Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TRONS SEGRAR.
311.
krokodiler och flodhästar vältra sig
och på vars höga bank
missionsstationen är byggd, i förening med den
vilda, rikt trädbevuxna omgivningen,
där hjortarna så fridfullt beta, giva åt
platsen en säregen, pittoresk skönhet.
Boningshuset utgöres av tvenne
medelst en bred gång sammanbyggda
hyddor, med höga, smäckra grästak,
och ger åt det hela en äkta afrikansk
prägel. Inomhus ha dock dessa
hyddor en typisk svensk prägel, och allt
vittnar så tydligt om att att det
ordnats av en kvinnohand. Men vi se
den ej, den idoga handen. Den vilar
nu. Men där utanför fönstret talar en
gravsten sitt tysta språk om henne,
som var Umgwenyas sol.
Den är helt ny, denna station, men
den ser mycket lovande ut.
Kapellet har blivit för litet, och ett större
tegelhus är nu under byggnad för att
kunna rymma det växande antalet
mötesbesökare. Och det kändes mycket
skönt att få frambära livets ord för det
lyssnande folket. Alla voro de
jublande glada, icke minst över att se
våra småttingar. Det är ju så ovanligt
för dem att se vita barn. Och då
min hustru lämnade sitt medgivande
till att någon av dem skulle få lov
att bära d en lille, blev det ett
öronbedövande larm, som kunde satt skräck
i en vuxen människa, och alla äviades
om att få bli den lycklige.
Sent omsider gingo vi till vila och
höllo just på att somna, då ett
omisskännligt rytande dånar över nejden.
»Hör ni lejonen?» ropa bröderna från
sin hydda. Ja, nog hörde vi. Allt
närmare kom rytandet, och jag låg
och tänkte på bibelns träffande bild
om djävulen såsom ett rytande lejon.
Det ligger något hemskt i ett lejons
rytande. Längre fram på natten hade
vi djuren formligen inne på
väggarna, och det kändes skönt att veta sig
vara i säkerhet inomhus. Detta
påminde så levande om den frälsta
själens trygghet hos Jesus.
Då vi på morgonen kommo ut,
funno vi två ihjälrivna kor alldeles
utanför missionsstationen. Den ena var
nästan uppäten, men den andra
tycktes de grymma djuren ha dödat i ren
mordlusta. Att de skulle komma
tillbaka följande natt, höllo vi för troligt,
varför en skytt, vederbörligen
beväpnad, kröp upp i ett närbeläget träd,
då skymningen lade sig över nejden,
för att avvakta lejonens ankomst.
Frampå natten gingo vi försiktigt ut
ett slag för att lyssna, och snart
kunde vi höra lejonen plumsa i floden.
De lia nämligen sitt tillhåll på andra
sidan floden och komma bara över
nattetid. Allt närmare komma de.
Ett litet prassel nu och då och en
torr gren, som brytes allt ibland,
förråda, att vi lia dem blott ett stenkast
ifrån oss. Vi kunde höra, att de
voro åtminstone två. Det var riktigt
underligt, nästan litet romantiskt att
ha dessa fruktade bestar så nära inpå
oss i den mörka natten. Och än den
ene, än den andre av missionärerna
rycker den andre i rocken och
viskar: »Gå icke för långt.» Då
blixtrar det till, en skarp knall ekar över
nejden, och så är allt tyst. Skytten
hade bommat, och lejonen tackade
med att taga ytterligare fyra kor två
dagar efteråt.
Äter äro vi på resa. Nu gäller det
Emangweni missionsstation, dit vi ha
omkring 5 sv. mil. En färd i denna
vilda, rikt skogbevuxna trakt är väl
värd de besvär den medför. Antiloper,
hjortar, zebror och vildsvin -och allt
vad de nu heta, kan man komma
helt nära ibland, ja, t. o. m.
fotografera dem. Och aporna tyckas ha så
innerligt roligt i träden.
Br. Monson kom oss till mötes på
vägen och tog min hustru på sin
motorcykel, vilket underlättade vår hårt
lastade »Husqvarna.» Mil efter mil
lägges så småningom efter oss.
Solen bränner het, och barnen bli trötta
och gråta litet men tröstas med att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
