- Project Runeberg -  Sverige under partitidhvarfvet, från år 1718 till år 1809 /
400

(1879) [MARC] Author: Rudolf Tengberg, Simon J. Boëthius
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Freden i det yttre, den stigande välmågan i det inre och det stegrade
intresset för den andliga odlingens värf verkade välgörande äfven på de
bil-•dande konsterna. Konstnärerne fingo bättre fotfäste i landet; de arbeta
visserligen under osäkra och små förhållanden — i måleriet är det förnämligast
porträtt konsten som föder sin man — men publiken växer, derigenom blir
yrket mer betryggadt, och det vinner i socialt anseende genom den
institution, konstakademien, som nu upprättas. Ännu spela de från utlandet
inkallade konstnärerne en stor rol, men bland det växande antalet af här# bosatta
konstidkare utgöres det stora flertalet af hemfödde, och deras betydelse blir
under tidhvarfvets lopp allt större. Till sitt skaplynne är den svenska konsten
fortfarande*osjelfständig, hon följer utlandet och deltager efter måttet af sina
krafter i dess utvecklingsgång. Något sådant storverk i bvgnadskonst som
Stockholms slott kan ej detta tidhvarf uppvisa; ej heller uppstod nu ett
sådant byggarsnille som dess skapare, Nikodemus Tessin den yngre, ej ens en
sådan målare som Ehrenstrahl. Men deremot verkade nu Sveriges störste
bildhuggare, Sergel.

För bättre öfversigts skull dela vi tidhvarfvet i två skeden: tiden före
och tiden efter Gustaf III:s regementsförändring.

Den bildande konstens öden äro fortfarande i hög grad bundna vid
mece-naterne. I detta hänseende visar tidhvarfvet, jemfördt med det föregående, en
skilnad, som under dess fortgång blir allt märkbarare. Förut voro högadel
och det enväldiga hofvet konstens enda beskyddare och beställare. Men dessas
rikedomar hade minskats, deras maktställniug försvagats. Den politiska makten
hade öfvergått till riksdagen, och inom adeln till den talrika, men icke
synnerligen rika lågadeln (riddarhusets tredje klass). 1 viss mån intogo nu denna
riksdag, denna adel, det högre presterskapet och det förmögnare borgerskapet
platsen af beställare, om icke beskyddare af konstnärerne. Ständerna —
»hat-tarne» voro de gifmildaste — gåfvo anslag åt slottsbygnaden och akademien
och gjorde den första beställning i landet på en monumental staty (Gustaf II
Adolfs), adeln ensam gjorde den andra (Gustaf I:s, se tredje delen, s. 249). För
öfrigt voro de enskilda beställningarna små, ty de gälde mest porträtt, af
hvilka från denna tid påträffas en hel hop. Det egentliga mecenatskapet fäster
sig dock fortfarande vid stormännen och hofvet, der lefnadssättets och
sedernas största förfining anträffas; de förnämsta namnen äro Karl Gustaf Tessin
och-Lovisa Ulrika.

K. G. Tessin (s. 85) ärfde af sin fader, den store byggmästaren, visserligen
icke den skapande förmågan, men ett lifligt konstsinne, som utbildades genom en
konstnärlig uppfostran och långa resor i främmande länder, och en förmögenhet,
som satte honom i stånd att tillfredsställa sin böjelse och att blifva landets
främste mecenat. Hade han redan i Paris, under den lysande ambassaden
1739—1742, gält såsom en auktoritet i de artistiska kretsarna, varit
hemmastadd i ateliererna och en flitig kund hos konsthandlarne, så blef han en ännu

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:22:17 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/trsh5/0412.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free