Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Helsa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 226 —
gaf honom att klart inse, att han icke till fullo uppfyllt det
löfte, han gifvit Herren, då han först helade honom. Den
sjuke insåg och bekände sin syndiga försummelse — det
var uraktlåtenhetssynd, som Herren visat honom —
nämligen att, fast han varit outtröttlig i kristlig verksamhet, hade
han dock försummat att bevara endast för honom allt, hvad
han gifvit Gud, då han helades från sina sjukdomar.
Herren gjorde å nyo barmhertighet med sitt barn och förlät
honom fritt och återskänkte honom än en gång helsa och
krafter.
Denne käre man förklarade i min närvaro, att hans
egen försummelse att förblifva helt öfverlemnad i Guds vilja,
som denna klart kungjorts för honom vid tiden för hans
helbregdagörelse, och Herrens praktiska vägran att behålla
honom vid helsa och krafter för något annat syfte än att
fullborda Guds uppenbarade vilja, tycktes honom belysa
och framhålla det förnämsta hindret, som står emellan många
Guds barn och Jesu helande vidrörande i deras kroppar,
hvarom de så allvarligt bedja.
Kristna behöfva fatta, att Herren vår Gud begär hela
deras varelse för sig; våra själsrörelser, vårt familjelif, vårt
intellektuella lif, och bruket af alla våra lemmar måste
lemnas åt och hållas under hans kontroll, om vi sko]a behaga
honom och ingå i gemenskap med honom. Detta
öfverlåtande innefattar icke endast vår person, våra penningar,
vår tid, våra gåfvor, utan ock hvarje kroppens
förmögengenhet, viljan, hjertat och förnuftet. Om vi icke äro åt
Gud öfverlåtna, kunna aldrig våra förmögenheter, vår tid
och våra gåfvor fullt kontrolleras och egas af Herren.
Den troende, som försummar att fullt följa Jesus, har
ej fullt öfverlåtit sig. Han har ej velat så göra, emedan
han iäknat sitt eget lif och sina egodelar dyra för sig,
medan den naturliga följden af hans sorgliga val är, att han
blifvit lik saltet, som förlorat sin sälta, hvarför Gud icke
kan bruka honom för utbredande af sitt rike på jorden.
(Luk. 14: 25—35). En kristens försummelse att helt
öfverlåta sig åt Gud kan vara ett medvetet eller ock omedvetet
undanhållande från Herren af hvad honom tillkommer. I
båda fallen skall Gud handla afgörande i saken och visa
sitt barn, hur han vill hafva det. Herren visar oss i sitt
ord, att han stundom låter kroppen röras, när vi försummat
se och fatta de lärdomar, han sökte på behagligare väg
lara oss. När så sker oss, borde vi ödmjuka oss under
Guds mägtiga hand och söka nåd att förstå och fatta hans
sinne och vilja för oss, vetande, att han är vår fader, och
när helst han finner nödigt att tukta oss, är det alltid till
det, som nyttigt är, att vi må varda delaktiga af hans
helighet. Ebr. 12: 10. När helst vi äro villiga att så handla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
