Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några minnen från en resa i Vestergötland. - Barnens hörn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— 268 —
nummit, att vi voro i Herrens gårdar, fastän det icke var i någon rikt
smyckad domkyrka utan i en stor med några björkkvistar prydd loge
vi varit samlade. Skarorna skildes nu åt, säkerligen tacksamma och
mättade af Guds hus’ rika håfvor, så många nämligen, som gifvit
Guds ord rum.
Så var min restur tillända. Herren hade varit med. Yäl blir
det vexlande erfarenheter för en evangelist, om jag skulle våga kalla
mig så. Den ena gången kännes det att ordet sjunker ned i hjertana,
Anden förnimmes nära och allt är lif. En annan gång känns det mera
torrt och trögt, utan att man alltid kan förstå orsaken dertill. Men
en sådan erfarenhet tjenar ändock till att utblotta och förödmjuka ett
ärligt Herrens vittne, böja en ned i stoftet och drifva en till att gå
inför Gud bedjande: Utransaka mitt hjerta, rena mig från allt sjelfviskt
och fyll mig med din helige Ande.
Ty visst är, att huru det än må vara, vi dock städse behöfva
ingå i en djupare korsfästelse och död med Kristus och ernå en
fullare Andens delaktighet.
År lifvet friskt, så är der ock något af den törstande hjortens
begär (Ps. 42: 2—3). Och der så är, skall Gud också låta oss få
del af sina lifsflöden. Och vi skola lefva. Vi skola bevaras från att
blifva endast formkristna och predikomaskiner.
Men äfven åhörarne göra väl uti att, då det kännes torrt, slött
och tillslutet vid ett möte, i stället för att intaga en kräfvande och
kritiserande ställning gentemot predikanten, hvar och en för sin egen
del stadna inför Guds pröfvande blickar och i förödmjukelse böja sig i
stoftet; ty förödmjukelse inför Gud är vägen till vederkvickelse,
välsignelse och upphöjelse (1 Ptr. 5: 5, 6).
Herren vare emellertid tack för de rika välsignelser och
vederkvickelser jag fick dela med vännerna i Vestergötland! Stunderna vi
haft tillsammans äro 1 kär hågkomst. Och min bön är att Gud må
välsigna eder alla. Välsigne han hvarje hem, genom hvars dörrar jag gått
in och ut!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
