- Project Runeberg -  Trons Segrar : Uppbyggelse- och missionstidning / Trettioförsta årgången. 1920 /
249

(1890-1993)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

TRONS

gott mod och i fullt arbete. Ingen hörde
jag klaga, fast alla måste nog under dessa
dyra tider »rätta munnen efter matsäcken».

Så kom jag lyckligt hem igen och fann
alla de mina friska och glada. Själv, hade
jag utstått resans besvärligheter bättre än
jag hade väntat.

Nu skola vi snart ha en bibelkurs här,
och då vänta vi hit många svarta såväl
som några av våra kamrater.

Nu till sist vill jag säga ett hjärtligt
tack för de gåvor, som vi fingo mottaga
från vänner med de nyutkomna
missionärerna. leke blott gåvornas värde i och
för sig själv, utan framför allt kärleken,
som frammanat gåvorna, gjorde våra
hjärtan mycket gott.

Vi förena oss i kära hälsningar till alla,
som läsa dessa rader. Herren lever, och
vi skola också leva, om vi än dö.

Broderligen

C. E. Lundin.

»Och vår Guds hand var över oss och
räddade oss undan fiender och. försåt på
vägen.» Esra S: 31.

Kära vänner och läsare av T. S.!

Stor vare eder frid!

När vi samlades med kära kamrater och
lärare på Götabro hörsal — kanske för
sista gången på jorden — då talade Guds
Ande in de orden djupt i mitt hjärta.
Samma mäktiga hand, som nu burit oss så
härligt över havet, skail alltfort bära oss
och våra bördor. »Han tröttnar icke, han
uppgives icke.» Ära till Jesus, halleluja!

Ett par veckor ligga redan bakom, sedan
vi kommo hit ut. Visst skiftade känslor och
tankar i rikaste omväxling inför de
första intrycken av Afrika, men glädjen att
vara vid målet övervägde ändå allt.

Aldrig hade jag förstått, att ordet
»välkommen» ändå var ett så vackert ord i
vårt svenska språk, som när jag hörde det
ropas emot oss från Durbans kaj. De tre
kamraterna Lundin, Karlsson och Gaute,
som mötte oss där, blevo våra första
ledsagare i det främmande landet. Vi hade

SEGRAR. , 249

»banad vag» överallt, till och med genom
tullhuset, så vi hade bara att skicka
våra saker vidare. Men likväl — nog
kände vi oss djupt tacksamma till Gud för
dessa kamrater, som uppoffrat tid och kraft
att möta oss nykomlingar.

En kväll gästade vi Johansons, som nyss
flyttat in i sitt nya hus. Det var skönt
att där få böja knä och tillsammans
utgjuta hjärtat i bön och tack till Gud.

Hela Durban liknade en lustgård i sin
rikaste fägring, b, vilken vacker stad! Men
o, vad motsägelserna också äro stora där
mellan kristendom och. ihedendom!

Då allt var ordnat, följde vi, tre
systrar, med till Sweetwaters, och Fridolv
reste1 en annan väg. Här i Maritzburg
mötte Emanuelsons vid stationen. Medan vi
inväntade vårt tåg, fingo vi följa dem till
P. Maritz-street, där vår vackra svenska
flagga vinkade sitt »välkommen» till oss.
»Känn er riktigt hemma, kära barn»,
sade frun och slöt oss alla i famn. Det
gjorde så gott i hjärtat, och vi kände oss strax
hemma.

Några hälsningar från Sverige, litet gott
»svenskt» kaffe, och vi hade att säga
farväl och fortsätta till Sweetwaters
station. Där mötte den svarta
lärarinnan med sin lilla skara skolbarn. O, så
roligt att få säga: »Sa ni bona abantwana
abatandayo!» Den hälsningen kom direkt
ur hjärtedjupet. Deras ansikten lyste av
undran och nyfikenhet, kanske även av
glädje. Om en liten stund hade våra
väskor placerats på deras lurviga,
kolsvarta huvuden, och ’vi troppade av. Efter
cirka 1/2 timmes god »uppförsbacke» voro vi
uppe vid missionsstationen. Den låg så
förtjusande vackert där uppe på höjden med
Maritzburg (civilisationen) i dalen
nedanför till vänster och med den tomma,
nakna, verkliga hedendomen till höger, med
början endast några fot från huset. Där
bor den närmaste grannen i sin kraal —
en hedning, som ännu ej velat
hörsamma ordet.

På söndagen var stormöte i det lilla
plåthuset, som är både kvrka och skolhus,
och Jesus var mitt ibland oss. Lundin

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 04:23:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ts/1920/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free