Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 398 —
"Hur kunde jag väl annat, käre David," sade systern, "då vi fingo
höra, huru fattig och okunnig den arme juden var, som bor derborta
i sløttsgränden? Stackars, stackars gamle Abel," tillade hon. "Tänk
du, David, han har ingen anhörig, som bryr sig om honom."
"Hvad du är löjlig, Ester. Du är som en liten mormor, som
skall hjelpa och rädda alla. Asch, inte ska7 vi barn lägga ossitocke’
der. Det få de gamla göra. Nu har du emellertid gifvit bort din
"pang" och kan inte få följa med oss andra på menageriet och se på
den nyfödda lejonungen och på alla de lifvade aporna samt de öfriga
djuren."
"Ja, gån I," sade lilla Ester, "jag skall nog ej ha så ledsamt
ända."
Och ledsamt det hade aldrig den lilla tjenstvilliga och
ömhjer-tade Ester. Hon hade redan lärt älska Herren Jesus, och det var
hennes största glädje att få vara till nytta och glädje för andra.
När derför bror David och hennes småsyskon gingo till
menageriet, så skyndade lilla Ester efter sin hatt och krage jemte sin lilla
bokväska och trädde ut på gatan och gick åt alldeles motsatt håll, mot
hvad syskonen gjorde. Hon hade i dag fått löfte af sin mamma att
använda denna eftermiddag till att helsa på sina vänner. Och veten
I, hvilka de voro? Jo, det var två stycken lama gummor på
fattighuset och — ännu en ny vän, nämligen den fattige juden vid
slottsgränden. Om denna bekantskap hade icke ens föräldrarne kunskap.
Nu skyndade hon emellertid gatan framåt. Hvar hon gick fram,
sågo alla med välbehag på den rosenkindade lilla flickan med det glada
och öppna uttrycket i sitt ansikte, hvilken de visste vara de fattigas
vän. Snart var gamle Abels torftiga bostad upphunnen, det var nu
blott för andra gången hon var der. Det var klent med Abel i dag;
febern och hostan hade tilltagit och med dem ångest och fruktan för
döden, ty han hade ännu icke lärt känna honom, som besegrat döden.
Sedan lilla Ester något ordnat den sjukes bädd, satte hon sig ned på
den lilla pallen och slog upp sin bibel, hvarur hon med klar barnaröst
läste om det borttappade fåret. Och ordet gjorde verkan; efter hvarje
vers ljusnade mer och mer den sjukes anlete. Sedan uppstod ett
samtal mellan dem om hvem denne herde var, och lilla Ester sade den
sjuke Abel allt hvad hon visste om Jesus Kristus såsom den gode
herden, som gifvit sitt lif för fåren. "Ack", sade Abel, "månne han icke
var vår Messias?" — "Jo visst, Abel," sade den lilla lärarinnan, "det
sade pastorn på julfesten i år. Men han sade också, att judarne än
i. dag förkasta honom. Men det vill väl icke du, Abel!" frågade
barnet. "Nej, nej, Ester, det vill jag icke. Men jag tror, att han
måste förkasta mig, jag som så länge hånat och förbannat honom."
Det var förunderligt, huru Gud i sin nåd ingaf det kära barnet
att svara den bekymrade syndaren med löften ur både gamla och nya
testamentet, huru Herren förlåter synder och renar från all
orättfärdighet. Snart bjöd Ester den sjuke farväl, då hon såg, att han ej orkade
höra mera denna gång och lofvade att återkomma morgonen derpå och
då taga den vänlige pastorn med sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
