Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom Döbeln, som, ehuru sjuk, satte sig i spetsen for sin brigad och genom
den ärofulla striden vid Juutas, strax söder om Nya Karleby, den 13
september (1808) åter öppnade vägen. Den följande dagen inväntade Adlercreutz
vid Oravais fienden, som räknade omkring 7 000 man, under det den svenska
armeen på sin höjd uppgick till 5 000. Med större förbittring än någonsin
kämpade den tappra hären i denna strid, som skulle blifva dess sista stora
bragd under det ärofulla, men olyckliga kriget. Slutligen dukade den under
för öfvermakten, men äfven fiendens krafter voro så medtagna, att återtaget
i lugn fick fortsättas. Någon tid derefter (den 30 september) fann sig
Sandels föranlåten att lemna Toivola och fortsätta återtåget mot norr.
Innan vi öfvergå till den finska armeens sista öden, vilja vi först
öfver-skåda, hvad som gjordes eller rättare sagdt försummades med afseende på dess
understöd. Naturligtvis kunde någon verksam undsättning ej komma i fråga,
så länge vintern hindrade sjöfarten, men äfven sedan våren 1808 inträdt, blefvo
spridda landstigningar med fåtaliga trupper den enda hjelp, som konungen,
upptagen som han var af sina danska planer, lät den trogna finska hären
erhålla. De första af dessa landstigningsförsök egde rum i juni 1808 och
leddes af generalmajor von Vegesack och öfverste Bergenstråle, af hvilka den
förre med omkring 2000 man landsteg i närheten af Åbo och den senare
med omkring 1000 man sökte återtaga Vasa, men på båda ställena nödgades
svenskarne af öfvermakten snart att åter inskeppa sig. I början af juli begaf
sig emellertid konungen sjelf jemte skärgårdsflottan till Åland,_dit småningom
omkring 10000 man skulle öfverföras. I de sjöstrider som skärgårdsflottan
här utkämpade visade den sig värdiga sina ärofulla minnen, men efter förlusten
af sveaborgseskadern var den dock allt för svag att kunna på ett kraftigare
sätt medyerka vid de åsyftade landstigningarna. Dessutom skedde dessa
planlöst och med splittrade krafter. Vegesack, som med öfver 2000 man landsteg
vid Kristinestad, lyckades dock förena sig med den klingsporska hären (augusti),
men tvenne andra landstigningar i södra Finland, den ena med mellan 2 000
och 3000 man under generalmajor Lantingshausen vid Lokalaks den 17—18
september och den andra med omkring 3000 man under öfverstlöjtnant G.
O. Lagerbring och öfverste G. Boije vid Helsinge den 26—29 september (1808),
misslyckades alldeles oaktadt svenskarnes tapperhet. Med anledning af dessa
händelser blef konungen så uppretad, att han upplöste gardesregementena, som
deltagit i det sist nämda företaget; kort derefter återvände han till Stockholm.
Emellertid afslöt Klingspor i Lochteå den 29 september ett stillestånd
på obestämd tid både för sig och för den sandelska hären, men den 19 oktober
uppsades det plötsligt af Sandels’ motståndare Tutsckof. Följden häraf blef
emellertid blott, att Sandels den 27 oktober vann den ärofulla segern vid
Virta bro, hvarefter han fortsatte återtåget för att förena sig med
hufvud-armeen. Här hade öfverbefälet, sedan Klingspor omsider strax efter
stille-ståndet i Lochteå återvändt till Sverige, å nyo tillfallit Klercker, men ej heller
denne kunde numera uträtta något, och den 19 november måste
haniOlki-joki afsluta ett fördrag, genom hvilket allt land öster om Kemi elf utrymdes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
