- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Trettioförsta årgången. 1920 /
143

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TRONS SEGRAR.

, 143

O, så rart det lilla negerbarnet var! Den
lilla munnen hade de vitaste tandrader, och
ögonen voro som klara stjärnor, tyckte
Maj. När hon vände på den, fick hon se
ett litet svenskt barn med ljusa locktfr och
röda kinder. Maj tyckte nog, att det
också var vackert, men inte kunde det
jämföras med den lilla svartingen i den vita
kolten.

Glad ilade hon hem för att. visa sin
skatt för mor och syskonen.

Syskonen delade ej hennes tycke och,
smak. »Hur kan du tycka, att den är
vacker? Den är ju svart som en sötare!» Maj
tyckte det var lite ledsamt, att ej
syskonen ville dela hennes glädje, men bilden
var ej henne mindre dyrbar för det;
tvärtom. Hon gick bort till byrån och utvalde
en plats, där hon ställde den, så att hon
kunde se den. Men då Maj vände sig or»,
voro syskonen ’framme och vände
bilden, så att det vita barnet syntes i
stället. Maj skyndade fram och satte den,,
som hon ville ha det, men så snart hon
gick ifrån byrån, voro syskonen åter
framme. Detta upprepades flera gånger, och
tiil sist ville tålamodet tryta för lilla Maj.
Det var ej snällt av syskonen att göra så.
Varför fick ej bilden stå som hon ställt
den? Skulle den bliva till förargelse? Med
tårar i ögonen tog hon sin skatt och
lade omsorgsfullt ned den i sin egen lilla
byrålåda, och. där fick den ligga i fred.

En dag satt lilla Maj ute i trädgården med
sitt lilla negerbarn i skötet. Hennes
tankar gingo långt bort över haven till det
mörka hednalandet, där det fanns så
många små barn, som aldrig hört det kära
Jesus-namnet nämnas. De fingo ej —
såsom hon — gå i söndagsskolan, utan deras
föräldrar lärde dem bedja till avgudar av
sten och trä.

Stackars små barn! »Ack, om jag
kunde gå tiil dem och tala med dem om
Jesus!» suckade Maj. »När jag blir stor;,
vill jag gå till dem.» O, vad hon älskade
dem! Just nu kom i hennes minne en sång,
som mor lärt henn<e. Den talade om ett
litet negerbarn, och Maj plägade ofta
sjunga den. Och nu sjöng hon, ackompanjerad

av vindens stilla sus och fåglarnas glada
kvitter:

»Där uppe ingen nöd skall vara
Och inga tårar, ingen natt:»
Så sjöng’ den lilla svarta Sara,
Ett fattigt negerbarn, så glatt.

»Där uppe ingen värk skall vara
Och inga smärtans rop som här.
Där får jag se Guds anlet’ klara
Och evigt vara, där Han är.»

En gång, en enda gång aliena
Hon hört den vite läraren;
Hon hört om blodet, som kan rena.
Hon hört om Jesus, barnens vän.

Hon hör? ock om den gyllne staden,
Vars murar heta salighet;
Diir vill ock hon stå med i raden
Och lova Gua i evighet.

Nu ligger hon på smärtans läger,
En usel bädd av hö och strå,
Alen ack. den klara blicken säger.
Att fröjd i hjärtat bor ändå.

Allt svagare ännu blir rösten:
»En gyllne stad, en gyllne stad.
Och ingen död» ... Och med den trösten
Hon somnar in så nöjd och glad.

Nu lockar hon de toner klara
Ur haipan fram med fröjdfullt mod;
Ty se, den lilla svarta Sara
Står vit och skär i Lammets blod.

Kära små vänner! Låtom oss nu komma
överens om ätt bedja och offra för
hednamissionen, på det att många av*dem där ute
må vinnas för himmelen. Glommen nu ej
detta! Beder

tant Mathilda.

MM amman av sltl liv.

Vår dyra syster och vän Alma Åkesson,
Tving, har lämnat stridernas land. och vi
hava just fått erfara sanningen av sångarens
ord: »Det brister en sträng här nere.
När någon går hem tiil Gud etc.» I det
lilla strängbandet, vars fioiist hon varit
under en följd av år, känna vi det
såsom om en sträng brustit; och även uti
verksamheten for övrigt blir tomrummet
stort. Trogen på sin post, har hon
tjänat Herren från tidig ungdom och varit
ett föredöme i uthållighet och stilla
van-dei, varför saknaden känns stor icke blott
i hemmet utan på många områden, där hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:23:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1920/0149.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free