Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68
T. RONS SEGRAR.
ker dock alltid någon ful flik av
hennes smutsiga dräkt fram, och
mången, som låtit sig bländas, vänder
henne med avsky ryggen och
uppsöker den ädla sanningen, som med ren,
högburen parina stilla och värdigt går
fram, älskad av sanningens barn men
föraktad av lögnen och hennes
anhängare.
»Vad är sanning?»
Så frågade en gång Pilatus
sanningens Konung, där han stod fängslad
och antvardad till döden av sanningens
fiender. Men Pilatus ville ej invänta
svaret, fastän han hörde Konungens
vittnesbörd: »Var och en som är av
sanningen, han hör min röst.» Joh.
18: 37, 38. Pilatus ville ej lyssna till
denna röst, fastän hans eget
samvete sade, att denne man var oskyldig.
I våra dagar är det mycket buller om
sanningens väg. Man undrar, man
frågar, man försöker att på förnuftets
och vetenskapens väg få klarhet.
Sanningens härold ropar nu, liksom
fordom Johannes vid Jordan:
»Mitt ibland eder står den I icke
kännen.»
Och Konungen betygar ännu så
stilla och allvarligt: »Jag är sanningen».
Men den larmande hopen knuffar
till den i deras smak alltför tarvlige
Konungen, under ropet: »Bort med
denne»!
»Intet nytt sker under solen», säger
den vise, och samma skådespel, som
tilldrog sig på Golgata långfredagen,
har oupphörligt upprepats. Man
korsfäster sanningens Konung och giver
Barrabbas lös, och följderna utebliva
icke. »O, land, o land, o land, hör
Herrens ord!» »O, att du ville besinna dig
i din besökelses dag», att ej över dig
må komma det hårda ris, som
drabbade egendomsfolket!
Utvälj i dag att följa sanningens
Konung!
Lättsinnigt tal.
En döende man lät tillkalla prästen
i den församling, han tillhörde. Då
denne anlände, sade han till honom:
»På en böndag för 20 år sedan
predikade Ni så gripande, att jag kände det,
som om det hade gått igenom märg
och ben. Jag beslöt då att omvända
mig till Gud samt önskade att få tala
med Eder därom och avlägga min
bekännelse inför Eder. Dä predikan
var slut, stannade jag därför utanför
kyrkan för att invänta Eder. Då Ni
tillsammans med en av ’edra vänner kom
ut ur kyrkan, frågade jag Eder, när jag
kunde få ett samtal med Eder. Ni
svarade: ’Kom med nu med detsamma.
Nu har jag tid1.’ Jag följde då tyst
med Eder. Under vägen fick jag till
min förundran höra, huru lättsinnigt
Ni samtalade med eder vän, huru Ni
gjorde vitsar om den eller den gamla
damen i eder församling’ d. s. v. Jag
blev då plötsligt avkyld, och intrycket
av eder predikan försvann helt och
hållet. När jag kom till eder dörr, sade
jag därför: ’Jag har under vägen hit
besinnat mig och behöver nu icke tala
med Eder.’ Sedan kastade jag mig på
nytt in i mitt förra syndiga liv, och nu,
när jag är färdig att dö och vet, att jag
går förlorad, har jag låtit tillkalla
E-der för att förbanna Eder. Ni förstörde
denna gång min omvändelse, och nu
anklagar jag Eder därför inför Guds
domstol.» Därmed tog han avsked av
prästen, och denne måste lämna honom.
»Detta var en ryslig historia», torde
någon säga. Ja, men månne den icke
ofta upprepar sig? Kanske icke på
alldeles samma sätt, men dock med
samma resultat.
Huru lätt falla- icke orden, de
lättfärdiga, löjeväckande och kritiserande
orden! Och bland vilka? Bland
världsmänniskorna? Ja väl, där höra vi dem
nog. Men höras de icke också ibland
där, varest vi icke väntade det — bland
troende människor?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
