Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stilla vemod. - En missionsresa till Finland och Petersburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— 444 —
deras hjertan. Efterverlden måste förundra sig öfver deras
ofro,hvilka sågo bans under i dagens manna och hans vakande
öga i Herrens eld- och molnstod. Men kommande slägten,
som blifvit förda genom "vilda, ödsliga öknen," hafva det
oaktadt gjort sig skyldiga till samma klagan: "Hvi har du
fört oss ut i denna öken?u Det är så mycket som
menniskan vill hafva#> annorlunda, då hon sjelf är i olag.
Broder! Äro icke våra tider bestämda af Gud? Och
är icke han, som gjort både sommar och vinter,
densamma i alla sina verk. Skulle vårt nyckfulla sinne och
trolösa hjerta uppställa en Gud för helsans dagar och en annan
för sjukdomens, enoför medgångens och en annan för
motgångens dagar? Årstiderna samverka under en gemensam
lag, och den, som afkläder och den som påkläder oss, är
en och densamme. Detta hafva Herrens heliga förstått
redan årtusenden tillbaka. Den genom tårar födda
lofsången talar om en, som dödar och gifver lif. 1 Sam. 2: L
Den utblottade mannen insåg, att den, som gaf och den
som tog, alltid är en och densamme. Job. 1: 21. Den i
skriften upphöjda broderfursten såg Herrens hand i hvarje
lidande, som fört honom närmare tronen. 1 Moseb. 45: 5.
Hvarför icke du? (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
