Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En missionsresa till Finland och Petersburg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 448 -
som är samlad omkring dem, om de icke vilja blifva fördömda
— då det fasta, förblifvande ordet icke vet af mer än en medlare,
den store, evige öfverstepresten, som kan fullkomligt frälsa åtta
dem, som genom honom komma till Gad.
Men då vi se sådant, låtom oss icke förvirras eller
försoffas. Utan låtom oss resa oss upp och upplyfta våra hufvuden
vetande att vår förlossning nalkas. Det är ingenting annat å
färde än att den yttersta tidens tecken, förutsagda af Herren
Jesus och hans apostlar, framträda, ett nytt bevis på det
gudomliga ordets sanning. Och låtom oss under allt hålla oss hårdt
fast vid bibiens sanningar i deras ursprungliga och enkla mening,
såsom det sammanhang, hvari de stå, gifver vid handen. I det
uppenbarade ordet är, midtunder dess enkelhet, och under den
limpla drägt, hvari det framträder, ett sådant djup, en sådan
rikedom, fullhet, härlighet och kraft, att ingenting annat kan
gifvas, i någon mån dermed jemförligs ej heller behöfves till
troslifvets stärkande och utvecklande. Om vi lemna
uppenbarelsens fasta mark, hvem kan gå i borgen för, att icke lögnens
ande under gestalten af en ljusets ängel för oss upp på tinnarné
och bjuder oss att derifrån kasta oss ned; och vi störta ned och
förgås, emedan vi icke hvila på och bäras af Guds fasta ord och
löften. "Många falska andar gå omkring, och ännu flera
uppstiga ur afgrunden." Låtom oss förblifva i helig fruktan och
räddhåga. (Ebr. 12: 28). Jag har läst en berättelse af följande innehåll:
Den onde anden visade sig en gång för ett bedjande helgon,
klädd i glänsande konungaskrud och med en krona af ädla
stenar, sägande: "Jag är Kristus — jag kommer nu ned till
jorden — och jag vill uppenbara mig först för dig." Den helige
mannen teg och betraktade främlingen, hvarpå han svarade:
"Jag tror icke, att Kristus kommer till mig annat än i den
gestalt, i hvilken han led: han måste bära märkena efter såren och
korset." Den falska uppenbarelsen försvann. I denna berättelse
ligger ett^nycket djupt innehåll. Den har en mycket skarp udd,
en inträngande varning för det andliga högmodet i des3 finaste,
försåtligaste och mest farliga form. En verklig uppenbarelse af
honom, som en gång dog på förbannelsens trä och t. o. m. i
sia härlighet framträdde för Johannes i gestalten af ett Lam,
som varit slagtadt, uppblåser aldrig, kommer aldrig vårt eget
jag att framträda för våra blickar såsom ett märkvärdigt,
helgadt, andligt "jag" med höga uppenbarelser och stor kunskap i
Guds hemligheter, utan förödmjukar oss och förer oss in i ett
djupare förverkligande af "jagets" död. Den afkläder och
ut-blottar oss, på det att den uppståndnes lif och kraft må
uppenbaras i vår svaghet.
Men nu torde varå tid att komma till skildringen af vår
resa. Vår verksanahet begynte i Æbo, Finlands gamla
hufvudstad, "den finska kulturens., vagga, som leder sina anor långt
tillbaka i tiden, till de svenska kors- och eröfrings tågen, som förde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
