Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 3. 1 Februari 1935 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 TRONS
gen är sjungen, går var och en till
sin förra plats. Från predikstolen ser
det ut, som då en handfull småsten
kastas ut över vattnet: en faller ned
här, en annan där. Böner, manin-
gar, förmaningar och beslut åstadkom-
ma ingen förändring. Om sista bän-
ken är så förunderligt skön, kunde
väl vaktmästaren ordna saken genom
att ställa den sista bänken främst och
den främsta sist.
Vad hindrar dig, sångare, att sitta
på rätt plats?
Och vidare: sångarestraden är ingen
plats för överläggningar och beslut.
Sångarna böra veta på förhand, vilka
sånger som skola sjungas. Instrument,
som skola användas, böra stämmas
före mötet. Allt letande efter sång-
böcker, medan sångarna vänta, är av
ondo. Ännu värre är en medelmåttigt
högljudd diskussion om vilken sång
man skall sjunga.
Ibland går det dåligt att sjunga.
Det är mänskligt! Ingen människa
kan jämt vara i form. Då en sång
gått dåligt, kan man få se, att sån-
garna genom ögonkast, småskrattande
och viskningar man och man emellan
ge uttryck för sin känsla av misslyc-
kande. Låtsas om ingenting! En del
lyssnare kanske tyckte, att sången lät
bra. Och de som tyckte motsatsen
behöva ej stärkas i sin uppfattning.
Ett berättigat önskemål synes vara,
att åhörarna ha möjlighet att uppfatta
innehållet i den text, som sjunges.
En del1 musikföreningar dränka emel-
lertid sången i ett öronbedövande,
musikaliskt oväsen. Instrumenten trak-
teras i något slags forte fortissimo.
En ovan lyssnare känner ett instinktivt
behov att sätta sig i säkerhet.
Kläm och fart är nog bra, men det
skall vara måtta även på det. Upp-
giften med sången är väl ej att förfära
djävulen eller skrämma fram vilddjur
till skytten — sången skulle ju vara
den gode herdens kallande röst.
Det kanske ock bör sägas, att sån»
SEGRAR
gen skall vara sådan, att den är värd
att uppfattas. Icke alla sånger i den
rikhaltigare sorteringen av -klanger,
-röster, -basuner och -toner äro lämp-
liga att sjunga. En del sakna rim
och andra reson.
»Avgrundshemska grottekva!» pas-
sa in i terminologien vid sillénamas
förstamajdemonstration men inte i en
evangelisk sång.
Vulgärspråket och slangen höra ej
samman med andlig sång. Låt oss fä
sånger, som ifråga om text och me-
lodi äro evangelium värdiga! Här
gäller maningen: proven allt, behållen
vad gott är!
Regel är väl, att man försöker få
instrument och röster samstämmiga.
Det är nödvändigt för att sången skall
bli njutbar för lyssnare med musik-
öron. Men lika nödvändigt är det,
att sången och sångaren harmoniera.
Sången skall vara ett uttryck för sån-
garens upplevelse och längtan.
Många bekännelser, som framföras
j sång, äro osanna. Om sångaren le-
ver vardagens liv som en sur tvär-
vigg, gör det foga intryck, om han
på kvällen sjunger: »Mången förund-
rar sig över min fröjd, här går jag
lycklig och nöjd.» Och vilken effekt
skulle det ha, om himlavagnen körde
fram till estraden, då kören sjunger:
»O, hur jag längtar från jordens dal!»
— skulle det månne bli tävlan bland
sångarna att försäkra sig om en plats
i vagnen? Längtan kanske inte var
starkare än att det gick bra att vänta
till en senare tur!
Osanna vittnesbörd gripa ej. Sån-
garen bör främst på sig själv tilläm-
pa orden: Säg dem blott vad själv
du funnit, vittna om vad själv du sett;
om den kärlek utan like, om den nåd
Han dig betett.
Slarvet och slentrianen vare sånga-
ren fjärran. Endast det bästa är gott
nog i lovsången till Herren.
(Ungdomsvännen.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
