Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
T. RONS SEGRAR.
Den barmhärtige samariten.
Han var hård och bitter, den
gamle ensamme mannen, och hade slutit
sig inom sig själv. Så länge han ägde
hälsa och krafter, gick det bra för
honom, men nu hade en svår sjukdom
gjort sitt inträde i hans lilla
kammare, och efter en liten strid med den
obeveklige gästen låg den förut så
starke och egensinnige mannen på sin
sjukbädd, bruten, om ej till själen,
dock så mycket mera till kroppen.
Huru skulle det nu gå? Läkaren hade
förklarat, att här fanns intet hopp om
vederfående. Beställsamma, nyfikna
grannar tittade förskräckta in, men
u-tan att hjälpa den stackars gamle.
Prästens och levitens gelikar hade
gått honom förbi, där han låg
badande — icke i blod utan — i smuts.
Detta hade till följd, att isskorpan allt
hårdare frös till omkring hans
hjärta. Undrar någon därpå?
Men en dag, när nöden var som
störst, kom den -barmhärtige
samariten i en församlingssysters gestalt.
U-tanför huset träffade hon en kvinna
och frågade sig vägen till den sjuke.
Förskräckt sade kvinnan:
»Ni ämnar väl inte gå in till den
o-gudaktige mannen?»
»Jo, så är min mening», svarade den
blida syster A. och ilade uppför
trapporna. Inkommen, rördes hennes
varma hjärta vid den sorgliga synen, som
mötte henne. Raskt grep hon sig an
arbetet, bäddade sän_gen och
befriade den sjuke från smutsen. Snart låg
han där ren och fin, och när syster A.
värmt upp den goda, kraftiga soppan
hon tagit med åt den sjuke, och han
förtärt den, såg hon till sin glädje, att
den stackars mannen begynte finna sig
väl och belåten av den kärleksfulla
behandlingen. Förundrad hade han tyst
givit akt på henne, och när hon nu
satte sig vid hans bädd och frågade
om hon fick siunga en sång för honom3
sade han:
»Ja, sjung för mig! Även jag har förr
sjungit, men det var visor och sådan
där smörja», kom detj uppriktigt. Inom
sig tänkte han: »Du, ängel, sjunger
bara det som är rent.»
»Ser ni, farbror, vi skola en gång
stå inför Guds tron och sjunga en ny
sång; men skola vi få vara med där
uppe, så måste vi lära oss att sjunga
den redan här nere.»
Av hela sin själ sjöng hon nu den
sköna, väckande sången:
»O. jag vet ett land, där Herren Gud
Här berett en stad ät sina kära.»
Vid sångens slut hade den gamle
tårar i ögonen. Isen hade begynt smälta
för den varma kärleksfläkt, som smekt
hans hjärta i dag.
»Gud välsigne er», sade hon och
reste sig. »Nu måste jag gå.»
»När kommer syster åter?»
»I övermorgon kommer jag.»
»Inte förr?» sade han sorgset.
Syster A. såg den bedjande blicken
och sade: «Jag kommer i morgon bittida».
Gärna ville hon försaka några
timmars välbehövlig vila för sin nya
skyddsling.
Tacksamt rörd tryckte han hennes hand.
Syster A. nöjde sig ej’ med att ha
givit honom en tillfällig hjälp. Lik den
barmhärtige samariten förde hon
honom till Härbärget», den stadens
ålderdomshem, där han nu åtnjuter god
vård de dagar han ännu har kvar här
nere. Där bidar han nu den stund,
då dödens ängel skall stiga in och föra
hans nyvaknade ande till det land, där
intet hjärta fryser till av brist på sol
och kärlek.
»Saliga äro de barmhärtiga.» Så
talade han, vars dag här nere upptogs
av kärleksarbete bland de lidande.
Vill du hava del av denna salighet,
så följ hans spår och hör hans ord:
»Sköt honom, och vad du mer
kostar på honom, skall jag betala dig, när
jag kommer tillbaka.» Luk. 10:35.
Mathilda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
