Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
, 109
kallt, och man ryser vid tanken på allt
lidande, som dväljes inom dess murar. Men
en känsla av trevnad smyger sig över en,
di man träder in i de ljusa salarna, där
vita bäddar stå i långa rader och där de
snälla »systrarna» ila om varandra,
upptagna med att tjäna de sjuka.
Vi fortsätta in i barnsalen, som är
belägen innanför den stora salen, och här
ligga fem småttingar i sina små bäddar.
Tillåt mig presentera dem för eder!
Här ligger lille Kar! Axel, fyra år
gammal. Hån är alltid ledsen och gråter, utom
när den snälla tant, som han tror är hans
mamma, sitter vid hans bädd och
sysselsätter sig med honom. Då jollrar han så
glatt. Men så fort hon lämnar rummet,
reser han sig upp i sängen och gråter
och ropar: »Mamma!» tills hon åter
kommer in till honom.
Stackars liten! Han känner, att en mors
hjärta klappar hos denna kvinna, som måst
lämna sina egna små för att här få vård.
Under tiden får hon vara i mors ställe
för Karl Axel.
Så ha vi lilla Wera och Anna Greta
och vad de nu alla heta.
Men det var lilla Solstrålen vi skulle
lära känna. Vivan är hennes namn. En
dag kom hon hit, ty hon hade fått ont i
sin arm. Vivan var så olik andra barn.
När den kvinna, som burit henne till
sjukhuset, avlägsnade sig, grät hon ej, såsom
andra barn göra, då de lämnas i en
främmande omgivning. Kanske var det därför
att hon intet hem ägde och ingen mamma
att gråta efter.
Stackars lilla Vivan!
Nu kom Karl Axels tillfälliga mamma
och ville visa den lilla nya kamraten litet
vänlighet och stack en liten kaka i,
hennes hand. Och det behövdes inte mer
för att komma hennes bägare att flöda
över av glädje och tacksamhet. Hon
började drilla som en liten fågel. Ute i
stora sälen blev det tyst. Alla, som kunde,
reste upp sina huvuden och lyssnade. Och
snart lyste ett leende på allas ansikten.
Vivan fortfor att sjunga med sin rena, kla-
ra röst, så att det hördes över hela
avdelningen.
»Nu ä de jul igen, nu ä de jul igen; å
jula vaja inte påkka.»
Och för lilla Vivan var det nog jul hela
året om, ty »ett förnöjsamt hjärta har
gästabud varje dag», säger den vise.
Senare på aftonen sjöng lilla Vivan:
»Ej natt där, ej natt där, Halleluja!
Ej natt blir där.»
Och de orden kommo till ett sorgset
hjärta och skänkte tröst. En ung kvinna,
som låg där ute i salen, bunden av ett
livslångt lidande, hörde orden; och
hennes blick, som så ofta ville skymmas av
moln och dimma, riktades nu åter på den
stad, över vilken ingen nattlig skugga
sänkes, där ingen värk, intet rop av smärta
varder mer, ty detta första är då
förgånget. Och hon slöt sig ’i tro närmare
Hans hjärta, som åt henne berett detta
hem„
Lilla Vivan började och slutade sin dag
med sång. En afton, då läkaren gjorde
sin rond, stannade han leende i dörren och
sade:
»Jaså, ni lia konsert.»
Och under det han. gick ronden, fortfor
sången; men då han trädde in i
barnsalen, blev Vivan förlägen och tystnade.
»Nå, fortsätt du! Jag tycker om. sång.»
Och hon fortsatte, fast litet blyg inför
denne åhörare.
Snart blev hon bra, men i det hem, där
hon förut vistats, kunde och ville man ej
öppna för henne. Och nu stego varma
böner upp till Gud för den lilla hemlösa.
Och han, de faderlösas Fader, öppnade ett
gott hem för den lilla. Det hemmet blev
rikt på sol och sång.
Och ni, mina små vänner, glömmen ej att
tacka Gud för ett gott hem! Bedjen för
alla stackars små, som sakna en fars och
mors kärlek och ett hem.
Tanken på hednabarnen! Beder
tant Mathilda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
