Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den andliga odlingen.
Kyrkan. — Läroverken. — Vetenskaperna. — Skaldekonsten. — Bildande konst
Om partitidhvarfvet i politiskt hänseende ofta blott företer skådespelet
af förvirring och svaghet, så intager det deremot inom den andliga odlingens
historia ett synnerligt framstående rum. Alldeles fri från skuggor är dock ej
heller denna del af taflan. Den lifsuppfattniug, som nu gjorde sig gällande,
var den franska upplysningens, och ehuru denna genom sin kamp mot
vidskepelse, fördomar och ofördragsamhet onekligen fört menskligheten ett
jättesteg framåt, utöfvade den dock i åtskilliga hänseenden ett menligt
inflytande. Dess hufvudfel var etb ensidigt framhäfvande af det sinliga förståndet
på de öfriga menskliga förmögenheternas bekostnad, och följden häraf blef en
prosaisk och ytlig uppfattning, som tryckte sin prägel på alla andliga
lifs-områden.
Det kyrkliga lifvet bibehöll ännu under tidhvarfvets början den ka-
262. Minnespenning öfver grefvinnan Katarina Charlotta de la Gardie, född Taobe.
Ett stöd för olyckliga. För tolf xnedborgarlnnors räddning fr&n orättvisa. [Af] rikets ridderskap.
rakter af sund, allvarlig gudsfruktan, som utmärkt den karolinska tiden.
Prosten O. Kolmodins andliga sånger äro ett uttryck häraf, och i samma
riktning verkade ännu under frihetstidens senare hälft den väldige
bättrings-predikanten A. Norborg, född 1725, död 1767. Äfven den något
sjuk-liga religiositet, som mot det förra tidhvarfvets slut under namn af pietism
vunnit insteg i vårt land, fortlefde under frihetstiden. Dess förnämste
representant var stockholmspresten E. Tollstadius, död 1759, men denne
omfattade äfven en tid de läror, som predikades af den 1726 till Sverige
in-komne tyske läkaren J. K. Dippel, hvilken bland annat förnekade hel
vetesstraffens evighet och nödvändigheten af Guds försoning. Genom presterskar
pets högkyrkliga nit blefvo emellertid dessa rörelser småningom undertryckta.
Men äfven af den vidskepelse, som också inom den protestantiska kyrkan
hittills ofta nog fördunklat den religiösa uppfattningen, visade sig fortfarande
spår; så hafva vi i det föregående omtalat den ovilja, som de onödiga helg-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
