Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Något för barnen att få.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 502 —
rädda något af kreaturen. Mannen gick deremot in till sig igen och
tvingade de vakna och förskräckta barnen att ligga stilla i sina
bäddar, ehuru de under tårar bådo att få hjelpa sina kamrater vid
eldsläckningen.
Elden grep hastigt omkring sig, men byns innevånare visade en
sådan raskhet vid släckningen, att ej ett enda djur blef skadadt eller
ladugården blef nedbränd, utan blott de båda halmstackarne, som
utgjort Per Larssons stora förargelse, voro totalt nedbrända.
Grannarne i byn visade nu de brandskadade så mycken kärlek
och tillgifvenhet, att när den fromme husfadern samlade de sina till
tack och lof öfver, att Gud bevarat deras lif, han särskildt fick
anledning att tacka Gud för de grannars välvilja, som förut hade hånat
och förkastat hans kristendom.
Deras misstankar, att det var Per Larsson, som var orsaken till
eldsvådan, voro nästan enhälliga. Men då inga säkra bevis kunde
anföras, så kunde han ej ställas inför rätta. Så slutade den jnlaftoneii.
II.
Några år hafva gått. Efter den omtalade eldsvådan hade Per
Larsson mist allt förtroende i byn och slagit sig på att supa utan
återhåll. Följden blef, att gården måste säljas på hösten. Hustrun
hade af sorg och grämelse dött på varen, och sedan dess ville ingen
tjenare varå i huset. Yiå auktionen inropades gården af Jakob
Ersson, och Per Larsson flyttade in till den närbelägna staden för att
söka sig arbetsförtjenst såsom åkare. Derifrån hade han snart flyttat,
och ingen hade på många år hört af honom. Af barnen hade Axel
fått plats som ungdräng i prestgården i byn, och Maria hade Jakob
Ersson dragit försorg om. Hon var nu en 19-årig tärna och mor
Erssons allt i alla, sedan hon vid 16 års ålder lemnat sitt unga hjerta
åt Herren Jesus. Axel hade vid samma tid också öfvergifvit syndens
väg och stod i stor gunst i prestgården.
Det var åter julafton. Vintern var ovanligt kall i år. Alla,
som kunde det, gjorde snart ifrån sig sina utesysslor och skyndade in
till den värmande julbrasan. Så var också fallet hos Jakob Erssons.
Mycken snö hade fallit. Snö hade också fallit i deras hår under de
år, som flytt. Men en ännu djupare fridlyste i deras vänliga
anletsdrag, sedan vi sist sågo dem. De hade just tagit plats omkring
julbordet i storstugan, da tjenstflickan kom in och sade, att en främling
hade kommit och bad att få tala vid husbonden. "Bed honom stiga
in," sade Jakob; "i kväll skall ingen, hvem det än vara må, behöfva
gå från min döiy’ tillade han.
Och in i den upplysta stugan trädde en skäggig och blek man
med torftiga kläder och skygg blick och helsade ödmjukt på Jakob.
"Kom fram och sitt med oss här," sade den gästfrie värden. Men
med blyg röst bad främlingen att få tala några ord med husbonden
ensam. Jakob tog då ett ljus och följde med den okände i
nattstugan, der de ostör- a kunde få samtala. "Säg mig nu fort," sade Ja-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
