Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få. - Från Mora skrifves:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— 66 —
våde komma redan pá måndagen. Just som frun skulle till att gå,
fick hon syn på den lille barfotade Gusten, som blygt satt på en pall
bredvid modern. "Är det der madams gosse," frågade hon. "Jà,
det är det; skall inte Gusten helsa!" Jo det ville han förstås göra,
men han sökte skyla sina fötter, så godt han kunde, bakom mammas
kjol. "Jaså, 7 år," sade frun, "lika gammal som min Hugo, som gick
hem till Gud i våras<(, tillade hon suckande. "Men, hvad ser jag, har
du ingenting på fötterna, stackars gosse?" "Neej", sa’ Gusten, "men
jag får snart. "Jaså, får du det?" "Ja, så fort änglarna hinna få
dem färdiga," sade han gladt, och hans stora ögon riktigt strålade af
hopp. Stackars madam Andersson, nu kunde hon ej låta bli att rodna
och känna sig litet besvärad af sitt barns enfald, ehuru hon nyss i
ensamhet uppmuntrat gossen till förtröstan på Gud. Ack, så der fega
äro vi ofta inför menniskor! Men gästgifvarefrun strök bort en tår ur
ögat och sade vänligt till den lille "barfotalasse": "Ja, Gusten lille,
jag tänker änglarna komma nog snart!" och så tog hon afsked och
gick.
Men när hon kom hem, gick hon upp pä vindskontoret, och der
letade hon fram ett par nästan nya kängor efter sin Hugo och dertill
både strumpor och en liten brun jacka med blanka knappar. Det föll
nog en tår här och der på de små plaggen vid minnet af den älskade
döde; men det hviskade i hennes själs öra: "Detta skall Gud välsigna
dig för"; och så lade hon in kläderna i ett paket och gick ned.
I skymningen sände hon paketet jemte en korg med matvaror
till madam Andersson och den lilla ljushåriga Annie fick följa med.
Det var ganska svårt att trefva sig fram i mörkret, men snart voro de
der. Och ni kan tänka er, hvilken fröjd det blef, när Gusten öppnade
paketet och fick se dess innehåll. "Mamma! Mamma!" sade han
"änglarna visste, att jag behöfde en jacka också!"
Men när kvällen kom och allt var tyst och stilla, låg madam
.Andersson på knä vid sin lille gosses bädd och sade med darrande
röst: "Tack käre Herre Jesus, att du icke gäckade mitt barns tro, utan
höll ditt stora löfte att få kasta alla våra bekymmer på dig, ty du
har omsorg om oss! Amen." Amen! säger af allt hjerta
Onkel Eric.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
