Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter konungens hemkomst från Finland utbröt oenigheten mellan
honom och rådet i full låga, förnämligast med afseende på rätten att utnämna
ämbetsmän. Denna fråga var icke ny. Den hade sin grund i
regeringsformens tvetydiga stadgande, som tillerkände konungen rätt att fritt utnämna
<le högre embetsmännen, men tillika gaf rådet makt att på temligen
obestämda grunder genom votering omintetgöra utnämningen. Hvad som gaf
tvisten dess egentliga betydelse, var den starka byråkratiska prägel som
utmärkte frihetstidens samhällsskick. Adeln, den förnämsta delen af den nu
■allsmäktiga riksdagen, var efter reduktionen för sin utkomst nästan
uteslutande hänvisad till statens tjenst; inom borgarståndet var
embetsmanna-intresset starkt representeradt genom borgmästarne, hvilka, ehuru de ej längiv
voro sjelfskrifna såsom riksdagsmän, dock ofta af sina städer uts&gos dertill
och om också presterne intogo en annan ställning än de civila och de militiira
tjenstemännen, så utgjorde dock äfven de en embetsmannaklass. Då de*a
stånd voro de egentliga maktegande, blefvo derför frihetstidens regeranJ*
•ständer egentligen ej något annat än en regerande byråkrati, och att under
sådana förhållanden frågan om tjenstetiilsättningar skulle erhålla en
egendomlig vigt, är lätt att inse. En oinskränkt utnämningsrätt skulle för
konungen öppnat en möjlighet att på ständerna utöfva ett inflytande, som foga
öfverensstämde med samhällsskickets anda, och å andra sidan låg det i saken*
natur, att de vid riksdagen herskande embetsmännen, hvilkas personliga
fordelar på det närmaste berördes af nästan hvarje tjenstetillsättning, skulle vara
utsatta för frestelsen att allt för mycket syselsätta sig med dylika frågor,
liksom äfven att härvid den byråkratiska uppfattningen af tjensteåldern eller den
så kallade »ancienniteten» såsom den förnämsta befordringsgrunden lätt kunde,
.göra sig gällande. Redan under konung Fredriks regering hade
befordringsfrågor vid åtskilliga tillfällen föranledt förvecklingar mellan konung och rid
samt regering och ständer, men ännu mer brännande blef denna sak, då
konungen nu ansågs åsyfta en utvidgning af sin makt. Att Adolf Fredrik rid
tjenstetiilsättningar ofta nog lät sig ledas af partisinne och obehörigt
sido-inflytande, låter sig ej heller förnekas, men å andra sidan böljade äfven
riksråden allt mera ensidigt fasthålla vid anciennitetsgrundsatsen. Ehuru
konungen vid de flesta embetens bortgifvande egde laglig rätt att gå utom
foralaget, företogo de sig nämligen nu att genom votering omintetgöra en mängd
utnämningar, vid hvilka detta med afvikande från nämda grundsats egt rum.
Emellertid nekade konuugen vid dylika fall att i stället utnämna någon annam
och då han äfven i andra regeringsärenden vid hvilka han blifvit öfverrostad
böljade vägra sin underskrift och sålunda försökte omintetgöra regeringsformens
stadgande, att de riksvårdande ärendena skulle afgöras enligt de flesta rösterna,
hotade hela regeringsmaskineriet att afstanna. Ställningen förvärrades
ytterligare genom att hofvet i småsaker visade rådsherrarne en missaktning, for
hvilken dessa voro ganska känsliga. I synnerhet var detta fallet med Tessin;
och efter ett stormigt uppträde med konungen och drottningen förklarade han i;
början af år 1754, att han ej vidare ämnade taga någon befattning med kron-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
