Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svinga sig till Frankrikes beherskare, hvarefter han 1804 antog kejsartiteln.
Bonapartes upphöjelse syntes till en början blifva till välsignelse för Europa,
ty 1802 lyckades han åstadkomma en allmän fred; men detta lugn visade sig
Snart bedrägligt. Frankrikes nye beherskare förenade med ett öfverlägsefc
snille en ärelystnad, som ej kände några gränser och ej skydde några medel,
och Frankrike blef i hans hand ännu farligare för Europas j em vigt och frihet,
än det någonsin förut varit. Så uppstodo väldiga strider, som medförde det
europeiska statssystemets nästan fullständiga omstörtning, och under denna
brytningstid, 4’å troner ramlade och liken skiftades såsom herrelös jord, var
det Sveriges olycksöde att styras af en konung, som, utrustad med nästan
oinskränkt makt, ej mer var sig sjelf mäktig.
Närmaste orsaken till denna hans sinnesförfattning var den ofvan omtalade
resan till Tyskland. Napoléons oerhörda dåd att på Badens område bemäktiga
sig en medlem af det franska konungahuset, hertigen af Enghien, sora han
omedelbart derefter lät afrätta (mars 1804), uppväckte nämligen hos Gustaf Adolf,
som då vistades hos sin gemåls slägtingar i Baden, en afsky, hvars
rättmätighet ej kan ifrågasättas, men som olyckligtvis gjorde honom blind for alla
statsklokhetens fordringar. En för hans högmod synnerligt sårande artikel,
som Napoleon, uppretad öfver hans tydligt ådagalagda fiendskap, lät infora i
den officiela tidningen »Le moniteur», rågade måttet af hans förbittring och gaf
anledning till den vidunderliga förordningen (augusti 1804), att inga tidningar
eller nyutgifna böcker från Frankrike skulle få införas till Sverige. Genom
religiösa och historiska grubblerier förvirrades ytterligare hans svaga omdöme.
Han började tillämpa Uppenbarelsebokens utsagor om »vilddjuret» på
Napoleon, hvars bekämpande han i följd häraf ansåg såsom en religiös pligt, och
ehuru han fullkomligt saknade både fåltherretalanger och personligt mod,
trodde han sig kallad att blifva eu ny Karl XII. Så förbyttes den nyktra
förståndsmässighet, som utmärkt hans första regeringsår, i en äfventyrlig
krigs-lystnad, för hvars tillfredsställande han var färdig att utan besinning och
utan att lyssna till sina rådgifvares varningar kasta sig in i alla de
förvecklingar, för hvilka vår verldsdel nu blef skådeplats. Inseende hvilken fara
hotade Europa från det franska militärväldet, återupptog nämligen den engeUka
regeringen 1803 kampen med Napoleon, och genom flere nya våldsgerningar
af denne förmåddes snart Ryssland och Österrike att ställa sig på dess sida.
Gustaf Adolf försummade ej att begagna sig af dessa förhållanden. Den 3
december 1804 afslöt han med England ett anfallsförbund mot Frankrike och
den 14 januari 1805 ett dylikt med Ryssland, hvarefter förbindelsen med
England genom fördragen af den 31 augusti och den 3 oktober 1805
ytterligare utvidgades. I kraft häraf åtog sig Gustaf Adolf att mot engelska
under-hållspenningar utrusta en svensk här, som, under det att hufvudstriden
utkämpades i södra Tyskland, jemte ryssar och engelsmän skulle söka fordrifva
fransmännen ur den engelske konungens arfland Hannover samt om möjligt
äfven från Holland. Vid utförandet af företaget, hvars högsta ledning Gustaf
Adolf åtagit sig, trädde emellertid hans politiska oförmåga fullt i dagen. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
