Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ur dagboken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 243 —
Ej under, om ett lif, som näres af denna gudomskärlek, inviges
med frisk olja och blifver i Herrens hus evinnerligen. £;]
På e. m. fortsattes med vittnesbörd af evangelisterna Skytte,
Annette Ljungström, Lina AhnstrÖm och Emma Pettersson, hvilka
aflade varma vittnesbörd om ting, som deras ögon sett och händer
vidrört. Hvarjemte tre andra bröder vittnade. Emil Gustafsson höll
en kort predikan öfver 1 M. 23: 4.
På f. m. vittnade äfven evangelisten Nygre.n — Floden var grund
att börja med, men steg allt högre, bärande oss helt saktg, mot
himmelen, så att mången af oss i anden vidrörde himmelens port. Dock
äro vi kvar ännu på jorden. Men endast för en kort tid.
Församlingens predikant afslutade med några ord och frambar
med oss ett innerligt tack till Gud för en dag i Herrens gårdar, en
dag inför Gud.
Måndagen den 25 hade vi en fridfull stund, några få samlade
i Björketorp. Sedan vi spisat middag och vinkat farväl till detta hem
och vännerna der, voro vi återigen på resande fot.
Målet var nu Ekshärad, en socken i Elfdalen. Så gingo vi då
med tåget från Molkom öfver Filipstad till Edebäck. Eesan var ej utan
intresse och målet af stor vigt. Men då vi hade rest ett stycke på
"Nordmarks och Klarelfvens" jernväg, tyckte jag nog, att det bar af
nästan långt in i skogen mot den sena aftonen. Det såg ledsamt ut,
då solen sjönk ned öfver den ensliga tysta furuskogen, der knappt en
lefvande varelse rörde sig på min synvidd. — Tåget stannade. Jag
tittade ut. Vi voro framme vid en station. En gammal lada,
mossbelupen och försummad, ökade ännu mer det vemodiga intrycket. I
ena hörnet var ett fönster och ett plåtrör stack upp genom taket. Jag
vet inte, hvad det skulle vara. Jag vet ej hvad ladan hette. Det
fanns ingen menniska der. Förmodligen hafva de flyttat, såsom
skatungarne, då deras vingar vuxit. Ja, jag vet icke. Der fanns ingen
hemma.
Men hum fördold orsaken än kan varå, röjes den genom sina
verkningar. Utmed banan voro timmer och ved upplaggda, som
påtagligen blifvit handterade af mitt släkte. Och rätt som det var, dök
en menniskoboning upp för min syn. Den långa hvita skorstenen,
motsvarande ungefär stugans höjd, glänste fram såsom en majstång för
mina blickar. En tarfligt klädd gumma stod vid knuten med stjerna
på bröstet: en gosse i hvitt linne. Det var så roligt att se dem. De
föreföllo mig så bekanta.
Inte vill jag vara ensam i skogen. Nu blåser ånghvisslan.
"Geijersholm!" ropar konduktören. Oemotståndligt buros vi dock allt
längre bort, men vägen blef allt liffullare. Vi måste öfvernatta vid
Hagfors. Och så vardt det morgon och afton den dagen. Genom
vexlande öden går vägen till hvilans ro.
Tisdagen den 26. Tycker mera om en torparestuga än hotellet.
Jag är då visst inte född för den "stora verlden". Sedan vi anbefallt
oss i Guds händer och betalt räkningen på hotellet, gingo vi, två
kamrater och jag, ned till stationen. Medan tåget inväntades, hade vi
tillfälle fftt titta in i valsverken och verkstäderna. Arbetet inom denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
