Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förhjelpa det att återfå de pommerska områden, som genom frederna 1679
och 1720 gått förlorade. Vid de underhandlingar som nu följde måste man
dock afstå från anspråket att återfå det i freden 1679 aftradda området;
der-emot beviljades de öfriga fordringarna, och den 21 mars 1757 ingicks på
dessa vilkor ett fordrag mellan Österrike, Frankrike och Sverige,
hvarefter de båda sist nämda makterna på riksdagen i Regensburg gemensamt
förklarade sig beredda att söka upprätthålla den westfaliska freden.
I denna sak egde Sveriges konung så godt som ingen andel. Då man
nämligen i det längsta ville hålla Lovisa Ulrika i okunnighet om de planer, som
sammansmiddes mot hennes broder, dolde^ till en början hela underhandlingen
för Adolf Fredrik, och då detta ej längre blef möjligt, framstäldes den for
honom i sådan dager, att han ej ansåg sig kunna motsätta sig den samma
Att han sedermera skriftligen framstälde några tvifvelsmål angående dess
ändamålsenlighet blef af föga betydelse, helst han ej ens sjelf vårdade sig
om att söka upprätthålla sin mening.
Emellertid skulle man snart få erfara, att det ingångna fördraget ej
var så oskyldigt, som det först torde förefallit. Knapt hade nämligen de
förenade makterna derigenom lyckats binda Sverige vid sin sak, förrän de
började fresta den svenska regeringen med nya anbud, och i gelfva verket skulle
det fordrats en långt större fasthet än den, hvaraf statsmän, bildade i
hattpartiets skola, kunde berömma sig, för att ej föras vidare framåt på det
sluttande plan, som man genom det första beslutet i krigisk riktning hade beträdt.
Genom Ulrik Scheffer, som fortfarande var svenskt sändebud i Paris, föreslog
den franska regeringen, att Sverige för att gifva större kraft åt
garantiförklaringen skulle sända en här af 30 000 man till Tyskland. Till denna
skulle de eröfringar, som komme att göras i Pommern, öfverlemnas, och pä
detta sätt skulle Sverige återfå alla sina gamla pommerska besittningar,
såsom det tycktes utan synnerlig möda och äfven utan någon kostnad, ty till
härens underhåll skulle de förbundna makterna förskjuta medel.
Visserligen ryggade regeringens främste man, kanslipresidenten Höpken.
tillbaka för det ansvar, som rådet genom att ingå på detta förslag skulle
ådraga sig. I följd af hans motstånd uppsköts till och med verkställigheten
af ett bifallande utlåtande, som rådets flertal den 12 maj, medan han af
sjukdom var förhindrad att deltaga i öfverläggningarna, hade genomdrifvit,
och då frågan åter den 8 juni upptogs, förenade sig med honom Vrangel,
Ehrenpreus, Lagerberg och Lövenhjelm om ett afstyrkande svar. Men de
öfriga elfva riksråden höllo fast vid det förut fattade beslutet, att tillfället borde
begagnas. Höpken och hans meningsvänner läto slutligen förmå sig att
upp-gifva sitt motstånd, och på detta sätt kunde beslutet den 22 juni förklaras
vara enhälligt fattadt. Enligt det samma blef väl styrkan af de trupper
Sverige skulle uppställa inskränkt till 20 000 man, men då det var bekant,
att Frankrike och Österrike skulle nöja sig härmed, hade den svenska
regeringen sålunda, oaktadt regeringsformen uttryckligen föreskref, att något
anfallskrig ej utan ständernas samtycke finge böljas, och oaktadt Lagerberg, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
