Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fallet hade gjort; sålunda skulle alla, hvilka uuder hög kurs upptagit lån,
komma att drabbas af en betydlig forlust, om de med i värde omåttligt
stegrade sedlar nödgades gälda sin skuld. Dessa synpunkter fingo dock ej gälla
for mössorna. Ett förslag, genom hvilket de nu nämda olägenheterna skulle i
väsentlig mån kunnat undvikas och som gick ut på, att sedlarna borde
inlösas med klingande mynt, ej till sitt fulla namnvärde, utan enligt den då
varande kursen, måttligt nedsatt, förkastades. I stället genomdrefe, att kursen
borde med tvång småningom fållas till pari, så att en riksdaler i silfver
skulle komma att åter motsvara 36 mark i stället för 84 mark i sedlar, samt
att sedelstocken utan invexling skulle minskas. I det förra hänseendet
påbjöds sålunda i februari 1766 enligt förslag af Nordencrantz, hvilken i alla
dylika frågor af mössorna betraktades såsom ett orakel, att kursen för året
skulle blifva 70 mark, och någon tid derefter bestämdes, att den samma årligen
skulle fållas med fyra mark. Ehuru redan detta åstadkom en betänklig
minskning i det allmänna rörelsekapitalet, då utsigten om sedelmyntets stigande i
värde lockade kapitalisterne att tills vidare draga sina penningar ur rörelsen,
framhärdade döck mössorna i sitt beslut att ensidigt minska sedelstocken.
Till en början hade de verkligen haft för afsigt att genom ett påbud om
tullens erläggande i silfver bereda en större tillgång på redbart mynt, men
denna plan frångicks snart, och i stället stadgades, att tullafgifterna skulle fa
erläggas i vexlar, hvilka jemte de årliga afbetalningarna på bankolånen skulle
blifva medlet till sedlarnas indragning.
Ehuru mössorna onekligen med afseende på näringslagstiftningen
hyllade friare åsigter än hattarne, ville de dock ej alldeles uppgifva
statens formynderskap på detta område. Sålunda utfärdades nu en synnerligt
sträng öfverflödsordning, men syftet dermed var dock mindre att befordra
den inhemska näringsfliten än att motarbeta lyxen, som fortfarande i
Löven-hjelm hade en obeveklig fiende, nu blott mäktigare än förut. Skyddet mot
utländsk täflan bibehölls äfven, och oaktadt den rådande lusten att på alla
håll göra indragningar medgafs dock, att manufakturfonden skulle fa ega
bestånd för att användas till belöningar för tillverkningen. Men deremot upphörde
staten från denna tid fullkomligt att uppträda såsom omedelbar förläggare
åt näringarna, och i åtskilliga vigtiga fall fick friheten verkligen komma
till heder. Fabriksslöjden befriades nämligen från skråtvånget, så att hvaije
fabrik8gesäll som gjort mästarprof hädanefter fick rätt att i hvilken stad som
helst öppna egen rörelse, och det försök, som vid föregående riksdag gjorts att
lossa handelstvånget, kröntes nu med bättre framgång, i det fem af de
bott-niska städerna samt Björneborg erhöllo nästan fullständig stapelrätt; de öfriga
bottniska städerna fingo en inskränktare stapelrätt, och åt uppstäderna samt
landsbygden medgafs fri skeppsfart inom riket. Ehuru de arbetande klasserna
i vårt fädernesland aldrig såsom i Danmark varit bundna vid jorden, hade
dock hittills inom de mindre befolkade delarna af Finland och Norrland
tjenstfolk ej haft rätt att söka arbete utom länet; äfven detta tvång blef nu
upphäfdt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
