklade
sig missförhållanden, hvilka småningom skulle gifva nya krafter åt det for
tillfället undertryckta motståndet mot deras välde.
Hattarnes förhållande till den inre utvecklingen.
Hattarnes ekonomiska grundsatser. — Manufakturkontorets Inrättning 1739. — Dess verksamkel. —
Missförhållanden, alstrade af näringstvånget — Hattarnes misshushållning med banken. — Kursens stegring.
— Jernkontoret. — Vexelkontorets inrättning 1747. — Hattarnes förhållande till konst oeh vetenskap.
En ej mindre beaktansvärd sida af hattarnes verksamhet än deras
utrikes politik erbjuder deras ekonomiska hushållning, och samma nitälskan for
fosterlandets forkofran, men äfven samma lättsinne i planernas uppgörande och
samma hänsynslöshet vid deras utförande, som utmärkte dem i det forst
nämda hänseendet, återfinna vi här.
Med afseende på näringarna intogo de dock ej i princip någon ny
ståndpunkt. De åsigter om statens pligt att genom allsköns reglementerande
befordra penningens qvarhållande inom landet och industriens utveckling, hvilka
vi under Horns tid sett omfattas både af regering och ständer, gingo äfven i
arf på hattpartiet. Men då man före 1739 vid dessa åsigters tillämpande
ännu iakttagit en viss måtta, drefvo de nya maktinnehafvame i sin otålighet
att på en gång lyckliggöra landet med en stor industris välsignelser
grundsatsen till en ytterlighet, hvarigenom det olidligaste tvång framkallades och
industrien sjelf slutligen blef en forkonstlad och all verklig lifskraft saknande
drifhusplanta. j
Redan 1739 lades grunden till den nya hushållningen. I riksdagsbe- I
slutet af detta år förklarade ständerna, att de for framtiden blott skulle kläda
sig med varor af inhemsk tillverkning, och i kraft häraf utfärdades ej blott
nya införselförbud, utan äfven förbud mot all försäljning af utländska tyg.
För afdöraande af tvister rörande fabrikerna skapades vid samma riksdag
särskilda domstolar, så kallade hallrätter, och genom upprättandet af
manufakturkontoret, ett af ständernas egna fullmäktige förvaltadt embetsverk,
erhöll fabriksindustrien från denna tid en egen styrelse och en egen målsman.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
