Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 359 —
och som nu stod så prunkande med hela knippen af glänsande
blommor. Dag efter dag hade gått, och ännu såg hon icke främlingens
frön gro; och hon sörjde mycket deröfver, ty hon visste, att hans
liljor skulle vida öfverträffa hennes egna i skönhet och prakt. Gråtande
satte hon sig ned och klagade, att hon hade glömt de föreskrifter han
hade gifvit henne. Då hördes en sakta susning i palmlunden, och
främlingen stod åter framför henne. Då kastade hon sig ned för
honom och bekände, att hon ej lagt hans ord på minnet, och med djupt
allvar bönföll hon honom orn att åter säga henne, huru hon skulle
vårda hans gåfva. Och främlingen frågade då:
"Barn, vill du, att de skola blomma till hvad pris ’som helst?"
Då såg barnet upp i hans anlete, der han stod lutad Öfver henne,
och hans ögon stodo fulla af tårar. Då utropade hon ofrivilligt: "Ja,
ja, till hvad pris som helst!"
När hon hade uttalat dessa ord, såg hon, huru främlingen böjde
sig ned och plockade upp hennes sköna blommor, den ena efter den
andra. Men då han nalkades hennes sköna älsklingsblomma, sade hon
gråtande: "Icke denna, icke denna!" Då gick främlingen åter bort.
Nu blef det åter en tid af torka. Intet regn föll ned i det
ensamma barnets örtagård. Åter och åter påminde hon sig främlingens
ord, och dagligen gaf hon akt på den plats, der hon hade nedmyllat
sina frön. Men ingen grön brodd visade sig för att glädja hennes
ögon, som blifvit så trötta af den långa väntan. Ack, huru längtade
hon icke nu att få lägga några af hans egna liljor i främlingens hand,
ty hon hade lärt att älska honom.
Efter en dyster natt, full af kamp och bön, stod främlingen åter
vid den inhägnade örtagården. Nu hade hon ej tid att invänta hans
helsning, utan med ifver skyndade hon honom till mötes och utropade:
"Ja, till hvad pris som helst!" Då tog främlingen barnet vid handen
och ledde det bort under ett skuggande palmträd, och der insomnade
hon. När hon åter uppvaknade, var främlingen försvunnen och med
honom alla hennes kära blommor — icke en fanns kvar. Länge satt
hon liksom förintad och stirrade på de vissnade blommorna, som här
och der lågo kringströdda på gångstigen. Hvad brydde hon sig om
solstrålarna, som brände henne, eller de kyliga dimmorna vid kvällens
inbrott. Hon såg blott sin sköflade lustgård. Då blef det natt.
Tusende sinom tusende stjernor tindrade på himmelen och skänkte sitt
milda sken Öfver det gråtande barnet. Längtande såg det dit upp, och
.. vid stjernornas sken uppsökte hon platsen, der främlingen satt sina
frön, och der bad hon och fuktade jorden med sina tårar. Medan hon
så grät, insomnade non af trötthet och bedröfvelse. Under sin sömn
såg hon en trädgärd, i hvilken växte sällsynt sköna blommor, bland
hvilka hennes okände vän vandrade omkring. När hon vaknade, stod
främlingen åter vid hennes sida och såg på henne med glädje och
pekade med handen bort till örtasängarna; och när hon såg dit bort,
såg hon, att den ej längre var sköflad. Nej, der hennes tårar hade
fallit, hade små gröna skott framkommit, och hon hörde främlingen
säga: "Vaken och bedjen." Sedan gick han åter sin väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
