Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - “Herrens tionde“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 329 —
Men just som hon hållit på att grädda de vofflor, som för den
främmandes skull i dag skulle vankas såsom extrarätt, hade denne, ursäktande
sig med ett redan utsatt möte, hastigt tagit afsked af sitt värdfolk
och aflägsnat sig, utan att man märkt det ifrån köksfönstren. De
penningar Tackoffer ämnat gifva lågo sålunda kvar i hennes ficka. "Gaf
mig icke ens tillfälle att lämna min skärf, liksom en stackars gammal
kvinna hvarken vore skyldig eller ville gifva sin käre himmelske Fader
någonting", muttrade den gamla, då händelsen blef känd i köket.
Silas, den långbente betjentgossen, som alltid behandlade den gamla
med en sällsam blandning af beskyddande nedlåtenhet och omsorgsfull
vördnad lofvade att springa efter den försvunna gästen och hinna
honom fatt "äfven om han fått en mils försprång".
Tackoffer satt ännu kvar på tröskeln, då han återkom, grinande
af belåtenhet öfver sin lyckade expedition. "Jag hann honom, som jag sa’,
och glad blef han öfver de tre dollarne, må ni tro — lika myeket som
husbond gifvit, sa’ han. Hvilket bevisar", fortsatte Silas, i det han
plirande med ena ögat antog en min af djupt begrundande, "att
somligt folk kunna på ett ögonblick göra lika mycket godt som andra
genom att spara och försaka veckor och månader igenom."
"För min del tycker jag det bevisar, att folk, som har mindre,
likväl genom att på förhand tänka och spara kunna göra lika mycket
godt, då det kommer an på att lemna bidrag till Herrens sak, som
andra, hvilka blott hafva att sticka handen i fickan. Det är godt att vara
usystematisk" i sådana saker, det tror jag fullt och fast", och med
en beslutsam knyck på nacken, liksom för att gifva ökad vikt åt sina
ord, reste sig gamla Tackoffer och gick in i huset.
"Tackoffer åt Herren frambär jag med fröjd . . ."
började hon med sin sträfva röst, men orden dogo på hennes läppar;
hennes hjerta var i dag alltför tungt för att hon skulle kunna sjunga.
"Endast tre dollar af allt deras öfverflöd", mumlade hon för sig
sjelf. "Icke vill jag dömma, men jag kan ju icke låta bli att se . . .
se alla dessa granna kläder och dyrbara möbler och fina bjudningar
— för både andra och sig sjelfva öfverflöd i allt, men för härlighetens
Herre endast hvad som händelsevis blir öfver utan någon tanke på att
spara eller gömma för honom. Visserligen har han icke behof af deras
hjelp. Hela jorden är hans, och han kan sända kläder till den nakne
och bröd till den hungrande och biblar till hedningarne, om de än icke
gifva ett enda öre; men de svälta och uttorka sina egna själar. Jag
har visserligen intet att göra dermed, men se, jag älskar dem, älskar
dem så varmt och derför gör det mig ondt, att de skola gå miste om
så mycken välsignelse."
Dessa ord så varmt älskade egnade emellertid föga
uppmärksamhet åt den gamla tjenarinnans ord och tankar med afseende på hvad
hon kallade: "ett systematiskt gifvande".
"Blotta tanken på att så der noga öfverräkna ens inkomster och
afsätta en bestämd del för välgörande ändamål ger åt kristendomen
något hårdt och despotiskt, som verkar afkylande", invände fru Allvin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
