Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
310
TRONS SEGRAR.
Höstsång.
De svunnit hän, de sköna sommardag
Av deras prakt snart intet finnes kvar.
Jag vemodsfull i drömmar sitter
bunden
Och lyss till vindens suck i nakna
lunden.
Förgängelsen de väna blomstren strör,
Och för dess fläkt den fagra rosen dör.
E n ros står frisk och doftar alla tider,
Av jordens växlingar den aldrig lider.
Förgät nu ej, min själ, allt gott du fick
Den sköna tid, som snarligen förgick.
Låt hjärteharpans toner tacksamt bära
En lovsång till din Gud; han är dig
nära.
Tack, gode Gud, för sommarns vackra
tid,
Tack för din kärlekssol, så varm och
blid,
För fågelsång, för böljeslag mot
stranden !
I allt jag såg en skymt av
fadershanden.
Ditt leende jag såg i aftonskyn
Skönt återspegla sig i vågens bryn.
Din röst jag hörde uti vindens susning,
I tonerna av eolsharpans brusning.
Hav tack för stunderna omkring ditt
bord,
Då själen mättades utav ditt ord,
För sammanvaron ibland syskon
kära —
För allt jag vill mitt varma tack
frambära.
Var ros på jorden jämväl törnen bär,
För sår, som gavs, dock balsam Gud
beskär.
Och för var själ, som stilla, tåligt lider,
Går glädjesolen upp så skön omsider.
Med längtan ser jag mot min Faders
land;
Ej höstens kalla vindar nå dess strand.
Där intet hjärta gråter, saknar, lider,
Där slut för evigt äro jordens strider.
Mathilda.
Världsrymdens
oändlighet.
För att giva oss ett någorlunda
tydligt begrepp om världsrymdens
oändlighet skriver den berömde franske
a-stronomen Camille Flammarion i sin
tidskrift L’Astronomie:
»Låt oss göra ett försök att
utforska världsrymdens djup!
Vi flyga ut från jorden i rak linje
till en eller annan punkt på himmelen
och med den hastighet blixten har,
d. v. s. 300,000 kilometer i sekunden.
Färden varar 3V2 — tre och ett halvt
— år, innan vi hinna till närmaste
sol. Men här stanna vi icke. Vi ila
vidare och flyga 10, 20, 100, 1,000
år med samma hastighet till talrika,
värmeutstrålande solar, förbi otaliga
planetgrupper.
Vi flyga ständigt vidare ännu några
tusen år. Vi susa igenom
srtjärngrup-per, glimrande stjärndimmor, genom
vintergatan, som upplöser sig i
oräkneliga världar. Vi uppleva otaliga
världars uppkomst och undergång, det
regnar runtomkring oss med stjärnor.
Men vi stanna icke, vi flyga ständigt
längre, 10,000, 100,000 år i samma
riktning och med samma hastighet,
kanske en million år....
Vi tro, att vi ha nått målet, men nej.
Den oändligt stora rymden ligger
fortfarande framför oss — oavlåtligt
stråla nya solar fram. Ännu en million
år — nya upptäckter; nya världar!
Vad? Intet slut, ingen horisont,
intet valv, ingen himmel, som bjuder oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
