Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
299.
Innan Jesus lämnade sina lärjungar,
uppmanade han dem att bli kvar i Jerusalem
och förbida Faderns löfte. Och sedan
Jesus välsignat dem, »vände de tillbaka till
Jerusalem med stor glädje (Luk. 24). De
voro uppfyllda av stora förväntningar, på
samma gång som de voro rädda att förlora
något av den utlovade välsignelsen.
Därför bidade de i tro, till dess Anden föll.
När Jesus med sina tre lärjungar kom ned
från förklaringsberget, möttes han av en
stor folkskara och däribland en gosse, som
var besatt av en ond ande. Lärjungarna
stodo rådlösa, men Jesus kunde hjälpa. När
sedan lärjungarna frågade Jesus: »Varför
kunde icke vi driva ut honom? svarade
han dem: »Detta slag kan icke drivas ut
genom något annat än bön och fasta».
Mark. 9. Här se vi vikten av att i särskilda
fall förena bönen med fasta, för att få makt
med de onda andarna.
»Bed dig igenom; Gud hör din bön.»
I fråga om bönen kan också följande
uttryck tillämpas:
»Är bönen matt, blir striden svår,
Men den som beder vingar får.» —
Alltsedan jag lämnade Götabro efter vår
sköna konferens i år, har jag känt mig
manad att sända dessa rader genom T. Si.,*
och min bön är, att det må bliva till någon
välsignelse för dem som komma att läsa det.
En ringa broder i nåden
Otto Andersson.
Fiendens huvudsyftemål är att
vilseleda människorna just i fråga om
vad Kristi kors betyder.
Början till våra nederlag ligger ofta
gömd uti den önskan, att andra
skola veta, vilket svårt lidande vi ha att
bära. [ ,i
* Manuskriptet fördröjt på grund av
bristande utrymme.
Sången och duvan.
En kall och ruskig snövädersdag
fick jag se en titen duva sitta
hopkrupen och ruggig på en stor snödriva
ute på gården. Hon var ej kry, den
lilla, varför jag tog och bar in henne.
Hon fick sin bostad mellan
dubbeldörrarna till tamburen. Fastän
rummet var stort och rymligt för
henne, stod hon ändå och såg
längtans-fullt upp mot den inre dörrens fönster.
De älskliga djuren äro ju så rara,
att jag föll för frestelsen och släppte
in henne. Hon sprang genast fram
till kaminen för att värma sig. Jag
hade mitt arbete i ett angränsande
rum, vars dörr stod öppen.
Jag började sjunga: »Allenast i
hopp till Gud min själ är stilla’.’)..»
Då hörde jag små tassande steg, och
när jag vände mig om, stod den lilla
duvan så älskligt vacker och ren
därinnanför dörren på mattan.
Hon lade sitt lilla huvud på sned
och tycktes njuta, och hennes
fjädrar hade slätat ut sig, så hon såg
alldeles frisk ut.
När jag sjungit de sista raderna
på sången, »Hur stormen än rasa må
och ont kan ämna, Jag känner mig
trygg ändå i Klippans rämna», då
gick lion ut igqn och bort till
kaminen. Om en stund började jag sjunga
igen, och till min stora förnöjelse
hörde jag åter de små tassande
stegen. Detsamma upprepades igen.
Hon var så ljuvlig, där hon stod och
lyssnade, att en varm våg av kärlek
vällde fram ur mitt hjärta till henne.
Denna gång dröjde lion kvar litet
längre, innan hon gick. Emellertid
hade hon givit mig en liten lektion,
som jag nu ville meddela åt T. S. och
dess vänner. ♦
Under livets jäkt och strid tryckes
själen ofta av bekymmer och nöd.
Harpan har blivit upphängd i
pilträdet, och sången har tystnat. Lev-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>