Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och då de först nämde i synnerhet saknade tillräckligt rörelsekapital, måste
de mot inteckning eller förpantning oupphörligt anlita manufakturkontoret
eller banken om nya försträckningar. Genom statens ständiga mellankomst
förqvafdes emellertid den företagsamhet, som ensamt förmår gifva industrien
ett kraftigt lif. De enskilde ville ej insätta sina kapital i verk, hvilka hotade
att blifva kronans egendom, och fabrikanterne, ovana som de voro att lita pä
sig sjelfva, förstodo ej, att de endast genom tillverkning af bättre och billigare
varor kunde erhålla en verklig hjelp mot de svårigheter, med hvilkA de hade
att kämpa. Ett ännu vidsträcktare skydd blef i stället den utväg, till
hvilken de satte sin lit, och ej nöjda med den frihet de åtnjöto från utländsk
täflan, vände de sig sålunda till 1746—1747 års riksdag med begäran, att de
inhemska fabrikernas antal måtte inskränkas. Ehuru denna fordran i sjelfva
verket utgjorde den skarpaste kritik af det rådande systemet, hvars mål just
skulle vara skapandet af en stor fabriksslöjd, fann den dock understöd af
manufakturdeputationen. Så långt ville dock ej ständerna gå; men ehuru de
läto de redan anlagda fabrikerna bestå, tillstyrkte de dock, att för
framtiden nya fabriksprivilegier endast med sparsamhet skulle få utdelas, och
efter riksdagens slut företog sig kommerskollegiet att till den stora industriens
fördel söka undertrycka den husväfnad, som denna tid både i stad och pä
land utgjorde en nyttig inkomstkälla. Tillika underordnades nu handeln
fullständigt under industrien, i det ständerna beslöto, att kramhandlame inom
hvarje stad skulle såsom vilkor för idkande af sin rörelse åläggas att årligen
till ett visst belopp uppköpa svenska väfverivaror.
Under det sålunda på näringslagstiftningens område det ena tvånget
framkallade det andra, visade sig frakterna af hattarnes
penninghushållning ännu bittrare. För denna är deras ansvar också större än för deras
näringslagstiftning, ty då de med afseende på den senare blott fortsatte hvad
andra begynt, beträdde de i penningfrågorna en helt och hållet ny väg.
Oaktadt den försträcka ing, som banken under Karl XII:s krig måst
lemna kronan, var dock dess ställning under frihetstidens första tjugu år
tem-ligen god. 1731 hade den åter, ehuru med försigtighet, öppnats till lån för
allmänheten. Från 1701 hade den utgifvit ett slags sedlar, hvilka sedan 1726
fingo mottagas såsom redbart mynt och i anseende till ovigheten hos de
tunga kopparplåtar, som hittills utgjort det mest använda betalningsmedlet,
snart blefvo synnerligt begärliga. Ar 1738 voro också dylika sedlar till ett I
värde af mer än 12 000 000 daler kopparmynt ute i rörelsen, men då bankens
metalliska valuta uppgick till nära 19 000 000 daler kopparmynt och dess
samtliga vid anfordran betalbara skulder endast med 4—5 millioner
öfver-stego denna summa, kunde sedelstocken ingalunda anses för stor. En dylik
forsigtig hushållning behagade dock ej battarne, hvilka i banken trodde sig j
hafva funnit ett medel att i ett nu framtrolla den penningtillgång, hvarpå den j
inhemska rörelsen i synnerhet led brist. Knapt hade de 1739 kraanhit till
makten, förrän de sålunda mot förskrifning af frälseegendomar, bru"f,
stads-jord, jern och fabriksvaror medgåfvo den vidsträcktaste lå
nerätt i baijiken, en
Googl
aM
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
