Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Från Zulu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 348 —
kunde skiljas vid det. Till slut blef min nöd så stor, att jag tänkte jag
skulle dö. Då lofvade jag Gud att helt lemna det. Jag blef strax stark,
äfven salig. Och nu tål jag inte ens lukten deraf.;; Någon torde tänka:
Detta är ju endast småsaker. För henne var det likväl ej en liten sak,
ej heller var det så för mig, utan måste jag af hjertat tacka min Gud,
som gifver seger genom vår Herre Jesus Kristus åt dem, som på allvar
vilja lemna allt för att följa honom. Yi ha haft glädjen att rätt ofta både
här t ch på utposterna se sådana, som sagt sig vilja börja ett nytt lif.
Ej är det skaror, som komma. Men huru kärt är det dock ej, då enoch
en, ibland flera, under mötena stå upp och bekänna, att de nu vilja följa
Herren. Man glädjes då såsom i andtiden, såsom när man skiftar byte.
Och det är ju ej heller annat.
Det är likväl ej alla, som glädjas, då syndare vilja omvända sig.
Vid "Umsundusi" (vår andra utpost) var det en yngling; som för ett par
veckor se’n bekände, att han ville börja tro på Gud. Enligt regel lade
han på samma gäng af sin hedniska dräkt och klädde sig ordentligt. Detta
förtörnade så hans fader, att denne beslöt, att, ehuru han var äldste
sonen och således berättigad till hela arfvet, han likväl skulle uteslutas
ifrån både arf och hem. Ynglingen stod fast i sitt beslut, sägande, att
han hellre ville vara hemlös här än gå miste om himmelen. Resultatet
blir nu, att fadern anklagar sin egen son för höfdingen, för att få honom
straffad som en förbrytare. Domen inför denne utföll så, att ettdera
måste ynglingen lemna sina kläder och sin tro eller också utvisas
utur-landet. Det blef ej nog härmed, utan en öppen fiendskap utbröt på
samma gång emot alla de troende der på orten. Det hem, dit vi söndagligen
brukade gå för att ha möten, sköflades, och husfolket måste rymma
derifrån. Höfdingen tillsade dervid, att ingen klädd vid 10 pound’s (180 kr.)
vite skulle få finnas på hans land. Detta var ett hårdt slag både för de
späda barnen der samt äfven för oss här. De tänkte då på ingenting
annat än att komma öfver hit. Den hårda domen har dock nu mildrats
något, så att nu få de stanna kvar på hans land. Ynglingens fader har
ock mjuknat något. Men för möten är det dock alldeles stängdt. Jag
var öfver till höfdingen en dag förliden vecka och samtalade med honom
om saken i fråga. Men ingenting bjilpte. All utsikt för att vidare få
samlas der omkring ordet är således för tillfället stängd. Syskon, bedjen
Herren med oss, att han på något sätt öppnar väg, så att vi åter få
komma dit. Ty der på orten är mycket folk, och det synes som väckelse
skulle vara i annalkande.
Jag vill ej uraktlåta att nämna, att vår Gud öppnat ett hus just i
gränsen intill denne höfdings land. Och det är ej längre ifrån den
förstnämnda platsen än att de emellanåt kunna komma derifrån till denna.
I går var Mahlahlana (evangelisten här) dit och vittnade. Och han Rom
igen och berättade med glädjestrålande ansigte, att fullt med folk hade
samlats och att två, en äldre kvinna samt en yngling ifrån Umsundusi,
hade stått upp midt i samlingen och erKänt sig vilja bli Guds barn.
Vi sjunga: Halleluja, vänner! Ty trots att fienden pr vred, så får
han dock röna nederlag på nederlag. Afrika skall bli Herrens. Och
många skola härifrån räknas till hans brudeskara. Det synes mig så
stort hvad Gud äfven gjort med Unonkasa’s man — h?n som för hennes
tro och ståndaktighet i Herren behandlade henne så grymt. Han slår
henne nu ej mer. Hon har vunnit honom genom sitt stilla, undergifna
sinne. Han är ej ännu helt öfver på Herrens sida; men på sednare
tiden har han hvarje söndag bevistat mötena, och det har varit underbart
att se med hvilken begärlighet han lyssnat till ordet. Han är nu i
Durban för att arbeta och derigenom samla penningar till byggande af ett
boningshus likt de andra troendes. Rika tillfällen har han äfven der att
få höra; och har han ej ännu tagit steget fullt ut, så gör han det
förvisso snart ty han syntes såsom alldeles vid skiljovägen, då han reste.
Ja, hvad skola vi mera säga härtill? Glädjens och fröjdens med oss öfver
Guds öfvervinneliga nåd. Evangelii kraft är oemotståndlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
