Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— 334 —
uti den mörka natten — men intet svar, blott ett doft eko. Så följde
ännu en dag af ångest; men innemot aftonen mötte dem en fiskarbåt,
som i släptåg hade gamle Nils’ skuta, och nu blef det ett ropande och
frågande, om de också funnit den förlorade gossen. "Ja," svarades
det,, "vi hafva funnit honom, men det finnes knappast något lif i
honom." Men hur kunna beskrifva faderns känslor, när han i sin famn
slöt den lille flyktingen, som af svält och den kalla hafsvinden var
nära medvetslös.
Efter förenade ansträngningar var båten snart i land och Otto
bäddad i sin säng.
Då doktorn anlände, skakade han på hufvudet. Två hela dygn
af ångest och svält hade varit för mycket för det svaga barnet. Otto
låg som död hela följande dagen. Först mot aftonen, då solen höll
på att gå ned, vaknade han ur sin dvala och fann sin moder sitta
vid sin sida. "Mamma," hviskade han, "förlåt Otto. Men jag kunde
ej annat; och nu har jag sett Jesus. Der voro så många barn
omkring honom; och de svarta hednabarnen förde mig fram till honom
och sade, att det var jag, som talat med dem om Jesu kärlek; och
derför voro de nu der i himmelen, sade de. Men fastän jag ej kan
minnas, att jag gjorde det, så är jag så glad, så glad! Är icke du
också glad, lilla mamma, att — att," och så kom det ej några ord
mera öfver de bleka läpparne. Ottos ande var förd af änglar till det
land, som kallas Paradis, der han får hvila intill den stora dagen, då
både små och stora ur alla folk och tungomål skola stå inför tronen
och lofsjunga Gud och Lammet, Guds Lam Jesus Kristus, som
borttager verldens synder och som gifvit oss det sköna, heliga uppdraget
att vara hans missionärer på jorden!
Och nu till sist, barn: Gören hvad I kunnen! Bedjen skördens
Herre, att han må sända flera arbetare i sin vingård, och att när han
stärker de svaga, han ock må stärka eder tillgifne Onkel Eric.
P. S. Jag får lof att tillägga, att när pastorn i församlingen
fick höra om lille Ottos resa till hedningarne, omtalade han den på
ett missionsmöte. Många blefvo icke blott bestraffade i sin ande för
sin tröghet, utan många gåfvo äfven rikligare bidrag till missionen,
rörda af Ottos exempel.
Men det bästa återstår: En dag kom en ung man till Ottos
föräldrar och sade: Jag har länge varit kallad af Jesus att gå till
hedningarne. Men jag har ej åtlydt kallelsen. Jag försökte härhemma
att tjena Gud så godt jag kunde. Men nu känner jag, att det icke är
tillräckligt, och då jag från pastorns mun hörde berättelsen om eder
lille gosses kärleksverk, grep det mig i det allra innersta, och jag hörde
en röst som sade: "Gå ut i Ottos ställe och gör hvad han ej hann
att utföra!" Nu är jag besluten att gå. Viljen I icke gifva mig eder
välsignelse med mig på resan och bedja för mig så som I skullen
hafva bedit för er son? Börda af ynglingens beslutsamhet gåfvo de
honom sin välsignelse och behöfde aldrig ångra det, ty Herren har
rikligen välsignat hans arbete.
Hvar ibland barnen finnes det en Otto och hvar ibland ynglingarne
ett Herrens sändebud? frågar D. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
