Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
T. RONS SEGRAR.
Hiven icke på vägen!
Det var en vacker vårafton.
1 det lilla torpet, som låg där inne i’
björkskogen, hade det varit ett enskiit
möte för troende. Himmelen hade känts så
nära, och varma böner och lovoffer hade
stigit upp inför den Högstes tron. Det
hade särskilt bedits för de unga, som
voro närvarande. Och nu var den lilla
lär-j ungaskaran på väg hemåt från detta
dyrbara möte. O vad det kändes skönt att
>
smekas av den friska vårluften och höra
dess sus i trädens kronor! Månen
strödde sitt silverskir över nejden. Trädens
knoppar höllo som bäst på att slå ut. Den ena
sköna sången efter den andra tonade ut
i kvällen, och en och annan liten
bevingad sångare väcktes därav och svarade med
ett sömnigt: kvi-vitt.
De yngsta i sällskapet som i samlad trupp
gingo främst, liknade trädens knoppar,
spröda och outvecklade. Ännu hade de ej
varit utsatta för någon bitande kall vind.
och ingen frostnatt hade gått fram över
hemmets rosengård, där de stodo så väl
skyddade.
Men vad nu då? Den lilla skaran
stannade hastigt, och vi som gingo efter
undrade, varför den gjort halt. En tvist
hade uppstått. De yngsta av dem, tre syskon,
skulle just passera ett ställe på ■ stigen, där
det samlat sig vatten efter vårfloden, där
några brädlappar voro lagda att stiga
uppå, och nu hade den ena av syskonen
knuffat till den andra, så att hon kommit
ned i vattnet, och nu grälade de på
varandra. Deras fader — en varm kristen
— var lyckligtvis med, och nu trädde han
fram och höll ett förmaningstal för sina
barn; och det hela slutade med att de
under tårar bådo varandra om förlåtelse.
Sedan bådo de sitt sällskap om förlåtelse,
för att de stört fridén för dem genom sitt
k i V,
Denna tilldragelse gjorde ett diupt
intryck på niitt hjärta och förde mina tankar
till ett litet sällskap, som även kom från
ett dyrbart, gripande möte, och som
slutade med kiv om vilken av dem vore den
förnämste. Jag menar Jesus och haus
lärjungar, när de ginge- från nattvardssalen i
Jerusalem över Kidrons bäck till
Getsemane, där Jesus samma afton skulle
gripas av fienderna. O, vad det måste hava
smärtat den käre Frälsaren att höra sina
lärjungars kiv! 1 kärlek förmanar han dem,
han som i kärlek nyss legat -och tvått deras
fötter för att lära dem ödmjukhet och att
i kärlek tjäna varandra.
Huru är det bland eder kära barn? Är
j
det kiv och strid? Jag tycker mig se eder
alla vid denna fråga, eder, som viljen
vara sanna — och det önskar jag ni alla äro
— sänka ned edra små huvuden sorgset.
Ty det lilla vakna samvetet talar sitt
mäktiga språk. Ack, ja, kära vänner, det är
illa av oss att kivas. Det är så ofta kiv
och strid i syskonkretsen, både bland de
små och de. ston barnen. Och det är
därför att högmod och avund får inträde
i-bland oss; två rysliga synder, som
kommo Josefs bröder att sälja sin broder och
ljuga för sin gamle fader och draga sorg
över hemmet.
Kiven icke pa vägen! Dessa ord gav
samme Josef sina bröder; och vi göra väl,
om vi lägga dem på hjärtat.
Älsken varandra! Våren ödmjuka och
snälla barn, och Gud skall välsigna eder.
Försäkrar
t a’n t Mathilda.
REdaktmnsnatiser.
Missionär Hallins adrßss,
som naturligtvis bort vara med i förra
numret, kan ännu ej med visshet uppgivas,
emedan vi ännu ej, sedan han avreste från
Sv’efige fått meddelande om vilken station
han kommer alt uppehålla sig på. T. v. kan
man dock adressera breven: Mr E. G.
Hallin, China Inland Mission, T a t ü n g f u.
Shansi. Via Peking. N. China.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
