Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
64
T. RONS SEGRAR.
Tårarna kommo i Annas ögon, hon
förstod, att det ej lönade sig bedja vidare,
varför hon gick ut och satte sig i gräset.
Hennes tankar gingo nu. tillbaka till den
gångna vintern, som hon fick tillbringa hos
morfar och moster.
Det var en lycklig tid.
Huru helt annorlunda emot nu!
Varje söndag hölls söndagsskola i
hemmen däromkring; man turade om att ha
den. Och huru glad var inte Anna, när
turen kom till morfars stuga, då hon fick
hjälpa morfar att bära in bockar i stugan,
på vilka sedan lades långa bräden, som
fingo tjänstgöra som bänkar. När sedan
stugan fylldes av barn och äldre, huru
klappade ej den lilla sjuåringens hjärta av glädje,
i synnerhet när hon fick stämma in i sången:
»Herre, samla oss nu alla
Kring ditt dyra nådesord.»
Och:
>.Det blir något i himlen för barnen att få.»
O, huru hon nu saknade dessa lyckliga
stunder! Och huru hon gråtit, sedan
morfar och moster reste! Varför fick hon
inte följa med? Det hade varit så roligt.
Hemma var sä ledsamt, sedan far blivit
sjuk. Och mor var sig ej alis lik som förr;
hon grät nu så ofta.
»Ack, om jag fått följa med till kapellet!»
Stora syster, som nu var borta och
tjänade, hade gått i söndagsskola i kapellet;
och hon hade berättat, att där fanns en
orgel, alldeles so®i i kyrkan. O, så
härligt där måste vara!
Anna reste sig upp. Hon måste gå till
kapellet! En längtan så stor och stark
fyllde hennes hjärta, att hon ej fruktade
den långa, ensliga vägen. Hon började
springa så fort, som de bara små fötterna tilläto.
Där långt borta såg hon mor, och nu
kom hon ihåg, att hon gick på olydnadens
väg. Hon saktade farten. Ack, om mor
givit henne löfte! Hur skulle hon nu
göra? Nu hade hon ej så långt fram till
kapellet.. Hon såg, huru mor och många
andra gingo in, och den stora porten
stängdes. Hon måste gå fram och lyssna till
musiken!
Stilla smög hon sig fram och höjde sig
på tåspetsarna, lade örat intill
nyckelhålet och lyssnade i spänd väntan. Nu
hördes några ljuvliga preludier, och snart
brusade sången stark och mäktig.
»Jag vet en port, som öppen står, Där
från de gyllne salar...»
Anna glömde sin sorg, sin olydnad mot
mor, glömde allt omkring sig.
Glädjetårar skimrade i de stora, underbara
ögonen, som nu riktades upp mot den
strålande vårhimmelen. Där uppe låg den
gyllene staden, det visste hon, och den
porten stod öppen. Fick man komma in
där, fast man var barfotad? Det stod ju
i en sång:
»De få vandra omkring på de gator av
guld, De små barn, som i Herranoni dö.x-
Var lion ett sådant barn?
Hon var så ofta odygdig och olydig,
och Gud tyckte inte om sådant.
Stilla knäppte hon sina händer och bad:
»Gode Gud, förlåt Anna, och gör henne
till ett Guds barn och låt henne
få komma in genom pärleporten. Amen.»
Åter ljöd en välkänd sång till den lilla
åhöraren utanför porten.
»Bröllopet tillrett står,
Kom, här är rum!
Bjudningen vida går,
Kom, här är rum!»
O, om hon vågat smyga sig in till mor!
Kom, här är rum! ljöd det oupphörligt,
men i det lilla hjärtat svarade det: Jag
törs ej gå in». Ack, du lilla! Det var
bjudningen till Guds rike, till hans famn,
som sade: »Låten barnen komma ti!l mig’
och förmenen dem icke, ty sådana hörer
himmelriket till».
Nu har Anna vandrat i många år, med
blicken fäst på den öppnade himiaporten.
Viljen I, små vänner, göra henne sällskap
dit? Frågar
tant Mathilda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
