Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
T. RONS SEGRAR.
Jag vet inte vad som skulle förmått
fiskarena att avstå ifrån sin färd till
fastlandet. När det stormade så,, att
andra sjöfarande voro glada att få
stanna inom hamn eller ankra ute
bakom någon ö, då voro dessa fiskare
u-te med sin värdefulla fångst; och det
var ett under, att inte djupet
uppslukade dem.
Dagen för min avresa ifrån ön kom
snart. Det hade då stormat i flera
dagar, och var förhållandet likadant
den morgonen. Vi voro ett stort
sällskap, som skulle medfölja en
fiskarebåt, destinerad till fastlandet, där
fisken skulle avyttras. Fiskaren §jälv
var gammal, varför hans unge son
brukade fara på sjön. När vi hade satt
oss i båten, sade den gamle fiskaren:
»Hör ni, vänner, jag tror ni gjorde
bäst i att inte följa med över sjön i
dag, ty det är inte passande väder för
er att vara ute i». Inte sade han, att
det var opassande för hans son att
fara, ty han skulje . ju bärga fisken,
som var lönen för deras möda. Vi
blevo bara några stycken som
stannade i båten; de övriga väntade till
lägligare tillfälle. Vi kommo även
lyckligt över sjön, men aldrig har jag
känt mig sa liten, som då jag satt i
båten,, under det att den stundom
balanserade upp på vågkammarna,
stundom kröp ned i vågdalarna, så^att
vattnet syntes som efi hög mur
runtomkring oss. Jag fick, med ett ord,
en liten inblick i fiskarenas liv.
Jag skulle nu framdraga några av
de egenskaper, som jag fann hos
dessa fiskare, egenskaper, som även äro
nödvändiga för människofiskare; men
jag vill först yttra en tanke, som
e-gentligen inte passar in på bilden,
men som ändå är värd att taga i
betraktande.
Varje människofiskare bör arbeta så,
som om han hjälpte till att fiska eller
rädda människor ur havet, ty det är
verkligen så. Den som dcke kommer
upp ur havet, måste förgås.
Var och en, som fått sina ögon
öppnade och skådar ut över folkhavet,
måste se en bedrövlig syn. O,
vilken nöd! Och det värsta är, att största
delen icke känner sin nöd, och mår^ga
vilja icke känna sin nöd. Efter
Tita-nics undergång hörde ja£ talas om
en kvinna, som blev räddad. Hon
skrev sedan ett brev hem och
talade om sina erfarenheter under
olyckan. Bland annat berättade hon,
att då hon gick ifrån sin hytt,
passerade hon förbi ändra klassens salong,
vilken då var tom på människor. Då
passade hon på att gå in för att se
huru det såg ut i andra klass. Hon
hade förut icke haft tillträde dit.
»Dåraktiga människa!» tänkte jag, »hur
kunde du intressera dig för sådant vid
detta tillfälle? Du måtte visst inte ha
vetat vilken fara du svävade i! Du ha
de lätt kunnat få din grav i andra klass.
Vad gagn hade du haft därav?» Me.i
huru många människor handla icke-
1-ka dåraktigt! Man bara vill titta in i
»andra klass» för att se, hur man ha;
det där, utan tanke på att själv
rädda sitt liv’. Här gäller det för
människofiskare att ropa ett: »Giv akt!» så
att det skallar över vågen.
Vem kan här stå fåfäng? O, att
ändå människor visste sin nöd! Då
skulle det snart bli att gripa efter
räddningslinan.
Det är en syn, som ibland pressat
tårar ur mina ögon. Jag har ibland
passerat förbi skolhus inom större
fabrikssamhällen. Där kan man ute på
skolgården få se omkring fem à sex
Irm-dra barn springa ute och leka. Glada,
hoppfulla, intet ont anande barn. Jag
kan inte komma ifrån den tanken:
»dessa äro till större delen barn av
gudsföraktare, fritänkare, och de
skola skörda, vad deras fäder så.» O, du
arma släkte! Vad väntar dig?
Visserligen är ett stort
räddningsmanskap av söndagsskollärare i
verksamhet för att rädda barnen, men
månne alla dessa förstå sitt kall? Emellan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
