Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 65 —
honøm; hon tyckte, att det var mest svårt för den lille 7-årige Gusten.
Nog kunde kon uthärda att svälta något litet, men värre var det för
honom, stackars barnet, och i morgon skulle han ej kunna gå till
söndagsskolan, som var hans enda längtans mål, så lång veckan var. Det
var ju så ljust och varmt i den lilla missionssalen mot i deras
eländiga kyffe vid en bakgata; och så brukade han få följa med sin
klassföreståndare och få en varm och riklig middag i köket. Nu kunde han
ingenstans gå — utan känger som han var. Strykande bort en tår ur
ögat frågade madam Andersson Gusten: "Nå, hur lyder minnesversen,
som áu har om söndag, det är kanske ej ,så säkert, att du kan den
riktigt?"
uJo, då mor!" ropade Gusten, "så lyder den: Kasten alla edra
bekymmer på Herren, ty han har omsorg om eder!"
Moderns ansikte ljusnade, och hon frågade: "Har Gusten gjort
det dä, har du kastat ditt bekymmer på Herren?" "Nej", kom det
•dröjande fram. "Ja, då fruktar jag, att du ej kan din minnesvers
"riktigt som ett vatten", som du nyss sade.
"Hvem är det, som lofvat oss, att få kasta alla bekymmer på
honom?" "Det är Jesus," svarade Gusten. "Tror du Jesus är din vän?"
frågade modern. "Ja mamma, det tror jag." "Tror du han vill taga
ditt bekymmer angående kängorna?" "Ja, men — — ." "Men du
tror kanske ej att han hör, om du beder honom derom." "Jo,
mamma, min lärare sade, att han böjer ned sitt öra till oss, som äro så
små, tror du inte det?" "Jo, det tror jag, och derför tycker jag, att
du borde tala vid honom om ditt bekymmer." Nu blef hon afbruten
af en arbetskarl, som inträdde i köket och köpte en af blåskjortorna.
Men barnet gick in i kammaren, till sin lilla vrå vid fönstret; der föll
lille Gusten på knä och talade om sitt bekymmer för Jesus i följande
ordalag, som vi sedan fingo höra: Käre Herre Jesus, jag har ingenting
att ha på fötterna och kan derför ej få gå till söndagsskolan, låt
derför någon af dina änglar komma ned till mig med ett par. Amen!
Amen! Tack! Tack käre Herre Jesus, men var snäll och icke glöm
bort det. Amen! Amen!" Och så uppläste han för bättre minnes
skull sin minnesvers och skyndade ut i köket. "Nu, mamma, har
jag-talat om för Jesus alltihop, men tror du, mamma, att de hinna få mina
kängor färdiga tills i morgon?" "Hvilka de?" frågade modern.
"Änglarne förstås", svarade Gusten. "Ja, jag hoppas det," sade modern
§ch smålog åt gossens glada barnatro och bedjande Gud i sitt hjertas
djup, att Herren af nåd icke måtte gäcka hans barnsliga förtroende.
"at det här madam Andersson bor?" ljöd i detsamma en röst
ifran förstugan, och in trädde med detsamma gästgifvarens fru vid
hufvudgatan i samma kvarter. Sedan hon helsat, sade hon: "En af
mina vänner, fru Blomqvist, har visat mig hit. Hon trodde, att ni
möjligtvis skulle ha tid att komma hem ett par dagar och hjelpa mig med
täckstickning. Det är så, att det skall bli ett stort jernvägsmöte i
staden, och jag behöfver en hel mängd nya täcken."
O, hvad madam Andersson tackade Gud i sitt hjerta för denna
utsigt till arbetsförtjenst. Högt tackade hon gästgifvarens fru och lof-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
