Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
den svenska regeringen, hvilken helt och hållet saknade lagliga tillgångar
att inom eget land underhålla hären, framfor allt hade förbjudit. Dess
harm vid underrättelsen om hvad som skett kände derfor ej några
gränser, och med harmen blandade sig fruktan, att det nu varande kriget skulle
erhålla en lika snöplig utgång som det finska. Ungem-Stemberg fick en
sträng befallning att oförtöfvadt bryta upp mot Berlin, och den 20 december
1757 beslöt regeringen till och med att fråntaga honom befälet. Till hans
efterträdare utsågs riksrådet grefve Rosen, men äfven om denne nu vid 69 års
ålder egt samma djerfva mod, som han i sin ungdom lade i dagen, då han
stred vid Karl XII:s sida och följde honom på hans äfventyrliga färd från
Turkiet till Stralsund, skulle han dock svårligen kunnat uträtta något mer
än sin klandrade företrädare. Konung Friedrich som erhållit något andrum
hade nämligen nu sändt 25 000 man stridsvana trupper mot Pommern och
för dessa hade Ungem-Stemberg omedelbart före Rosens ankomst till
Pommern nödgats låta sin här söka skydd bakom Stralsunds murar och på Rtigen.
Att med de illa utrustade och i antal underlägsna svenska trupperna
företaga något mot preussarne befans omöjligt. Dessa inneslöto Stralsund, och
snart uppstod bland de hopträngda svenskame härjande farsoter, som ännu mer
försvagade deras styrka. Förgäfves framstälde Montalembert nya äfventyrliga
förslag; förgäfves yrkade den svenska regeringen, att hären skulle sättas i
rörelse mot fienden; Rosen förblef lika overksam som sin företrädare och var
glad, att preussarne i hufvudsak inskränkte sig till en blockad.
Under tiden blef rådets ställning allt mer bekymmersam. Oaktadt alla
tillgångar, som lagligen kunde användas till kriget, redan voro uttömda,
måste dock hären underhållas. I sin nöd vände sig regeringen till
bankofullmäktige, och på eget bevåg beviljade dessa betydliga försträckningär ur
banken. Äfven på annat håll upptogos lån, och tillika afslöts den 13 april
1758 ett nytt fördrag med Frankrike, enligt hvilket detta skulle öka sitt
penningunderstöd, mot att den svenska hären i Tyskland bragtes upp till 30 000
man. I följd häraf afsändes också omkring 6000 man till krigsskådeplatsen,
men dessa torde ej hafva räckt till mycket mer än att fylla de luckor, som
sjukdom och brist åstadkommit i den förra styrkan.
Penningbristen var emellertid ej det enda obehag, hvaremot rådet hade
att kämpa.
Lovisa Ulrikas stolta sinne hade ej brutits genom det grymma nederlag,
som hon lidit vid den förra riksdagen. I umgängeslifvet fortfor hon att visa
sina besegrare en retfull missaktning, och då en af rådets bevekelsegrunder
till kriget varit dess önskan att ytterligare förödmjuka drottningen, var det
naturligt, att hennes mod skulle stiga, i samma mån kriget tog en för Sverige
ofördelaktig vändning. Konungen fortfor att mot rådets krigspolitik sätta ett
visserligen tyst, men derför åtminstone för en stundande efterräkning ej
alldeles betydelselöst motstånd. Drottningen vårdade sig knappast om att
dölja sin tillfredsställelse öfver sin broders framgångar, och med eller utan
skäl misstänkte rådet, att hon till honom förrådde den svenska regeringens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
