Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•
i följande fall, som konungen var ovilkorligt skyldig att höra en samlad
rådkammare, nämligen i de tre ofvan omtalade, då han af rådet kunde öfverröstas,
när högre embeten skulle bortgifvas eller fortroendeembetsmän entledigas,
samt vid stiftande af ny lag, då rådets utlåtande skulle inhemtas, vare sig
förslaget utgått från konungen eller riksdagen; dertill kom att konungen egde
att godtyckligt bestämma sammansättningen af de afdelningar på hvilka
rådkammaren arbetade, blott med den inskränkningen, att afdelningen för
justitie-ärenden alltid borde bestå af sju medlemmar. Föredragningen tillhörde
fortfarande statssekreterarne, och för att ett regeringsbeslut skulle vara giltigt,
fordrades utom i krigsärenden den föredragande statssekreterarens
kontra-signation. Var konungen sjuk eller bortrest, tillkom det ej såsom förut hela
rådet att föra regeringen, utan blott de riksråd som konungen dertill förordnat;
hade sådant förordnande ej hunnit ske, voro kanslipresidenten och de fyra äldsta
riksråden sjelfekrifna riksföreståndare, men egde ej makt att ingå förbund eller
bortgifva tjenster. Samma ordning skulle ock iakttagas, då konung var
omyndig, så vida ej den förre konungen annorlunda förordnat i sitt testamente.
I riksdagens ställning och befogenhet åstadkom den nya
regeringsformen en ännu mera genomgripande förändring än i rådets. Med ständernas
envälde blef det nu fullständigt förbi. Lagstiftningen tillhörde ej längre dem
ensamma, utan för antagande af en ny, allmän lag och för hvarje förändring
af gammal fordrades både konungens och riksdagens samtycke. Den
ekonomiska lagstiftningen blef åter helt och hållet konungens ensak. Liksom förut
skulle ständernas bifall inhemtas för förändringar i myntets skrot och korn,
och såsom allmän regel stadgas, att inga nya gärder finge påläggas utan
riksdagens samtycke, men i händelse riket augrepes med härsmakt, kunde dock
konungen utan att före krigets slut behöfva sammankalla riksdag pålägga de
gärder, som voro af nöden till rikets försvar. Efter trenne månader egde
han alltid att hemskicka ständerna, och om ny bevillning då ej blifvit
antagen, skulle den gamla fortfarande utgå. Att bestämma öfrer
statsinkomsternas användande blef nu konungens och ej riksdagens sak, men den
rätt att kontrollera finansförvaltningen, som 1723 års riksdagsordning tillade
ständerna, fick dock så till vida qvarstå, att statsverkets tillstånd skulle
uppvisas för »riksens ständers utskott, på det — heter det — de må inhemta,
att penningarna blifvit brukade till rikets gagn och bästa». Detta var
visserligen ett medgifvande utöfver hvad som under Gustaf Adolfs tidhvarf varit
brukligt, men då tidens tro på nödvändigheten af sekretess i statshushållningen
vållade, att denna uppvisning alltid skedde för ett hemligt utskott, kunde
kontrollen lätt blifva mera skenbar än verklig. Den yttre politikens skötande blef
äfven helt och hållet regeringens ensak, blott med det undantaget, att till
anfallskrig skulle fordras ständernas samtycke; det samma var äfven fallet,
när konung, som ej var infödd svensk, ville resa utrikes. Att rådet skulle
tillsättas af konungen och endast vara honom ansvarigt är redan nämdt. På
samma sätt förlorade ständerna sin kontrollerande myndighet öfver de öfriga
förvaltande embetsverken; justitiekansleren blef åter en konungens embetsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
