Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- På stormens rygg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På stormens rygg.
Af E. G—n.
Du upplyfte mig på stormens
rygg o. s. v. Job 30: 22.
Den rättfärdige mannen höll ej profvet. Han förlorade
sansen, aDu upplyfte mig på stormens rygg och lät mig
fara, och dess brak betog mig sansen." Deri låg olyckan.
Job talar obetänksamt.
Upprörda sinne! Tala ej i ditt hjertas oro. Du vet
icke hvad du säger. "Förhasta dig icke". Hvi skulle du
i morgon föranledas att taga dina ord tillbaka? Gå allena
afsides och gråt inför Herren. Kom sedan igen med
förklaradt ansigte. Du är ju en furste ibland dina bröder. Och
stormen är Guds förtroende till dig. Förblif vördnadsfull
och stilla inför Gud i nöden.
Lidande broder! Kämpa icke mot stormen. Hur
mycket vi anstränga oss, förmå vi ingenting emot lidande och
smärta. Stormen lyder icke en mans röst. "Vädret blåser
hvart det vill". Men — Gud ske lof! — Han lefver, som
bestämmer vindarnes tyngd. Job 28: 25. "För Gud äro
alla hans verk kunniga". Och din trofaste fader derofvan
i ljuset, hvilken har fastställt tid och stund, säger ännu:
"Jag skall taga honom ur nöden".
Förtrösta på Herren och möt hvarje spörsmål med ett
barns leende: "Gud har satt mig här!" "Han satte mig på
stormens rygg". Jag såg det tydligen; jag vet det bestämdt:
Det var han. Hvad mer, om han genom vänners afund
lyfte oss upp i konungens ekipage för vidare befordran,
eller en lidandets våg uppenbarade hans härlighet för min
syn. Det var ju i alla fall han. Ja, Herren är det.
För någon tid sedan afsomnade i Amarvara en trogen
Herrens tjenarinna, Ester Franzén, anställd af Ev.
Fosterlandsstiftelsen vid ett áf deras barnhem i Indien. Hennes
tid der ute var kort, och hon rycktes bort, menskligt att
se, då hon bäst hade kunnat tjena Herren. Men Esters
ord till den sörjande maken dagen före dödsbudet: "Gustaf
var stilla, Gud är här!" ha burit hans eget svar till
tusentals förkrossade hjertan. Och spörjande frågar hon än:
"Ser du honom icka?!"
Hur ofta kommer icke han, som herrskar öfver all ting
i en förklädnad, som vanställer honom för vårt naturliga
sinne. Vi söka honom i en vän, och se, han kommer till
oss genom en fiende, och vi sjunga en klagosång öfver
Doegs lögnaktiga tunga eller öfver lidna oförrätter, men se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 04:22:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ts/1898/0092.html
