Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
T. RONS SEGRAR.
kräftat. De människor, som utfört
storverk på det andliga området, hava
därföre varit troshjältar.
De hava icke stirrat sig blinda på
ting, som synas,. utan genom (tron
skymtat ting, som ej vanlig
synförmåga upptäcker och räknar med. Segern,
som övervinner världen, världen
inom oss och världen omkring oss —
tron nemligen — har så präglat
deras liv; att »apostlagärningar» blivit
följden.
Och »handlingens propaganda»,
gärningarnas argument, talar bättre än
ord även på det området, icke minst
i en tid som vår, då otrosvindarna
blåsa så kyliga och starka.
Men huru uppmuntrande och
uppfordrande är det ej att i böckernas
bok — bibeln — läsa om dessa
kämpa-gestalter, om dessa t. ex., över vilka
Guds egen Ande i Ebr. 11 reser sina
oförlikneliga minnesstoder och med
flammande eldskrift, som ingen tid kan
utplåna, tecknar deras drag. Starka i
tron gingo de ut med Guds sanning
i hjärta och på tunga; och utan att på
minsta sätt dagtinga inför
»förmildrande omständigheter» bekände de den
inför en värld, »som icke var dem
värdig». De’ trodde löftena, höllo sig
som gäster och främlingar och
bidade, i full förtröstan på löftesgivarens
vederhäftighet, hans sätt och hans
stund för infriandet av dem.
Här möta vi en Enok, som vandrade
i ett sådant umgänge med Gud, att
detta förvandlade honom så till Guds
likhet, att han ej kunde dö,
bekräftande sanningen, att »den som håller
sig till Gud blir en ande med honom.»
Och vilket kraftigt vittnesbörd om
trosrättfärdigheten frambar icke Noa
inför sin samtid genom sin i hj
ärteförtröstan byggda ark, och till vilken
dom blev han ej genom densamma, då
floden kom mëd sin bärande men ock-,
så fördränkande bölja! Och Abraham
sedan — de troendes fader inför Gud —
som i naken tro kunde efterkomma
Guds kallelse att lämna släkt, vännei’,
hemland o. s. v., ja, då han sates på
prov, som offer släppa till
löftessonen Isak i tron på uppståndelsen från
de döda, som såg Kristi dag och efter
den synen väntade på den stad, Gud
skulle bygga.
I spåren av Abrahams tro finna vi
vidare Mose, som, ehuru uppfostrad
vid hovet, ej ville vara en medlem
därav. Han kunde ej "såsom vuxen
längre bekänna sig till rasblandningen
»Egypto-Israelit», vilken eljest i alla
tider varit mycket bekväm och
modern att tillhöra, utan höll Kristi
för-smädelse för större rikedom än
Egyptens skatter, ty han såg efter lönen.
Och huru gärna dröjde vi ej inför
en Josef, Samuel, David, Elias, Daniel
m. fi., vilkas valspråk varit: »leke jag»
men Gud!» Nu kunna vi ej detta.
»Tiden bleve oss för kort.»
Ty en sky av vittnen, trosvittnen,
från alla tider, folk, samhällsklasser
och åldrar omger oss. Vittnesbördet,
som avgives, är dock samstämmigt:
Gud är trofast, det lönar sig att med
odelat hjärta tjäna honom. Nu är
deras strid på jorden ändad med
seger. Från de himmelska
åskådareläk-tarne blicka de nu ned på oss och med
intresse följa vår troskamp och huru
den förlöper — ty »icke utan oss
varda de fullkomnade». Vår troskamp har
sålunda omfattande följder. Den
berör icke blott tidens barn med den
tillkommande världens kraft, den
synes även sträcka sin verkan till
evighetens vidder och omsluta dem. Huru,
veta vi ej, men skriftens antydan
därom vare nog!
Tron på Gud och hans ord, ty det
hör tillsammans — vilken dyrbar skatt,
vilken kostlig pärla! Den fyller
själen med »goda ting», lyfter oss över
alla växlingar, skänker tillförsikt och
hopp i de dystra stunderna. Den »gör
lovsånger om natten», såsom Elihu
uttrycker sig (Job. 35: 10).
Genom tron på Gud vinner det oro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
