Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
__2 o __
hans afdelning. Hon kom alltid som en mild solstråle i hans själs
mörker; hennes bestämda sätt att sköta de sjuka, och de bibelställen
fulla af hopp hon uppläste vid sjuksängarna, voro såsom regn på torr
jord. När hon satt så der vid sängkanten och lampskenet föll på de
själfulla anletsdragen, och hennes stora blå ög©n mötte hans, tyckte
han, att han var barn igen och det var, som om hans moder suttit
der, sä full af tröst och deltagande. Och dock var syster Martha så
ung, blott några och tjugu år. Men ehuru ung, låg det något så
pröfvadt, så genomkämpadt öfver hennes anletsdrag, att hon föreföll äldre
än hon var. Men att hon var en sant troende kristen, det både såg
och hörde han. Jesu kärlek hade drifvit henne ut i kriget, för att
bistå dess arma offer; detta inponerade också starkt på honom, och så
var hon ju hans landsmaninna. Derför kände han sig så sällsamt
dragen till henne. Och hon a sin sida kunde ej heller klargöra för sig,
hvad det var hos denne främling, som intresserade henne framför de
öfriga, som voro i samma lidande och nöd.
Den dagen, då läkaren förklarat, att han måste amputera Göstas
ena arm, hade hon uppfyldts af en obeskriflig ångest, och under det
sårfebern pågick, vakade hon både nätter och dagar vid hans läger.
Det var också genom hans vilda feberfantasier hon något lärde känna
hvem han var. Ty än yrade han om, att han var i det brinnande
kriget än på Sjöholma hos baronens och än i den kära prestgården; än
ropade han på far och mor, än på patron och än på någon Maria —
hans syster, som vi veta. Men midt i dessa våldsamma utbrott hörde
hon honom bedja till Gud, att han skulle förlåta honom alla hans
synder, kallande sig sjelf en usel affälling och löftesbrytare, och så kunde
han vakna, drypande af svett, med ögonen fulla af tårar och fråga, om
han icke snart var hemma i prestgården eller hos Maria.
Så förflöto dagarna temligen enahanda. Kriget var nu afslutadt
genom freden i Wien, Trupperna drogo hem. Men de sårade måste
ännu en tid dröja kvar i sjukhusbarackerna. Hösten var redan öfver,
och süön bredde nu sitt mjuka hvita täcke öfver slagfältets alla
rysligheter. Det började lida mot jul igen. Gösta greps af outsäglig
hemlängtan. Måste lian fira julen här ute i främlingslandet, skild från sina
kära? voro de frågor, som oroade honom. Ja, doktorn kunde icke
tilllåta honom en så lång resa ännu; helst vinterstormarna voro så svåra
pä hafvet just nu. Fosterföräldrarnas bref andades också en så varm
längtan efter honom, men de bådo honom hafva tålamod ännu en liten
tid. Läkaren, som också intresserade sig för honom, hade nästan
lofvat honom fara strax på nya året. Gösta hade också gifvit honom det
uppdraget att skrifva hem till baronen och utförligt berätta honom om
Göstas tillstånd, och att det var honom omöjligt att få fira julen med
sina älskade fosterföräldrar på det vackra Sjöholma.
När man ligger sjuk, komma ofta tankarna och de bortglömda
minnena på besök Så var det också för Gösta. Barndomshemmet i
det vänliga herdatjället, omsusadt af sina lummiga lönnar, lekstugan
vid fiskdammen, alla prestgårdsbarnens muntra upptåg, fruns lilla,
hjertegoda väsende och pastor Palmers faderliga, vördnadsbjudande gestalt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
